Gör ett nytt försök,,,lite paus medan jag väntar på att det ska bli varmt i ugnen.

Väldigt varmt idag, man har egentligen ingen större lust att gå in och laga mat.

Ja, hur som helst klev vi upp vid åtta-tiden, pappa fick insulin och frukost. Jag plockade även fram till mamma och sa åt henne att komma och sätta sig,,,men hon gick och plockade i alla saker och plockade och plockade och plockade,,,Det hon gör när jag skriver plockar är att hon lyfter på kläder, filtar, handukar och tittar på dem,viker ihop och lägger tillbaka, går ett varv och lyfter på lite saker som hon ställer tillbaka eller flyttar på, går tillbaka och lyfter upp kläderna igen tittar på dem, viker ihop dem och lägger tillbaka eller i värsta fall lägger ner dem i lådor, där det ska vara rena kläder. (lite tveksamheter alltså i vilket skick alla kläder är). Och sen ett varv till o.s.v

Efter en timmes plockande kom hon till frukostbordet och funderade på om något var fel med kylskåpet eftersom filen var varm. Suck!

Jag började att packa ihop våra sovsaker när mamma plötsligt sa att jag måste skjutsa henne till skogen så att hon kunde plocka bär.

Mitt förslag var att vi skulle ta det på vägen hem eftersom att det var en och halv mil dit och ändå efter vägen och då kunde vi hjälpas åt.

Mamma blev lite sur och sa att plocka bär var hennes liv och nu försökte jag ta det ifrån henne.

Jag suckade och sa att jag skulle bara rulla ihop luftmadrassen som jag höll på med.

Som en trotsig och barnslig tonåring vände hon då på klacken; - Nä, bry dig inte om mig du! Jag kan klara mig, jag behöver aldrig mer plocka bär. Tänk inte på mig!

För lite sömn och allmän "lesshet", gjorde att jag såg rött!

Jag blev skit-arg och sa åt mamma att nu fick hon ge sig, att jag skulle skjutsa henne om hon bara kunde lugna sig.

Men jag måste ju erkänna att jag verkligen tappade lusten för att göra nåt överhuvudtaget för henne just den stunden.

Efter en stunds skrikande och diskuterande lugnade hon ner sig och till slut skjutsade jag iväg henne till hennes bär-ställe, men eftersom att det var insulin- och lunchdags för pappa så fick hon vara kvar i skogen själv.

Kändes lite osäkert att lämna henne där, men det var inte långt till bebyggelse och det fanns hur mycket bär som helst på ett och samma ställe. Hon skulle inte behöva röra sig ur fläcken.

Än så länge har faktiskt inte mamma varit och yrat runt och tappat bort sig.

Tillbaks till stugan och fixade lunch. Fick en stund i lugn och ro med pappa för att höra hur han upplever saker och ting.

Det visar sig att pappa inte riktigt förstår hur snurrig mamma är. Troligen mycket för att han hör så dåligt, men även när hon blir för jobbig så stänger han av hörapparaterna och bara håller med.

Pappa är ju också lite snurrig, men inte på samma sätt och lika mycket som mamma.

Pappa började prata om att de skulle åka utomlands,,,,bara det säjer väl lite om hur dålig koll han har. Jag sa att mamma klarar inte av det, hon är alldeles för vimsig. -Säjer du det. Var hans svar på det.

Vem skulle ge insulinet då? ( min kompis Ankis kommentar)

Att de ska kunna ut och resa något mer ser jag som omöjligt, om inte någon orkar följa med och ta hand om dem. Jag tror inte att jag skulle ha den orken att ta hand om dem dygnet runt i en vecka.

Jan gjorde det bra när han var här.

Mitt tålamod var i alla fall slut redan efter ett dygn, så när vi ätit lunch, pratat en stund så packade jag ihop allt och vi gav oss iväg för att hämta mamma och fara hemöver. Jag ringde hemtjänsten och sa att vi skulle komma lite tidigare.

Mamma fanns kvar där jag lämnat henne. Att hon plockat bär i över två timmar kunde man inte tro när man tittade i hinken. Det hade varit intressant att se henne hur hon bar sig åt när hon plockade, det var som sagt inte många bär hon fått ihop.

