Morgonen började ganska tidigt med att mamma ringde och undrade vad som skulle hända idag, skulle pappa få komma hem? Jag förklarade att det troligen inte blir idag, att han nog måste bli lite bättre på benen och lite piggare först.

Sen berättade hon att hon haft översvämning i köket, att kranen stått och runnit hela natten. Inte helt omöjligt eftersom jag vet att det rinner ur dåligt i vasken. Men hon sa att hon hade torkat upp allting.

Jag förklarade att jag skulle komma när jag lämnat barnen på dagis och fritids.

När jag senare var på väg ringde jag till mamma och frågade om hon var redo, men hon hade fått mer översvämning sa hon, så det var bra att hon hade lite tid på sig, hon började låta lite desperat nu.

Jag lovade att hjälpa henne när jag kom fram.

Fem minuter senare ringde en tjej från hemtjänsten och berättade att hon var hos mamma nu och att frysen verkade gått sönder, för det var därifrån vattnet kom.

När jag kom dit så konstaterade jag att frysen var hel men avstängd. Mamma verkar alltså stängt av frysen igår kväll, för allting hade tinat.

Det mesta var bara att kasta bort. Sen frosta ur den is som inte släppt och torka ur ordentligt, bra att det blev gjort.

Körde igång frysen igen och kollade den senare på eftermiddan och det verkar inte vara nåt fel på den.

Mamma var nästan i upplösningstillstånd när jag kom, hon bara grät och var väldigt förvirrad. Innan vi for kollade jag upp hennes medicinlåda och hon hade varken tagit gårdagens eller dagens tabletter, klantigt av mig att inte kolla det igår.

Det är ju så här det blir när hon inte tar tabletter, allt blir fel för henne då och hon bara gråter och varje småsak blir en katastrof.

När jag sa åt henne att ta tabletterna, sa hon att hon redan tagit dem, men jag tjatade på så till slut tog hon dem.

Sen for vi till slut upp till pappa på sjukhuset, han satt uppe i en stol när vi kom och såg mest bara less ut.

-Jag vill åka hem, det är så långtråkigt här.

Tycker jag låter som ett bra friskhetstecken.

Tydligen funderar de nu på om de ska fixa det här med stenten, men gå in via levern, få se om de funderat klart till imorgon, annars borde han vara redo att gå hem typ i morgon eller på torsdag.

I dag tog vi med honom på en promenad ända till dagrummet, så det går framåt, men han blev rätt trött efter det.

Pappa fick också besök av sin yngsta syster idag, trevligt.

Han var ännu mer klar idag och även riktigt skämtsam. Det var skönt att få känna igen sin gamla pappa igen.

Det var inga problem för dagis och fritids att ta emot barnen, de förstod problemet.

For först upp till sjukhuset utan mamma för att få ett samtal med läkaren i lugn och ro. Det första pappa sa när jag kom var; - Ska du hämta hem mig nu?

Han ville alltså gå hem, men riktigt så lätt var det inte även om de, tro det eller ej, började prata om hemgång.

Pappa var mycket piggare i dag och lite mer klar i huvudet. Han fick fast föda idag och det var inte några problem med det och på eftermiddagen fick jag upp honom på benen och han tog sig en liten promenad in på toaletten. Snacka om att antibiotikan funkade.

Samtalet med läkaren, jo jag fick väl veta att det är vanligt att det blir infektion när man satt in en stent och han trodde inte att de skulle sätta in nån ny stent, men han skulle prata med sina kollegor som kunde det där med stentar ordentligt och höra vad de tycker.

Måste säga att det känns jävligt onödigt att han har en stent som inte fungerar utan bara ger infektioner!!! För detta är ju något som kan bli återkommande. Suck!

Men i alla fall, när febern gått ner så verkar det som att de tycker att pappa ska gå hem, bara det funkar med hemtjänsten och det kommer det att göra enligt samtal med områdeschefen i dag.

Jag tycker det är bra att pappa får komma hem. Då har jag dem på samma plats och det underlättar ju samt att jag vet att pappa vill dö hemma och det är det jag jobbar för nu.

Efter samtalet hämtade jag upp mamma och hon pysslade på med pappa idag också på ett ganska normalt sätt, inte alldeles för plockigt och nervöst utan ganska vettigt.

Så medan vi var där verkade hon vara medveten på alla sätt, men när vi kom hem, på en gång vi parkerade bilen, så började hon igen med att fråga varför pappa inte var med o.s.v

Mamma var förvirrad nu i kväll och har ringt och varit lite uppjagad, hoppas hon blev lugnare efter samtal med mig. Känns inte bra att fara ifrån henne, försökte få henne att följa med mig hem, men det ville hon inte.

