Visst är det jobbigt när man inte kommer i håg namn.

Man vet att man vet det, men kan för allt i världen inte komma på det. Jag kan bli tokig på sånt.

Så här var en del av mitt telefonsamtal med mamma i går:

- Vad gör ni idag då?

- Pappa har gått ut för att handla,,,,handla,,,ja, han gick på affären för att handla nåt.

- Tidningen?

- Ja, tidningen.

- Och du då? Har du gjort nåt särskilt idag?

- Nää, det vanliga städat och tvättat. Och så har jag precis pratat   med,,,,med,,,,men vad heter hon? Min kompis?

- Anna-Britta? (Påhittat av mig för bloggen)

- Ja, precis. Vi har bestämt att vi ska följas åt på fredag till det där,,,,ja, en grej som är då.

- Vad är det för grej då? Är det dam-lunchen.

- Nej, det är på det här stället där nere på stan,,det här,,,,,det här,,,det här kulturhuset.

- Jaha, är det nåt särskilt ni ska kolla på?

- Ja, han kommer ju och,,,,och,,,,,ska hålla en sån här när man pratar.

- En föreläsning?

- Ja, och det är ju min favorit,,,favorit,,,favorit...ja, en sån här som skriver böcker.

- Författare. Jaha, vad kul. Vem är det då?

- Jaaa, jag kommer inte på vad han heter nu.

- Kommer du i håg vad han har skrivit då?

- Ja vänta, jag kan hämta den senaste boken jag läste av honom.

Lång väntan

- Nää, jag kommer inte på vad han heter så jag kan inte hitta boken.

Detta var nu inget ovanligt samtal.

Ni vet som sagt vad tokig man kan bli när man glömmer ett namn på en skådespelare, eller så. ( Kathrin och Anki, ni vet vad jag snackar om)

Men tänk er att varje dag, varje minut, tappa inte bara namnen utan även orden.

Snacka om frustrerande!

Kom av mig i går och hade lite att stå i, så jag hann inte skriva ner hur det gick i går.

Mötet hemma hos mamma och pappa var med biståndshandläggaren, distriktsköterskan, jag och m & p.

Det var lite svårt att få nånting bestämt,,känner mig inte riktigt nöjd. Mamma talade bara om hur pigg hon var och vad vi än försökte med för att pappa skulle få mer hjälp, så talade hon om att det kunde hon fixa.

När nån frågade pappa om vad han ville och hur han upplevde saker och ting, så sa han som vanligt på sitt "sävliga" sätt; - Jo men, jag tycker allt fungerar bra. Allt går jättebra.

 Det är svårt att få något vettigt ordnat.

Lite förändringar blev det i alla fall i teorin, sen hur det blir i verkliga livet återstår att se. (Nää, inte är jag en pessimist, inte.)

Hemtjänsten ska i alla fall ha möjlighet att hjälpa pappa mer med klädbyten, säga tilll honom när det är dags för duschning.

Hemtjänsten ska kunna gå och handla åt mamma och pappa om det saknas något och räkning skickas sedan hem till dem (praktiskt) OCH en mat låda till blir beställd (kors i taket). Pappa måste ha mer mat, får alltså inte dela med mamma längre + att mamma gått ner så mycket i vikt. Vi vill ju inte att hon ska försvinna.

Allt finns på papper, håll tummarna att det funkar nu!

NU måste jag jobba vidare, sånt här ska man väl inte göra på arbetstid. SKÄMS!!

Att jag aldrig lär mig!!!

Jag borde ju veta vid det här laget att jag inte kan lita på att vi menar samma sak, jag och mina föräldrar. Om jag undrar om pappa är klar, så undrar jag om han är klar att åka.

När jag kom i morse, så hade jag ringt en halvtimme innan och frågat om pappa var klar och det var han.

När jag kom, så var han inte påklädd och hade inte ätit frukost, vilket han inte kan hoppa över p.g.a insulinet.

Jag borde ha kommit en timme tidigare, men jag ville låta barnen få lite sovmorgon.

Pappa fick äta frukosten i min bil på väg till sjukhuset och vi lyckades komma fram två minuter efter utsatt tid. Det fick duga.

Vi har nu en test period på två veckor för att se om det nya taktiken funkar, den innebär mer jobb på usk:orna som kommer och ger pappa insulinet. Men det kanske går vägen.

Håller tummarna!