Hemresan klar. Mamma har denna gång i stugan tappat bort ett par byxor och sina nycklar.

Svar på Ankis fundering; Gotlands-brorsan märkte hur tokigt allt var, han hade inte trott att det var så illa som det var. Han gav mig fria händer att bestämma allt för mamma och pappa som blir bäst för dom. Synd bara att mamma inte låter mig bestämma tillräckligt.

Stockholms-brorsan har jag inte hört av sen jag ringde och bad honom att komma upp, men han har ringt till mamma och pappa och sagt att han ska komma, men ingen av dem kommer i håg när. Jag orkar inte ringa och tjata på honom. Tjat är det värsta jag vet.

Ja, till slut kom vi iväg till stugan.

Mamma hade packat med mat och fika så vi skulle klara oss.

Tur att jag tittade i väskan vad hon hade med sig; två skivor lax och en kycklingfilé, en liten bit kanelgömma och ett paket Ballerina.

Fem personer, en frukost, en lunch och två middagar och fika några gånger.

Det var bara att stanna på vägen och handla. Det var väl inga problem, det roliga med det var att mamma trodde att vi skulle klara oss med det. Detta är ju förstås något mamma var känd för redan innan hon blev dement, oförmågan att förstå hur mycket mat som faktiskt går åt vid en måltid.

När vi väl kom till stugan så lunkade det bara på i lugn takt.

Jag hade fullt upp med att sätta upp tält och laga mat och bara pyssla på. Barnen lekte och hade fullt upp med det tält jag satt upp till dem som ett lektält, allt för att de inte skulle härja på i "sovtältet".

Mamma hade fullt upp med att leta saker. När jag frågade vad hon letade så kunde hon inte komma i håg; -Jag kommer på det när jag hittar det.

Svårt att hjälpa till att leta då.

Lite mysigt med grillning till middag och promenad längre ner på vägen där vi hälsade på några kycklingar, höns och tupp.

Barnen sov jättegott i tältet, jag sov nästan inget alls.

Först låg jag och funderade en massa och när jag till slut började bli trött, började jag höra och inbilla mig en massa, framför allt inbillade jag mig att det fanns björn i närheten. Har ju hört att det finns mycket björn i Njurunda, nu är ju Njurunda rätt stort, men man vet ju aldrig.

Försökte hitta olika lösningar hur jag skulle rädda barnen när björnen rev upp tältet och så,,,,ja ni hör ju hur man är,,,,så höll jag på till typ, fyra på morgonen.

Detta gjorde ju förstås att jag inte var på mitt bästa humör och hade inte speciellt mycket tålamod på onsdagen.

Det skriver jag lite mer om senare idag, nu pockar barnen på min uppmärksamhet.

Det första mamma sa när jag ringde var; -Skjutsar du mig till stugan nu?

Inte för att hon kom i håg att vi bestämt det, för det gjorde hon inte, utan för att hon troligen glömt plånboken där.

Jag bad henne att vänta till imorgon, eftersom hon inte varit någon annanstans nu på morgonen, så måste den vara kvar i stugan. Inte första gången. 

Motvilligt gick hon med på det, hon sa i och för sig att hon skulle till busstation och hämta en busslista för att hon skulle åka ut själv, men när jag ringde senare under dagen så hade hon inte åkt.

Än en gång frågade mamma om tabletterna, exakt samma frågor som förra veckan, jag instruerade henne per telefon vilka tabletter hon ska ta idag, så får jag väl dela dem i dosetten när jag kommer dit imorgon. 

Skönt att inte behöva röra bilen idag, hade fullt upp ändå med att fixa till rengöring av poolen, skönt att det är gjort. Jag räknar med att det är många veckor kvar med fint väder.

Ringde färdtjänsten och bad dem kolla hur det såg ut när pappas personnummer kom fram.

Klart och tydligt syntes det att de inte ska få beställa taxi till stugan utan att jag kontaktas. Men det hade ju inte funkat.

Hon jag pratade med tyckte att det var konstigt att den som tog emot beställningen inte reagerat och ringt mig.