Hemtjänsten ska titta till henne ikväll.

I morgon när jag lämnat barnen så blir det ungefär samma procedur igen, bara hoppas att pappa är ännu piggare.

Nu har jag lekt färdigt och jag har varit på sjukhuset hela eftermiddan och kvällen, nyss hemkommen.

Jag for ner till stan och hämtade brorsan och mamma eftersom att de missat bussen, sedan var vi hos pappa några timmar.

Mamma var den som först ville åka, det märktes på henne att hon liksom avskärmade sig från pappa och inte riktigt tog till sig hur dålig han faktiskt var. Han bara ojade och stönade, tittade på oss men verkade inte förstå vilka vi var. Så vid middagstid skjutsade jag hem henne, såg till att hon fick mat i sig och brorsan var kvar hos pappa.

När jag skulle åka tillbaks till sjukhuset säger mamma;

- Jag hoppas de kommer snart.

- Vilka de?

-Jan och pappa.

- Det är bara Jan som kommer tillbaks, pappa blir ju kvar på sjukhuset.

- Varför då?

- Ja men han är ju jättesjuk, vi får ju ingen kontakt med honom alls.

- Det har inte jag förstått. Varför har ingen sagt något till mig?

- Men snälla mamma, du var ju där för en timme sen. Du såg ju själv.

- Men det är ju ingen som sagt att han är så sjuk. Då måste jag åka dit nu!

- Du ville ju åka hem för att du var trött, så försök vila nu så far jag upp till sjukhuset och löser av Jan, så får han komma hem till dig.

Till slut sansade hon sig och jag for iväg för att lösa av brorsan.

Pappa var i ungefär samma kondition fortfarande, okontaktbar och väldigt orolig. De fick ge smärtstillande och nåt starkare mot klådan och då blev det lite lugnare.

Tjugo minuter efter att brorsan åkt så ringde han och berättade att när han kom hem så var mamma påklädd i ytterkläderna och letade efter numret till taxi, då hade det gått upp för henne att pappa var dålig så hon tänkte fara dit och arg var hon eftersom att hon inte hade fått träffa honom den dan. Två timmar efter att hon varit dit så var det alltså helt borta ur minnet.

När jag varit några timmar till hos pappa så märkte jag att det var lugnare och jag fick lite lugnande besked av sköterska att hon med den erfarenhet hon hade, inte hade känslan av att pappa skulle gå bort den natten.

Hon tyckte att det var så pass lugnt så att jag skulle nog kunna åka hem och det var nog ungefär så jag också bedömde det,,,men man kan ju aldrig veta säkert.

Jag tog ändå beslutet att åka hem till familjen.

Helt slut var jag.

Direkt när jag vaknade imorse så ringde jag upp till sjukan för att höra hur det var med pappa och glädjande nog så hade de fått kontakt med honom idag, han svarade på tilltal även om det var lite tokiga svar.

Bestämde med brorsan att han och mamma skulle åka upp först och jag skulle vara hemma med familjen en stund och sen åka upp och lösa av dem. Nu blev det att brorsan hjälpte mamma i tvättstugan så de var tvungen att åka för att tömma torkrummet innan jag kommit dit.

Pappa fick vara ensam en stund men brorsan berättade att han var mycket piggare och helt annorlunda mot lördagen. Kändes betryggande.

När jag var på väg in till stan så ringde jag och frågade om mamma ville följa med upp till pappa och det ville hon.

Det var inte bara pappa som var annorlunda, även mamma. När vi kom till pappa så pysslade hon om honom, tröstade honom när han grät och hjälpte honom med klådan och det verkade som att hon förstod lite bättre allvaret.

Frågan är om hennes försvarsmekanismer slår till när pappa är riktigt dålig, att hon inte kan ta till sig läget, men nu när han var piggare så funkade det.

Jag skjutsade hem mamma och brorsan vid sextiden och hämtade upp lite grejer till pappa och satt kvar hos honom en par timmar till, han var riktigt pigg och väldigt pratsam,,,det var i och för sig mycket tokigt han sa, som om han var på fyllan men det lär väl bero på medicinen han fick.

Han fick i sig ordentligt med kvällsfika också. Kändes bra.