Annars inget nytt, jag är på jobbet i kväll, så det lär väl förhoppningsvis inte hända något som jag behöver skriva om.

Jag laddar inför morgondagen istället, då det är möte med biståndshandläggaren och då jag ska försöka få mamma att ta emot mer hjälp från kommun för pappas skull.

Det behöver de bägge två, men försök att få mamma att begripa det!

Var en sväng till m & p för att dela medicinen. Hade väl gått hyfsat bra, förutom att en av medicinerna var borta.

Jag vet att mamma hade några kvar som skulle delas denna vecka. Plus att jag hade gett henne i uppdrag att hämta ut fler av den sorten, men nu var både receptet + medicinen borta. När jag började leta fick jag en utskällning för att jag rotade, trots att jag frågat innan jag började om det var OK.

Jag får fixa nytt recept och hämta ut nytt i morgon.

I morgon bitti innan jobbet ska jag hämta upp pappa och ta med honom till urologen. Hoppas att de kan hjälpa honom med hans problem.

Nya friska tag i morgon då!

För alla som har missat det så har det varit en musikfestival här på orten nu i helgen.

Jag var där med barnen på lördag för barnaktiviteter och gick tillbaks på kvällen utan barn.

Hade egentligen tänkt gå hela familjen på kvällen, men flickan fick feber så maken erbjöd sig att vara hemma med henne.

Jag och Anki rockade loss, men tack och lov inte hela natten. Det klarar jag inte längre (åldern).

Ringde mamma och pappa i dag, allt lät som att det var bra. Helgen hade varit lugn. (Hoppas att det stämmer)

Mamma sa att de skulle åka till stugan i morgon om det var fint väder.

Än en gång försökte jag förklara att de inte bara kan åka i väg. Att det kommer folk som ger pappa insulin och att han måste vara hemma då. Mamma förstog inte vad jag menade.

Hon tyckte att det kunde ju hon fixa. Jag talade om att hon inte kan för det har vi kollat minst fyra gånger. Hon undrade när och jag sa att det var kanske tre veckor sen sist.

-Det kommer inte jag i håg att vi nånsin har gjort.

- Nä, du glömmer det varje gång.

- Hmm.

- Jaja, vi pratar om det när jag kommer i morgon.

(Nej, jag har inte kopierat in ett gammalt inlägg. Det är verkligen så här, IGEN.)

Hon lär väl ha glömt det till i morgon.

Hoppas att hon inte lyckas beställa färdtjänst i morgon.

Nu är det äntligen fredag.

Även om jag sällan får riktig sovmorgon, så behöver jag i alla fall inte kliva upp 05.15 Känns bra!

Åkte och handlade till mamma och pappa nu i kväll och blev kvar längre än jag tänkt. Mamma var verkligen snurrig i dag. Sprang runt och slet och drog i ALLT. Letade och letade, men kunde inte säga efter vad.

- Om du försöker säga vad du letar så kan vi hjälpa dig.

- Ja men, jag vet inte vad det är. Men borta är den.

- Vad ska man ha den till? Kan du beskriva vad det är?

- Det är så mycket, jag har letat i hela lägenheten hela dagen och krupit på knäna under sängen och soffa för att hitta den.

- Kan du beskriva hur den ser ut? Vilken färg?

- Det saknas så mycket till alla apparaterna här hemma. Jag blir alldeles förtvivlad.

- Är det fjärrkontrollen du söker?

-Ja, just det.

Flickan min gick i väg för att leta och kom tillbaks med fjärrkontrollen 30 sekunder senare.

- Ja men nu är det ju inte bara det. Jag har tappat några såna här,,,vad heter det,,,,såna här man ska ha på affären när man betalar.

- Bankkortet?

- Nej, det vet jag nog vart det är, det är ju här i plånboken. Det är det där andra man ska visa upp när man ska betala.

- Legitimation?

- Heter det så?

- Får jag titta i plånboken,,,,,,nej, här är ditt körkort. Det måste vara något annat du menar.

- Ja men, man visar upp det här och så ska man säga två siffror.

- Två siffror?

- Ja, det brukar vara 8, 0. Men de säger att det var något som var fel.

- Om det är koden till ditt bankkort du menar, så är det XXXX.

- Njäää, nån kod vet jag inte om det är. Men jag tycker ju om åttor, så det ska det vara. Jag har tappat det också och letat överallt.