Hon kunde inte göra annat än att beklaga och jag vet inte om jag kan göra något mer heller.

Det gick i alla fall bra den här gången, de hade kommit hem så att pappa fick kvällsdosen.

Nä, nu är det hög tid att betala mamma och pappas räkningar.

Imorgon är det som sagt stugan som gäller, jag skriver väl troligen på onsdag när jag måste få göra mig av med all frustration.

Nu var det längesedan jag skrev.

Vi hade mysigt hos mina go-släktingar, vädret var alldeles otroligt och vi fick äta gott.

Jag var rätt trött på fredagen när jag kom hem,,,det är jobbigt att åka långt utan AC. Måste nog ha det på nästa bil.

Fick ändå börja lördagmorgon med att åka bil, skulle in till stan och köpa lite presentkort eftersom vi är bjuden på fest både lördag och söndag.

Under bilfärden till stan ringer hemtjänsten till mig och berättar att de just givit pappa insulin och att mamma är jättearg för att hemtjänsttjejerna protesterade när mamma sa att de skulle åka till stugan.

Jag ringde upp mamma och hon var sååå arg.

- Vem är det som rår om stugan? Vem är det som bestämmer över stugan, vi eller dom?

- Det är ni.

- Varför har de bestämt att de ska vara i stugan nu och vi inte får vara där när vi vill?

- Vilka de?

- Ja, dom som brukar vara där.

- Det är ingen annan som brukar vara där. Det är bara ni som brukar vara där.

- Nähä du! Dom har ju varit där flera gånger i sommar och nu har dom bestämt att de ska ha nån sorts sammankomst där, så vi får vara inte fara till stugan. Det har de ju sagt åt mig nu idag och jag blir så förbannad!

- Vilka dom?

- Dom där scouterna eller vad de nu är för nånting. Dom där pojkarna. Det är nog scouter de är.

- Ja men mamma, det är ingen annan än ni och Jan som har varit där i sommar.

- Jodå, det är det visst. De har varit där samtidigt som oss, det vet jag. Jag har sett dom själv. Dom springer kors och tvärs över gården och det är ett himla liv på dom. Jag kan inte förstå att vi inte kan få vara där själv och vem har gett dom nyckel, för dom är ju i huset också?

Det lät riktigt illa så jag bestämde mig för att svänga in till dom när jag ändå var i stan, för att lugna mamma lite.

När jag kom dit så fortsatte mamma att yra på samma sätt om scouterna som ska vara i stugan. Jag sa att vi kan ringa till Jan och fråga vad det är för scouter.

- Det vet väl inte han. Varför ska du ringa honom?

- Jan har varit med er i stugan i sommar. Om någon har varit där så vet han om det och kan förklara.

- Nä, jag vill inte prata med honom. Han vet väl inte vad som hänt när vi varit där själv.

- Ni har inte varit i stugan själv i sommar. Antingen har jag eller Jan varit med er.

- Hm! Det vet väl jag bäst själv.

Ringde Brorsan men fick inget svar.

Pappa kom in i rummet men hade glömt att sätta i hörapparaterna (antagligen praktiskt när mamma är på det här humöret) . Hörde absolut ingenting. Hämtade dom och hjälpte honom att få i dom. Till slut kunde vi fråga pappa om det varit några scouter i stugan Det hade det inte varit.

Mamma blev lite lugnare nu.

Tog ett långt samtal där jag än en gång förklarade att de kan inte åka ut till stugan hur som helst för att pappa har insulin. Samma tjat igen om att det kan hon göra. Fram med insulinpennorna igen för att hon ska få visa mig att hon kan. Samma suck igen om att det inte är rättvist att jag gör så. Samma prat igen om att pappa kan ta insulinet själv, samma svar igen om att pappa försökt lära sig.

Jag förklarade igen att hon får åka till stugan själv om hon vill, men hon kan inte ta med pappa för att han måste ha hjälp med insulinet.

Då tänkte hon att hon skulle ringa färdtjänst, åter igen fick jag förklara att det är pappa som har färdtjänst och hon får åka buss eller vanlig taxi om hon vill åka dit.

