Det verkar som att det gick bra med mamma. När jag pratade med brorsan för några timmar sen så var mamma som vanligt.

Skönt!

Brorsan ringde för några minuter sedan och visste inte vad han skulle göra med mamma.

Han hade hört henne ropa på hjälp nu för en stund sedan och när han kom in i vardagsrummet stog hon lutad över soffan och sa att hon slagit huvudet och kände sig illamående, han tog henne under armen och skulle lägga ner henne i sängen men när de precis var på väg in i sovrummet så segnade hon ihop, benen bara vek sig.

När han ringde mig så låg hon och vilade och jag fick prata med henne. Hon lät riktigt bra, men jag förstår att det var otäckt för brorsan. Jag tipsade om att avvakta, men om han kände sig orolig så kunde han ringa igen så åker vi förstås upp med henne till sjukhuset.

Jag hoppas att det inte blir någon "fortsättning följer" av det här.

När pappa fyllde 75 år, så blev vi ju tvungen att ställa in eftersom att han blev inlagd sjukhus. Så det var dags att bjuda in pappas syskon med respektive + farmor för lite 75-årskalas nu i helgen istället.

Den här gången var det brorsan som fick ta hand om det mesta, jag var bara och supportade med att få ordning på mamma och pappa så att de såg respektabla ut.

När kalaset började så begav jag mig med familjen ut i julrean, vet inte om det blev nåt roligare. Helt otroligt vad mycket folk det finns i denna halvstora stad. Var kommer alla ifrån?

Nu är det mesta julfirandet över.

 På julafton kom mamma, pappa och brorsan som planerat. Allt gick bra förutom när mamma glömde bort att hon hade köpt julklappar ( i och för sig via mig) och hon fick lite panik och började leta efter pappas plånbok som varit borta jättelänge och sen sin egen och till slut halade hon fram en femhundring som hon ville att jag skulle växla så att hon kunde ge till barnen i julklapp. Herre gud, jag vet inte hur många gånger både jag och brorsan talat om för henne att det redan var ordnat. Ja, ja, till slut lugnade hon ner sig och det blev rätt så trevligt. Lillkillen var alldeles exter när tomten kom, hoppade bara upp och ner och skrek; JAAAAA, TOMTEN KOMMER! TOMTEN KOMMER!

Ingen rädsla, det var bra. Tjejen konstaterade på slutet av kvällen att hon älskade att fira jul med släkten.

Juldagen tillbringades mest på jobbet,,,,men nu är jag ledig i fyra dagar. Välbehövligt! Typiskt bara att nu verkar jag få en förkylning i stället. Värker i kroppen och huvudet och snoret rinner.

Ha en god fortsättning gó-vänner!

Äntligen! Nu har jag tagit mig en glögg och bara suttit och njutit.

Brorsan har kommit på plats och mamma och pappa har börjat köra med honom som vanligt. (Stackar´n)

Jag är klar med allt nu (hoppas jag).

I kväll när jag kom från jobbet hade maken plockat fram granen och satt i ljusen men lämnat påklädning av granen till mig och barnen, han har lärt sig att det är bland det viktigaste med julen för mig. Jag får ju inte pynta som jag vill längre, det är ju de små som bestämmer nuförtiden, men det är ju så härligt att se att de älskar det lika mycket som jag.

Tonåringen höll på att baka pepparkakorna som jag inte hunnit (första baket som jag gjorde har redan tagit slut) och bara en sån sak gjorde mig alldeles jul-varm i hjärtat.

I morgon kommer brorsan med mamma och pappa hit och firar med oss. Känns bra!

JULKRAM TILL ER ALLA OCH JAG HOPPAS ATT NI FÅR EN LUGN OCH HÄRLIG JUL!!!

ÅHH FYYY! Vad trött jag är. När jag var klar med bakning, godistillverkning och Janssons frestelse i går slog jag in de  (nästan) sista julklapparna,,,,då var klockan 01.07 Tänkte först bara softa i dag innan jag åker i väg och jobbar, men slog mig att jag glömt julklapp till brorsan och till storkillens faster och farmor som alltid köper julklappar åt hans småsyskon. Lite panik.

Nu måste jag alltså fara in till stan och stressa med ungarna i släptåg.

Har inte pratat med storebror sedan i förrgår men han borde kommit fram nu. Ska försöka hinna med att fara förbi en sväng där sedan.

Allt detta förberedande inför julen,,,suck!

Julefriden kanske infinner sig typ på julaftonsförmiddagen, jag hoppas allt är klart då. Det ska nog gå bra. Det är tur att jag inte har så höga husliga krav på mig själv.

Mamma och pappa mår ganska bra. Ett under egentligen att mamma gör det eftersom när jag var där igår upptäckte att hon glömt att ta medicinen sen i torsdags. Jag får börja med att ringa och påminna henne varje morgon och kväll. Hjälpte dem igår att köpa julklappar och lite annat smått och gott.

Annars inte just nåt nytt.

Känn jul-lugnet,,,,HA!!!

Mötet med biståndshandläggaren gick inte så himla bra. Vi kom inte fram till så mycket och jag blir bara frustrerad. Enda egentliga ändringen nu är att om pappa inte är närvarande, så ska mamma få lite mer "tilltittning" + att de kommer och hjälper mamma med måltiderna.

Nåt larm blev det inte tal om eftersom att mamma blånekar till att vara uppe på nätterna och det kan ju vara sant, det vet jag ju inte.

Började prata om att mamma skulle följa med på aktiviteter som finns för andra i liknande situation som är en gång i veckan, då började mamma dra fram papper som hon fått från pensionärsuniversitetet och berättade att där har hon gått sen hon gick i pension (det är några år sen sist hon var med). Det märks att hon har dålig insikt i vad hon själv klarar av.

När kommunfolket gått så tillbringades tiden med att byta lampor, leta rakapparat och rakning till slut. Mamma skulle i väg på apoteket för att hämta medicin (på min order), hon var borta bra länge men till slut kom hon instormande;

- Vad heter du?

- Det vet du, men det behöver du inte säga på apoteket, du ska ju hämta ut din medicin.

- Jaha, jag trodde att jag skulle hämta till dig.

- Men snälla du, varför skulle jag skicka dig att hämta medicin åt mig? 

Man måste hämta medicinen själv nu för tiden, det var därför du var tvungen att gå. Sätt dig ner så skjutsar jag dig sedan.

- Nej, nu ska jag hämta medicinen!

Hon får mycket motion, bara hon inte springer och halkar.

Pappa och jag fick sitta och prata lite i lugn och ro i alla fall. Bad honom att berätta hur han tycker att det är nu för tiden och han berättade att det ändå är lugnare nu än när hon blev arg på honom hela tiden. Numera kan han säga i från när hon gör riktigt tokiga saker.

Jag förklarade vilken diagnos hon fått och lite om prognosen på det, då blev han alldeles tårögd. Det här var ju förstås inte det slut han heller hade trott att det skulle bli och det jävliga är att det kommer inte att bli bättre eller lättare.

Usch vad deppigt.

Nu siktar jag in mig på julen istället, några  lediga dagar och massor med mys med barnen och tänk barnens förväntningar på julaftonen. Härligt!!