Jag undrar om ni som läser det här reagerar på att jag så lite skriver om pappa, fastän att han är den som är mest sjuk, åtminstone kroppsligt.

Det enda sätt jag kan förklara det på är ju att jag skriver för att skriva av mig och det är den dementa sjukdomen ( speciellt mammas) som blir jobbigast för mig.

Sedan går det inte att komma ifrån, pappa har aldrig fått tagit speciellt stor plats bredvid mamma och att han nästan är döv förenklar ju inte för honom.

Också jag då, som tycker att det är jobbigt att pappa inte får den uppmärksamhet han kanske skulle behöva. Men vad ska jag göra ?

JAG TYAR INGÉ MER!

Att klonas skulle kanske inte vara så dumt.

Nu har jag varit slö med att skriva ett tag. Varenda lediga stund har gått åt till att sitta vid datorn och spela ett jävla spel som jag snart blir galen på,,,men jag kan inte sluta!

Mamma har varit deppig till och från nu några dagar, vilket också medför lite mer förvirring. Pratade med henne i går på dagen och då berättade hon att pappa och den andre tog sig en middagslur. När jag undrade vem den andre var så sa hon att det kom hon inte i håg. (?)

Pratade med henne senare på kvällen och då var allt bra och humöret var bra och det lät som att hon var hyfsat klar och redig. Frågade om jag skulle komma förbi med lite mer pengar, men det behövdes inte.

I dag hade jag fullt upp på jobbet och hann inte ringa och kolla läget, men på kvällen ringde min morbror och berättade att mamma ringt honom och behövde hjälp för de hade varit och handlat och pengarna hade inte räckt till. Han fixade biffen.

Synd en sån gång att de inte ber om hjälp så kan jag hjälpa dem att komma till en affär med normala priser.

Synd också att mamma sagt att jag inte skulle komma med pengar. 

Konstigt att de behövde handla så mycket eftersom att hemtjänsten handlar åt dem på onsdagar.

Den här gången gick det ju bra när min morbror kom och hjälpte dem.

När jag pratade med mamma senare så berättade hon också vad som hänt. Det är knepigt; vissa saker glömmer mamma på en halv minut (ingen överdrift), andra saker kan hon återberätta fullt begripligt några timmar senare. Undrar hur hjärnan väljer ut vad hon ska komma i håg.

Förresten, igår på dagen när jag pratade med henne, så frågade jag vad hon gjort för något, då skrattade hon och sa;

-Jo, jag har gjort det jag alltid får göra varje morgon nuför tiden, jag har tillbringat ett par timmar med att leta olika saker. Jag kommer inte ihåg vad jag letade, men jag vet att jag hittade tre saker alldeles själv.

Det är också lite fascinerande att hon faktiskt kan se det lustiga i det hela, skratta lite åt eländet ibland. Men för det mesta är det ganska dystert och det är klart, det är ju så tragiskt om man själv försöker tänka sig in i det. Det måste vara jättehemskt att helt tappa bort sig själv och känna att man inte är samma människa längre.

I morgon ska jag in en snabbis till dem.