Efter mycket snack hit och dit så verkade det som att hon förstod. Vi bestämde också att vi ska åka dit på måndag (idag) och att vi ska sova kvar där.

Stress vidare ner på stan, sen hem för att förbereda sig för fest och in till stan igen.

Hörde inget från m & p på söndag f.m Antog att allt var bra.

Myste på i solen innan vi skulle in till stan på nästa fest. Vi var där redan kl 15.30

Jag lämnade mobiltelefonen i bilen och tänkte att allt verkade vara lugnt.

När jag vid 22-tiden tittade på mobiltelefon så visade det sig att hemtjänsten ringt och även lämnat ett meddelande.

Mamma och pappa hade skrivit en lapp att de åkt till stugan och att de tänkte komma tillbaks till kvällen.

Då missade han middagsinsulinet och hemtjänsten hade ingen koll på när på kvällen de skulle komma tillbaks eller om de skulle hinna komma tillbaks till kvällsdosen insulin.

Ja, hur som helst så var ju klockan mycket när jag hörde meddelandet, men jag ringde hem till dom och kollade att de var hemma. Det var de, pappa låg och sov, mamma hade inte en aning om när de kom hem eller om någon gett pappa kvällsdosen.

Försökte få mamma att läsa signaturlistan, men det funkade inte.

Jag får väl höra nu under dagen när jag ringer hemtjänsten om att åka ut till stugan, hur det gick igår kväll.

Lutar åt att vi tar stugan i morgon istället.

Jag är lite sur på m & p för att de for till stugan fastän att jag förklarat så ordentligt, fast jag kan väl inte vara sur för det, de minns förstås inte ett ord jag sagt.

Ibland funderar jag verkligen vilken mening det är med att göra eller säja nåt när ingen minns nåt ändå.

Men jag har ingen lust att sätta mig i bilen idag. Jag är skittrött på att åka bil.

Ska ringa och prata med dom, få se hur det blir.

Nu ska jag också ringa till färdtjänst, för uppenbarligen fungerade inte det med dom som jag hade hoppats på.

Skriver snart mer.

till föräldrarna idag, hade handlat lite hjälpmedel till pappa.

Mamma var fundersam på vad jag och den yngre av mina bröder hade kokat ihop för nånting nu.(?)

Tydligen hade han ringt på förmiddan och börjat prata om att han ska komma upp hit och så hade han ställt frågor om hur det gick med demensutredningen och så,,, Känns ju inte som att det var stor mening att fråga om det, eftersom att mamma glömt att det är en utredning på gång.

Nu trodde mamma att jag och brorsan anmält henne till nån sorts studie eller försöks-grupp eller nåt och var lite arg för att hon inte fått veta något.

Apropå det som jag just skrev; den mest återkommande meningen som finns i journalerna på geriatriska mottagningen är "Uteblivet besök". De flesta glömmer nog att de ska komma och det är därför de går där.

Smått ironiskt!

Har också pratat med färdtjänsten och de kommer att dubbelkolla med mig om det är så att mamma beställer en färdtjänstbil till stugan. Bra att det gick att ordna.

Imorgon ska jag och barnen åka till min morbror, moster, kusin och hennes barn ut på landet (sommarställe) och vi ska övernatta där.

Ungarna kan knappt vänta, de lär stå startklar kl 6, men lite nytta tänkte jag göra hemma först. Får se när vi åker.

Ser fram emot det!

Var lite trött efter en mysig heldag i Hudiksvall och besök på Mulle Meck igår. Barnen var helnöjd och de fick åka tåg för första gången,,,bara det var en upplevelse för dem.

Det är ju bra skönt att det inte krävs så mycket för att de ska bli nöjd.

Var till mamma och pappa på morgonen innan vi for till tågstationen.

Besöket gick väl ganska bra,,,,mamma var nära att få ett utbrott precis innan vi skulle gå när hon berättade att hon tänkte ringa färdtjänst och beställa en taxi till stugan och jag sa att det kan de inte bara göra så där utan vidare. De måste tänka på att pappa ska få insulin och därför bestämma med hemtjänsten först.

Då tänkte hon att hon kunde ta färdtjänst själv, men det går ju inte heller eftersom färdtjänsten är pappas.

