Senaste inläggen

Av Trollena - 29 januari 2009 23:13

Jag upptäcker att jag har fler släktingar som har tittat in på bloggen, moster Kerstin. Välkommen!

Det är ett lätt sätt att få lite inblick i mina föräldrars liv när man inte har möjlighet att träffa dem så ofta, även om jag egentligen skriver bara för att skriva av mig lite frustration.

Jag har ju också märkt att det är rätt bra att kunna gå tillbaks och läsa när jag behöver veta vilket datum något särskilt hände, det är inte bara mamma som har dåligt minne.

Härligt att du också har kommenterat, det gillar jag.


Tack också till er andra för stödjande kommentarer.

ANNONS
Av Trollena - 29 januari 2009 22:54

I dag har mamma varit förvirrad.

Under tiden jag var på jobbet ringde hon i och för sig bara två gånger, men hon var alldeles snurrig och hon sa att hon hade "rörigt i huvudet".

Vid andra samtalet insåg jag att jag måste kolla till henne, så efter jobbet for jag dit och försökte reda ut saker och ting.


Mamma kom inte i håg att pappa har cancer.

Hon kom i håg att det var något med pappa, men inte vad.

Hon verkar ha en oro i sig och det beror nog på att hon vet att det är nåt dåligt som har hänt, men hon kan inte ta det till sig.

När jag satte mig ner i lugn och ro och berättade (igen), så började hon förstå. Hon upprepade det jag sa och hon blev ledsen och grät också en liten stund.


Nu i kväll har hon ringt tre gånger och varit snurrig.

Det verkar inte som att hon kommer ihåg att pappa har cancer. Hon kan nog helt enkelt inte ta det till sig.

Imorgon är jag ledig och ska fara hem till dem, hoppas mamma är lite lugnare. Jag vill att pappa ska kunna få lite lugnt omkring sig nu.


Har pratat med äldsta brorsan nu i kväll, han planerar att komma hem om några veckor. Pappa kommer att bli glad för det.

ANNONS
Av Trollena - 28 januari 2009 22:05

I morse ringde de från avdelningen och bad mig komma upp på ett utskrivningssamtal.

Klockan tio var jag där och jag och pappa fick prata med läkaren som berättade att magnetröntgen visade att det är en tre centimeter stor cancerknöl som finns på bukspottkörteln.

Det visar ingenting på levern än så länge och det är ett gott tecken, det betyder att det inte gått så långt ännu. Men det kan bara gå åt ett håll, det är ingen bra prognos.

Detta hade jag ju redan förstått. Hur lång tid pappa har kvar kunde inte läkaren svara på eftersom att det är så olika för alla, beroende på hur snabbt det växer. Det kan ta några månader och ända upp till två år, sa hon. Hon kunde inte säga nåt om det alltså, men hon pratade i alla fall inte om veckor.

Hoppas nu att pappa inte ska få alltför ont och när det börjar göra så ont så hoppas jag för hans skull att det går fort.


Pappa var väldigt ledsen under och efter samtalet. Han hade ju förstått förut, men nu blev det så klart att det inte finns nåt hopp.


Nästa vecka har pappa fått en tid för att sätta in det där röret som ska fungera som en gallgång så att han åtminstone slipper klådan och det gula försvinner.

Klockan ett kom jag tillbaks till avdelningen för att hämta hem pappa.

Han grät i bilen när jag berättade att mamma inte hade tagit till sig beskedet om tumören. Han sa att det värsta skulle vara om hon nonchalerade det. Jag försökte få honom att tänka på att hon är sjuk och att hon inte kan rå för det. Att det är bara att försöka få henne att förstå och så småningom så kanske det sjunker in.


Väl hemma förklarade jag för mamma hur det ligger till och hon sa att hon förstod och hon pysslade med pappa, tjatade på honom att dricka upp kaffet och så, men ingen större känslomässig reaktion, inga tårar eller så. Jag frågade om hon förstod  hur sjuk pappa är och det gjorde hon, sa hon. Jag tvivlar.


