I dag har jag egentligen lite grann (egentligen ganska mycket)  att skriva om, men tiden räcker inte riktigt till,,,jag tror jag sparar det till framåt kvällen eller möjligen i morgon.

Inte idag heller har jag varit hos mamma och pappa.

Lite dåligt samvete får jag eftersom jag inte vet hur det egentligen står till med dem. Jag har pratat med mamma två gånger idag och allt verkar bra. Men man vet ju aldrig med mamma, hon kan säga att allt är bra men det kan vara kaos där hemma hos dem,,,men när det blir riktigt kaos, då brukar hon i och för sig ringa till mig. Pappa verkar fortfarande vara trött, men idag var han åtminstone uppe på benen.

Den här veckan hade jag tänkt att jag skulle vara hos dem hela dagen i morgon, men det får vara, eftersom lillen min har fått magsjuka och på fredag blir jag hemma med honom och det känns inte som att det är rätt läge att vara borta från jobbet för mycket (är det nånsin rätt läge för det?).

Jag åker till dem efter jobbet istället och så får jag ta en dag i helgen som jag är där lite längre.

Nu ska jag försöka hoppa i säng.

I går ringde jag arbetsterapeuten och beställde en ny rullstol till pappa, en som han ska kunna rulla fram i själv när han behöver och när benen inte bär honom.

Några samtal med distriktsköterskan också. Annars var det jobb som gällde hela dagen.

Pratade inte med mamma förrän på kvällen. Allt verkade bra förutom att pappa hade sovit hela dagen sa hon.

I dag ska jag åka ifrån på lunchen för att köpa en dyna som pappa kan ha på stolen så att han kommer upp en bit. Lite konstiga öppettider på affären som säljer hjälpmedel, så det är bara att ila iväg på lunchen.

Nu ikväll har jag varit hos mamma och pappa några timmar.

Mamma var arg redan när jag kom, hon skällde och stog i över hur jobbigt hon har det med att pappa ramlar och att hon behöver hjälpa honom med att sköta hygienen (snygg omskrivning) m. m. Att hon orkar faktiskt inte mer. Hon bråkade också om att pappa inte gör vad hon säger åt honom, t.e.x att han inte reser sig när hon säger åt honom eller tar ett steg framåt när hon ska hjälpa honom på med byxorna o.s.v

Pappa satt precis bredvid och fick höra alltihop. Stackarn!

Jag tog mamma åt sidan och sa åt henne att hon får gnälla om hur jobbigt det är HUR mycket som helst till mig, men ALDRIG för pappa!

Hur kul är det för honom som faktiskt behöver all hjälp, han kan inte rå för att han inte kan kontrollera sin kropp längre, men det ska han inte behöva få skäll för.

Jag försökte förklara för henne att det är inte det att han inte vill göra som hon säger, han kan inte. Vet egentligen inte om det är lönt att förklara, hon lär ju glömma det snart. Men klart är att om hon inte slutar vara arg på honom så måste det bli någon annan lösning,,,han borde inte få avsluta sitt liv med att få skäll.

När allt hade lugnat ner sig och vi satt och fikade så försökte jag få pappa att förklara hur han mådde och det var väl inte något vidare, han känner sig väldigt svag i benen, sa han. Plötsligt vände han sig mot mamma och sa;

- Och du, du tror väl att det inte är något fel på mig? Du tror väl att allt är som vanligt?

Han lät riktigt arg när han sa det, men det är klart, han måste ju få nog nån gång, men det är inte ofta jag hört min pappa höja rösten mot mamma.

Jag tror att hon blev lite paff.

Innan jag gick kom hemtjänsten, de berättade att pappa hade ramlat två gånger i helgen. Inte bra. Tydligen hade de (mamma och pappa) i alla fall använt larmknappen en av gångerna. Det känns ju lite tryggare att de begriper vad man ska ha den till.

Hemtjänsten kommer ganska många gånger numer i alla fall; Fyra gånger för insulinet, en timme efter måltiden för att kolla att pappa har kunnat förflytta sig från matbordet till tv-rummet eller sängen eller vart han nu ska , plus att de tittar till honom tre gånger på natten. Inte undra på att mamma blir less på folket som springer där, men det är enda lösningen när de nu valt att stanna hemma.

I morgon jobbar jag.

Dagens mål uppfylldes inte i dag heller. Vi var ute och åkte skidor, men sen när jag kom hem så kände jag bara inte för att städa och då gjorde jag inte det. Julgardinerna blir kvar nån dag till.