- Om det är inte är koden du glömt så vet jag inte vad du menar, men i den har du ingen åtta. Det är inget annat man visar upp när man betalar än bankkort och legitimation.

- Ja, jag kunde i alla fall inte betala, så jag fick gå hem.

- Jag tror vi ska ta ut pengar så att du slipper handla på kortet.

Sedan började hon att leta igen.

- Vad letar du nu då?

- Det är den där grejen till apparaterna.

- Fjärrkontrollen?

- Ja.

- Du fick den för några minuter sen, kommer du inte i håg var du la den.

- Jag har inte haft den, jag har letat hela dan. Herre gud, varför kan ingen tro på mig.

- Ta det lugnt, vi hittar den snart.

Snart hittade vi den igen.

- Varsågod mamma, här är fjärrkontrollen.

- Har den varit borta?

Överhuvudtaget verkar det varit mycket letande i dag. Men efter att hon fått fundera och inte kunde komma på fler saker som var borta så blev hon lite lugnare.

Hon hade väldigt svårt med substantiven idag också.

I dag fick jag nog utav att se henne i samma smutsiga byxor som jag sett henne ha i en evighet nu. Varje gång jag påpekat för henne att byxorna är smutsig, så har hon sagt att hon tvättade dem dagen innan. Idag provade jag en ny taktik;

- Ta av dig byxorna, så tar jag hem dem och tvättar dem.

- Nä men, de är inte smutsiga.

- Jo, de är smutsiga och jag ska ändå tvätta i kväll,  så jag tar hem dom och du får tillbaks dem senare i helgen.

- OK.

Så det är så jag ska göra. Ge order. Inte fråga eller lirka. Bara bestämma.

Pappa mådde bättre idag, medicinen började verka på en gång.

Vi hann med att få en trevlig pratstund i dag också innan barnen började knorra och ville åka hem.

I dag kände jag i alla fall att jag gjorde en insats, eftersom att mamma var så nipprig när vi kom, men blev så mycket lugnare innan vi for därifrån.

I dag när jag var på väg hem från jobbet, ringde distriktssköterskan och berättade att pappa har feber och frossa, så hon hade tagit ett urinprov och det visade sig vara urinvägsinfektion. Frågan var om jag skulle hämta ut penicillin eller om jag trodde att mamma skulle klara av det.

Eftersom att vi (jag och maken) redan var två mil utanför stan och barnen skulle hämtas på dagis/fritids, så sa jag att jag skulle ringa och påminna mamma om att gå på apoteket.

Väl hemma så ringde jag mamma men hon var borta,,,och jag ringde och jag ringde och jag ringde. Efter en timme fick jag tag på henne och då hade hon varit och hämtat ut medicinen. I bland funkar det,,,kanske inte helt felfritt,,,hon hade glömt pappas personnummer så hon fick gå hem igen och hämta det och sedan gå tillbaks och hämta medicinen.

Måste vara perfekta bantningskuren att vara dement, man får springa dubbelt så långt för att man glömmer; saker/vad man ska göra/person-nummer. o.s.v När man dessutom glömmer bort att äta så går man fort ner i vikt.

Första gången jag ringde, så var det en av hemtjänst-tjejerna som svarade.

Hon började prata om vad mamma och pappa har i skåpen. I princip så sa hon att jag måste handla mat åt dem oftare.

Det kändes inget vidare.

Det är ju lite svårt,,,jag känner att jag bor för långt i från mamma och pappa och jag kanske inte skulle jobba heltid heller för att hinna med dem.

Men jag har inte råd att gå ner i tid, i så fall hade jag gjort det tidigare för mina barns skull och att flytta närmare stan känns inte som ett bra alternativ nu. Jag vill inte att barnen ska behöva flytta från sin trygga kompis-miljö.

Jag får försöka lära mig att inte ha dåligt samvete, jag kan fortfarande inte göra mer än mitt bästa och jag måste ändå försöka orka med allt annat också.

Frågade mamma om hon inte skulle gå ut och handla lite mackor och ost och mjölk, men hon sa att de hade så mycket hemma så det behövdes inte.

Inte precis vad hon från hemtjänsten sa.

Ja, det är inget jag kan göra något åt nu i alla fall. De har fil, flingor, bröd och frukt i massor hemma + att de får matlådor varje dag.

Kan inte tänka mig att de svälter ihjäl till i morgon.

Nya friska tag i morgon!

Jag är ju ingen trädgårdsexpert,,,men ska såna här växa där?