Tack mina snälla, snälla arbetskamrater som ställer upp så snällt för mig. Jag kan inte beskriva vad det betyder.

Av Trollena - 27 januari 2009 23:33

Skriver bara lite snabbt nu, jag behöver gå lägga mig.

Pappa har tydligen varit på magnetröntgen i dag och jag förväntar mig att vi får veta resultatet av den i morgonbitti.

Jag har inte hunnit vara hos honom någon längre tid i dag, eftersom jag arbetade mitt under besökstiden, men han hade fått besök av lillasyster Inger.


Mamma kommer inte ihåg något av det jag berättade om pappa, hennes hjärna måste helt förträngt det.

Hon har ringt flera gånger i dag och frågat var pappa är och bett om förklaring varför. Jag har inte berättat en gång till om tumören eftersom  jag inte vill att hon ska vara ensam om hon kommer till insikt vad det betyder.

I dag har mamma haft ett långt besök av sin bästa väninna, det gjorde henne gott. Hon var väldigt glad ikväll när jag pratade med henne.

Av Trollena - 27 januari 2009 00:05

Till mina vänner som lämnar kommentarer eller hör av sig på annat sätt.

Det är skönt att få lite värmande och stödjande tankar från er.


Kram till er!

Av Trollena - 26 januari 2009 23:26

For då till sjukhuset i morse, höll på att komma försent då vindrutetorkarna slutade fungera när det var som slaskigast. Tur ingen hörde mig då, gapade och skrek ensammen i bilen. Som att torkarna skulle börja funka för att jag skrek.(?????)


Ja, ja. Fick med pappa till diabetessköterskan för den vanliga årskontrollen. Allt såg bra ut enligt henne. Konstigt att tumören inte ger dåliga värden som hon kan upptäcka.


När vi kom tillbaks till avdelningen, så kom läkaren på en gång och hämtade oss till ett samtalsrum.

Pappa fick bra förklarat för sig att det handlade om en tumör, var den sitter och vilken undersökning som ska göras och att det eventuellt ska opereras en "stent" som leder förbi gallvätskan till tolvfingertarmen eftersom tumören har gjort en förträngning på stora gallgången. Det är denna förträngning som gör att han är gul och har klåda överallt.


Under samtalet såg jag hur tårarna rann på pappa, men han försökte verkligen kämpa emot. När vi sedan gick in på salen så kom tårarna ordentligt. Jag tror att han är rädd, väldigt rädd.

Vi satt länge och grät tillsammans.

Det var bland det svåraste jag varit med om.


Läkaren rekommenderade pappa att stanna kvar på sjukhuset tills undersökningar och eventuell stentoperation är klart, hon menade att allt skulle ta längre tid om pappa for hem. Pappa accepterade.


Mamma satt ju hemma och väntade på oss, det var ju sagt att pappa skulle komma hem idag. Så det var bara att bege sig till stan och försöka att berätta för mamma om pappas tillstånd.

Hon tog det inte som jag hade väntat mig.

Hon började prata om sina döda föräldrar, om hur de skulle ta hand om pappa i himlen och om att hon som är sköterska skulle vårda pappa. Jag försökte förklara att det pappa behöver nu är en fru. Då började hon prata om mormor igen och hur det var när hon dog.

Lite osäker på om hon förstått, så bad jag henne upprepa vad jag sagt, det gjorde hon i korta drag, men känslomässigt verkar hon inte tagit till sig det.


En kvart senare gick hon runt i lägenheten och visade mig vad hon kommit på att mormor (som inte lever längre) skulle klara av att göra hos henne, hon skulle ju kunna göra såna små sysslor som att damma tavlor och så. Så därför skulle hon kunna komma och vara med henne.

Jag försökte få en förklaring på vad hon menade, men precis när hon såg på mig att något verkligen inte stämde så ringde telefon, sen blev det inget mer prat om det.


Sedan for mamma och jag efter ett snabbt besök hos frisören vidare till pappa.