I morgon hade jag velat vara med när ronden går på avdelningen men det verkar vara väldigt tidigt, så jag kommer nog inte att hinna. Det är ju sportlov till veckan och jag har ju sagt till på dagis att lillen bara ska vara där tisdag och onsdag, men nu har det blivit en liten krissituation och jag kan ju inte släpa med mig honom till sjukan när pappa är så dålig, så jag hoppas att dagis kan ta hand om honom ändå. Det är sånt jag måste fixa innan jag kan komma iväg, men tydligen kan jag få boka en tid när avdelningsläkaren kommer upp till avdelningen för ett samtal. Då kan jag få svar på vad de beslutat att göra för pappa och varför.

Som det lät i lördags så kommer de inte att göra något, men han var ju en helt annan människa i dag så deras beslut kanske kan ändras.

Som jag förstått det nu, så kommer pappa att drabbas av t.ex leversvikt eller nåt annat man dör av om gallvätskan inte rinner ut och det är ju det den inte gör. Stenten fungerar inte och enligt lördagens läkare så tyckte han att det var alldeles för optimistiskt att säga att det kan sättas in en grövre stent. Olika läkare, olika bud och NEJ det är inte jag som missförstått. 

Jag ska också börja morgonen med att ringa kommunens biståndshandläggare för att försöka komma fram till något med mamma och hur vi ska göra för henne, för när pappa dör då kommer hennes värld att rasa och då kommer hon att behöva dygnet-runt tillsyn. Jag gruvar mig hemskt mycket för den dagen.

Hur som helst pappa var piggare och det var skönt, då kunde han ta emot besök av sina systrar. Det var uppskattat, vi pratade om det senare på kvällen och han kom ihåg att de varit där.

Jag hoppas att det går vägen inatt också för nu har jag farit hem igen och jag vill ju inte att han ska dö ensam, men jag kan ju inte vara kvar dygnet runt när det kan ta lång tid, vore annat om jag såg att det var på gång.

Nu är det bara att vänta och höra vad läkaren säger i morgon.

Den här veckan har varit som en återhämtningsperiod för mig. Jag har låtit brorsan ta hand om mamma och pappa helt och hållet, förutom lite kontakter med hemsjukvården och sjukhuset.

På fredag eftermiddag/kväll bjöd jag över brorsan på mat så att även han skulle kunna få träffa nån normal människa och vila åtminstone några timmar. Senare på kvällen när brorsan var hemma igen började pappa kräkas och blev okontaktbar, i samma veva kom hemtjänsten och de beslutade att ringa ambulans.

När jag ringde sjukhuset en timme senare hade pappa redan kommit upp på kirurgavdelningen och han var inte i något bra skick. Hög feber så de satte in antibiotika på en gång med misstanke om att stenten ställt till en inflammation.

På lördagen skulle jag jobba så jag for in lite tidigare för att träffa pappa och för att få vara med på ronden. Jag fick veta att läget är allvarligt och att nu kan det gå väldigt, väldigt fort. Jag for i väg och jobbade eftersom  det inte kändes som att jag kunde göra något, dessutom låg pappa i en två-sal så det kändes som att jag var lite i vägen.

Pappa fick efter någon timme byta avdelning till en avdelning som inte var akutavdelning och när jag for upp för att kolla till honom så hade han fått eget rum och jag fick rådet från sköterskan att sluta jobba och komma till pappa istället.

Jag måste sluta skriva en stund nu för min lillpojke pockar på uppmärksamhet, vi ska bygga lego. Jag skriver mer senare...pappa lever i alla fall än så länge.

Känns som att det var hur länge sen som helst sen jag senast skrev, men det var bara två dagar sen.

Brorsan och hans familj var här i helgen deras intryck verkar vara att mamma är glömsk och pappa är gul. Nädå, de fick lite mer intryck också och pappa uppskattade deras besök jättemycket även om han kanske inte orkar vara uppe och prata så mycket nu för tiden.

Två gånger ramlade pappa under deras visit, en gång nattetid. Inte bra,,,om han ska ramla mycket så vet jag inte hur man ska göra eftersom att varken han eller mamma brukar komma i håg larmknappen. Jag vill verkligen att han ska få bo kvar hemma, det är också hans egen önskan.

Det var roligt att träffa dem igen i alla fall,,,och extra mycket barnen som inte längre är barn, de har blivit så stora. Trist att vi inte träffas mer.

När vi (jag och barnen) kom dit för att träffa dem så blev det för mycket för mamma, hon stängde in sig i sovrummet och grät och vilade.

Senare i går kväll kom den äldsta brorsan, han ska stanna hela veckan.

Det började tufft för honom med att pappa ramlade den här natten också, annars låter det mest som att han har jobbigt med mamma. Mamma verkar vara lite extra snurrig nu. Ska försöka återge samtalet som jag fick idag när jag var på jobbet;

- Hej mamma, hur är det?