Då sa hon att hon skulle köpa en bil så att hon kan köra själv.

När jag då sa att hon inte får och kan köra själv så tände hon till lite grann, men lyckades ändå lugna sig lite.

Jag förklarade att hon får vänta tills jag kan skjutsa dem, det lugnade henne en stund. Men inte mig, eftersom att jag känner att jag nog inte kommer att hinna med förrän typ nästa vecka. Har mycket på schema den här veckan.

Att ha dåligt samvete för att man inte hinner med barnen är vanligt, men något som jag slutade med för många år sedan.

Dels för att jag verkligen tar mig tid med barnen men också för att jag vet att jag gör mitt bästa och mer kan jag inte göra.

Men att ha dåligt samvete för att jag inte hinner ta hand om mina föräldrar trodde jag aldrig att jag skulle behöva ha. Nu har jag det.

När mamma och pappa var frisk så var de aldrig såna som krävde att jag skulle ringa eller hälsa på var och varannan dag.

De förstod att man hade fullt upp.

Men nu behöver de ju så mycket tid, jag skulle ju behöva vara där några timmar per dag egentligen, men jag hinner inte.

Jag har nog också dåligt samvete för att jag tycker att det är så jobbigt att vara där.

Trist, men det slutar ju oftast med att mamma är arg och jag blir arg för att hon blir arg. Och mitt i allt så fattar jag ju att det antagligen är hennes frustration över att det inte stämmer i huvudet som gör henne arg.

Det är synd om dem.

Så här hade de nog aldrig trott att ålderdomen skulle bli.

Första semesterdagen.

Tänkte att jag skulle åkt och kollat till mamma och pappa idag, men fick fullt upp med att städa huset. Tyckte att det var lika bra att ta tag i det, så kan jag få slappna av från det några dagar, i alla fall.

Bestämt med mamma och pappa imorgon bitti istället, om de nu kommer i håg det.

Jag kommer hur som helst inte vara där så länge för jag och barnen ska ta oss en dagstur till Hudiksvall i morgon.

I dag när jag pratade med mamma så hade hon funderingar om sina tabletter. Varför hon måste ta de avlånga tabletterna, hon tänkte kasta bort dem. Jag förklarade än en gång att det var för hennes humör och om hon inte tar dem så blir hon ledsen och förvirrad. Då förstod hon inte vad jag pratade om:" - Jag är ju inte sjuk på något vis!"

Sen började hon skrika om matlådorna som kommit igång igen. Skit-arg för att hon inte fick laga sin egen mat.

"-Jodå, du får laga maten om du vill, men du gör ju inte det för du glömmer det."

"-Jag har väl aldrig glömt att laga mat?!"

"-Jo, mamma. Vi har ju haft en provvecka då jag köpte hem mat till er och du skulle laga middag varje dag, men ingenting i skåpen blev rört på en vecka. Du glömde bort att göra mat."

"-Men hörrudu,,,,kan det inte vara möjligt att det är DU som har dåligt minne???"

Ja, vad ska man säga. Det börjar bli tradigt att om och om igen tjafsa om exakt samma saker.Och egentligen är det helt bortkastad energi som går åt för mig, för efter en timme är allt jag sagt som helt bort-blåst.

Jag hoppas allt går bra där i morgon.

Börjar bli lite för påfrestande att mamma jämt blir så arg.

 Hur går det egentligen för pappa?

Ska försöka få ett riktigt samtal med honom imorgon.

Var hos föräldrarna idag och lyckades få dem att skriva på fullmakten.

Först blev mamma orolig att hon inte skulle ha tillgång till sina konton och så, men förstod när vi förklarade att det var för att underlätta för mig när de behöver hjälp med olika saker.

Behövde inte ringa efter min morbror, det gick bra ändå!

Det är bra att detta är påskrivet nu, så det inte uppstår problem när hon blir ännu mer förvirrad, för det lär hon väl bli.

Brorsan hade också tagit med pappa på banken och ordnat så att jag kan betala räkningarna över nätet, snacka om att det kommer att underlätta för mig.

Bra att han fixade det, för jag har tänkt göra det men inte haft någon energi.