Däremot tog jag mig en sväng till Birstacity och hittade en konkursrea, känns lite hemskt tycker jag ,att gå rota bland kläderna, bli glad för fynden man gör när man sen börjar tänka på de som jobbar där,,,de blir arbetslösa. Det är ju antagligen en stor grej i deras liv och jag blir lycklig för att jag köper en blus för 50 kr.

Ja, nu ser ni ju hur jag är, har jag inget att ha dåligt samvete för så kan jag snabbt fixa det.

Tog en sväng förbi hos mamma och pappa också och tog med lite matvaror, de låg och vilade bägge två. Jag kollade bara till att allt var ok, tänkte åka dit och vara där lite längre imorgon.

Jobbade under gårdagen också. Fick ett samtal från mamma vid halvtio på morgonen då hon var lite smått hysterisk över att hon fått en utbetalningsavi som hon skulle gå till banken med, men hon påstod att banken inte öppnade dörrarna för henne. Jag försökte förklara att hon varit där så tidigt att de inte hunnit öppna men hon sa att hon varit där dagen innan också och att de inte ville öppna dörrarna för henne(????).

Jag lovade att jag skulle komma till dem på lunchen för att reda ut saken. Det är ungefär samma med den mesta posten som kommer, mamma blir hysterisk nästan vad som än kommer och hon förstår inte vad det står i brev eller om saker och ting ska betalas eller vad det betyder. Den mesta posten har jag numer styrt om så den kommer hem till mig men det finns vissa grejer som fortfarande slinker emellan och kommer dit och det orsakar mest besvär.

Hur som helst, på lunchen skyndade jag mig iväg och hämtade upp avin och lovade att jag skulle fixa till det.

Tog en lugnande pratstund med mamma som tyckte att hela dagen hade varit väldigt rörig, det hade varit konstiga människor där som bara hade stått i hallen och vägrade komma in (enligt mamma hade kvinnan stått i hallen i en timme) och det hade blivit så mycket missförstånd, sa hon.

Sen hade någon kommit med rullstolen till pappa men de hade inte provat ut den, de ville inte ens träffa pappa, de hade sagt att den skulle få stå inne i deras gästrum.

Och mamma begrep INGENTING.

Jag förklarade för henne att det var pappas rullstol så det var helt riktigt och kvinnan i hallen måste ha varit arbetsterapeuten som kom för tidigt, d.v.s före rullstolen och då fanns väl inte så mycket för henne att göra,,,,fast jag tror inte riktigt att hon verkligen stog i hallen i en hel timme.

Sen var det bara att stressa tillbaks till jobbet igen.

Få se i dag om jag hinner åka in till stan till dem, målet annars idag är att ta med barnen ut och åka lite skidor och att städa upp här hemma,,,hemmet som håller på att förfalla. Har dåligt med energi för att lägga ner på hemmet och då blir det så här (Jag har fortfarande julgardinerna kvar i köket, skämmigt)

I dag har jag jobbat och inte varit hos mamma och pappa nånting. Jag har pratat med dem på telefon och enligt mamma var allt ganska bra.

Däremot har jag pratat med distriktssköterskan några gånger angående mediciner, behandlingar, rullstol, pappas tillstånd och prat om mer hjälp åt dem eftersom pappa är sämre på benen nu och om hon kunde kolla om pappa har vax i öronen eftersom hörapparaterna tjuter hela tiden m.m

Faktiskt skönt att vara på jobbet och komma ifrån lite grann, fast samtidigt känns det lite jobbigt när jag vet att vad som helst kan hända hemma hos dem eftersom ingen av dem klarar av att ta ett vettigt beslut om det skulle behövas. Sorgligt.

Jag och maken samåkte till stan i morse, så jag var hos mamma och pappa redan klockan sju. Mamma var redan vaken. Jag tog en ordentlig städning av badrummet, för trots allt mamma städar så blir det inte städat. Jag tror mest att hon bara flyttar runt på saker. När klockan närmade sig åtta for jag iväg för att handla åt dem och passade samtidigt på att storhandla åt oss (min stora familj), Sånt som jag aldrig hinner nuförtiden. Jag blev borta nästan två timmar. När jag var tillbaks och satt och åt en sen frukost, kom mammas bror och hälsade på, det var trevligt.

När han gått var det dags för lunch, sen var pappa som utslagen av trötthet, vilade en halvtimme och sen fick vi stressa iväg till läkarbesöket på sjukhuset.

Egentligen var det i onödan vi åkte dit,,det var inget nytt vi fick veta förutom att stenten som pappa har fått är en sort som inte kan "klägga" igen. Det var ju skönt att höra.  Synd bara att det blev så jobbigt för pappa i onödan.

Sen var det bara att stressa iväg hemåt igen och helt plötsligt var den dagen slut. Så många timmar och så lite gjort. Fascinerande!