Det verkade inte som att mamma fattade nåt. Hon sa att hon gjorde det, men hon betedde sig inte mot pappa som så. Hon var mer intresserad av kvällstidningen vi köpt till pappa än av att prata med honom.

Förstår hon inte eller klarar hon inte situationen?


Av Trollena - 26 januari 2009 08:02

Ska snart fara upp på sjukhuset, måste bara skriva ner några rader om vad jag låg och tänkte på i natt när jag inte kunde somna.

Pappa har ju haft det besvärligt bra länge eftersom att han hör så dåligt. Han har blivit lite isolerad av det, har haft svårt att vara i lokaler med mycket folk, då sorlet bara blivit oljud för honom och där han haft svårt att urskilja vad folk säger till honom. Detta har också gjort att de åtminstone senaste tio åren, kanske också femton, så är det mer mamma man pratat med när det varit nåt särskilt. Det har varit svårare att prata med pappa.


Men det jag tänkte på i natt var hur pappa var när han var ung. Stor och stark och den som tog hand om barnen. Pappa lagade maten, pappa städade, pappa tröstade, pappa for hem från jobbet när jag var sjuk och köpte alltid med något pyssel som jag kunde greja med i sjuksängen.

Pappa var den som alltid skjutsade. Pappa var den man busade med.

Pappa var både mamma och pappa.

Att vara i snickarboden med pappa var bland det bästa jag visste.

Jag vet inte om mina bröder känner igen beskrivningen, eller om det bara var så för mig för att jag var "pappas flicka" och det är inte omöjligt att jag var den som kunde linda honom kring lillfingret.

Men det jag vet är att pappa alltid uppmuntrat mina bröder att försöka, även när de trott att de inte kunde, aldrig blivit arg över ett misslyckande , istället uppmuntrat att försöka igen.

Som barn var pappa den bästa pappa man kunde ha. 

Av Trollena - 25 januari 2009 18:47

Nu har jag pratat med de nära och kära som eventuellt kan läsa min blogg, nu kan jag skriva här.


I morse ringde kirurgläkaren till mig och berättade vad skiktröntgen visade. Den visar att det är en förträngning i gallgången och den beror på en tumör. Det är ingenting de kan operera bort och vad jag förstår så kan de inte ge någon annan behandling heller.

Pappa kommer att bli utskriven i morgon och kallas några dagar senare för fler undersökningar.

Troligen ska de se om det finns fler tumörer eller kanske de ska se om de kan operera så att gallan kan passera en annan väg, det sista är min egen gissning efter att jag googlat.

Egentligen har jag inte en aning.

Jag har inte en aning om hur lång tid vi får ha kvar pappa, jag tror att de andra undersökningarna kan ge svar på det.


Pappa vet inget ännu, han kommer troligen att få veta det i morgon i samband med att han blir utskriven. Jag har begärt att jag ska vara med när han får beskedet.

Mamma får veta det senare när vi kommer hem.

Det var svårt att vara hos pappa idag på sjukhuset och veta det jag vet, men inte visa för dem vad jag vet. Vi (jag och mamma) var där några timmar i dag, gick till kafeterian, satt i dagrummet på avdelningen och pratade och myste på. Pappa tyckte nog att det var skönt att vi var där. Han mådde bra.

Det är det jag känner är det viktigaste nu,,,,att han mår bra.


Min,stora góa pappa, som har blivit så gammal och liten. Gott humör och glimten i ögat,,,,,vägrade berätta för sköterskorna på avdelningen att han hade klåda på hela kroppen; -Då kan de ju tro att jag är sjuk och då får jag väl inte åka hem i morgon.

Klådan är tydligen ett av symptomen på denna sorts tumör, ett symptom som jag lagt märke till men aldrig tänkt att det kan vara något annat än torr hud.


I morgon bitti åker jag till pappa när jag lämnat barnen på skola/dagis. Då har han årskontrollen hos diabetessköterskan och sen ska jag vara med vid utskrivningen.


Framtiden får jag väl snart veta mer om och hur man ska,,,,,,,,nää, jag kan inte tänka på hur det ska bli nu. Det tar jag längre fram.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se