- Jag tänkte bara ringa och tala om att jag tror inte att vi får ha kvar pappa över dagen ens.

- Vad är det? Har det hänt något?

- Om det har hänt nåt? Vad är det som ska ha hänt?

- Men vad menar du då? Varför säger du att pappa ska dö?

- Vad är det du säger? Ska pappa dö?

- Nä, jag undrar varför du ringer och säger så där.

- Nu förstår jag faktiskt inte vad du pratar om.

- Var är pappa nånstans?

- Han är där nere.

- Där nere? Är Brorsan med honom?

- Ja, de är där nere bägge två.

- Kan jag få prata med honom?

Nu hörde jag hur mamma argt sa åt brorsan att han hade telefon, samtidigt började hon skrika argt: Hon frågar om nåt har hänt!!!!! Så gav hon brorsan luren och sen sprang hon ut ur lägenheten och smällde ordentligt i dörren. Brorsan fattade ingenting, hon hade varit hur lugn som helst innan. Jag fattade ännu mindre och minst fattade antagligen mamma.

Jag har haft en jobbig känsla i kroppen hela dan efter det, känns inte bra.

Mamma ringde senare också och då var hon lugnare, men hon låter väldigt ledsen och hon säger att hon är så trött.

Jag ska i alla fall försöka vila upp mig och hämta nya krafter nu när brorsan är hemma.

Nu fortsätter jag och berättar hur det var med humöret,,,,på torsdagen så fortsatte mamma med att deppa.

När jag kom på fredagen så var hon mer arg och upprörd över en räkning som kommit. Jag kunde inte göra så mycket just då eftersom hon gömt räkningen nånstans, men jag hittade kuvertet så jag vet var den kommer i från och jag får ringa till dem på måndag.

Det tar tid när man ska göra något hos dem, först måste man söka saker, sen måste man fixa till sånt som mamma har gjort fel eller ställt till och sen kanske man kan börja med det man tänkt.

Jag är ju normalt en obotlig tidsoptimist, men i deras fall börjar jag lära mig att det som normalt tar en timme att göra måste jag räkna med närmare tre timmar om det gäller dem.

Det suger mycket energi.

Fick lite tid ensam med pappa och vi kunde sitta ner och prata ganska ordentligt (svårigheter med hörseln). Han bekymrar sig för hur det ska gå med mamma sen men inte så mycket för sig själv. Han är inte rädd för sin skull.

Det var skönt att få prata en stund utan att mamma var med.

Nu har jag i alla fall förberett lite grann inför brorsan & Co ankomst, kanske måste fixa nånting mer. Kollar det efter jobbet i kväll.

Nu ska jag iväg och jobba.

I dag är jag hemma från jobbet, med lillkillen som är förkyld.

Vi var uppe halva natten för han var så rosslig och snörvlade och hostade så att han till slut kräktes. Så blir det alltid när han är förkyld.

I kväll när maken kommit hem, ska jag försöka ta mig till mamma och pappa och försöka ordna till lite grann inför besöket av min brorsa och hans familj som kommer i helgen. Måste väl handla hem lite saker och fixa dit några madrasser och så.

Jag ska jobba på lördagen men har tänkt att vi också ska hinna träffa dem på söndagen innan de åker härifrån.

Senare på söndagkväll kommer den andra brorsan hem. Han hade egentligen bara tänkt komma några dagar i slutet av veckan, men ställde in det han var upptagen med så att han kan vara hos pappa lite längre.

Undrar hur snurrig mamma kommer att bli av det här? Men det får gå.

Pappa blir glad av att ha sina nära omkring sig och det är vad jag tycker är viktigast nu.

Mamma var deppig när jag pratade med henne i telefonen förut, allt sorgligt som hänt i hennes liv kom över henne idag, b la förlusten av en dotter vid tre-års ålder. Det är klart att hon får sitta och deppa över sånt, bara det inte tar över. Jag styrde över samtalet på roligare minnen och hon kunde faktiskt skratta lite när hon kom i håg, så förhoppningsvis kom hon över grubblingsfasen. Jag får se när jag kommer dit ikväll hur humöret är.

Pappa var tydligen inte så pigg idag.

Har bara varit in hos mamma och pappa fram och tillbaks i morse.

Hämtade upp en grej jag lånat från sjukhuset som jag var tvungen att lämna tillbaks, lämnat lite rena kläder och lite medicin.

Bara pappa var vaken, han såg ganska pigg ut.