Mötet med biståndshandläggaren gick inte så himla bra. Vi kom inte fram till så mycket och jag blir bara frustrerad. Enda egentliga ändringen nu är att om pappa inte är närvarande, så ska mamma få lite mer "tilltittning" + att de kommer och hjälper mamma med måltiderna.

Nåt larm blev det inte tal om eftersom att mamma blånekar till att vara uppe på nätterna och det kan ju vara sant, det vet jag ju inte.

Började prata om att mamma skulle följa med på aktiviteter som finns för andra i liknande situation som är en gång i veckan, då började mamma dra fram papper som hon fått från pensionärsuniversitetet och berättade att där har hon gått sen hon gick i pension (det är några år sen sist hon var med). Det märks att hon har dålig insikt i vad hon själv klarar av.

När kommunfolket gått så tillbringades tiden med att byta lampor, leta rakapparat och rakning till slut. Mamma skulle i väg på apoteket för att hämta medicin (på min order), hon var borta bra länge men till slut kom hon instormande;

- Vad heter du?

- Det vet du, men det behöver du inte säga på apoteket, du ska ju hämta ut din medicin.

- Jaha, jag trodde att jag skulle hämta till dig.

- Men snälla du, varför skulle jag skicka dig att hämta medicin åt mig? 

Man måste hämta medicinen själv nu för tiden, det var därför du var tvungen att gå. Sätt dig ner så skjutsar jag dig sedan.

- Nej, nu ska jag hämta medicinen!

Hon får mycket motion, bara hon inte springer och halkar.

Pappa och jag fick sitta och prata lite i lugn och ro i alla fall. Bad honom att berätta hur han tycker att det är nu för tiden och han berättade att det ändå är lugnare nu än när hon blev arg på honom hela tiden. Numera kan han säga i från när hon gör riktigt tokiga saker.

Jag förklarade vilken diagnos hon fått och lite om prognosen på det, då blev han alldeles tårögd. Det här var ju förstås inte det slut han heller hade trott att det skulle bli och det jävliga är att det kommer inte att bli bättre eller lättare.

Usch vad deppigt.

Nu siktar jag in mig på julen istället, några  lediga dagar och massor med mys med barnen och tänk barnens förväntningar på julaftonen. Härligt!!

I dag är det dags för möte med biståndshandläggaren igen. På mitt initiativ. Jag behöver ha någon sorts lösning, eller back-up plan eller vad jag ska kalla det. Ingenting fungerar ju för mamma när pappa inte är närvarande (sjukhuset eller något värre) och när det inte funkar för mamma då funkar det inte för mig heller.

Jag kan inte låta det gå ut över mitt jobb och mina barn så vi måste ha en plan för vad kommunen kan hjälpa till med när det inträffar något. Jag kan ju inte sjukskriva mig varje dag.

Frågan är vad mamma går med på.

Något nytt boende kan bli svårt då det inte finns något som passar mina föräldrar i det skick de är just nu, men vad kan det bli då?

Åtminstone skulle jag vilja ha något sorts larm på dörren så att jag vet att mamma inte är ute och irrar på nätterna. Jag blir misstänksam på det igen eftersom att hon sover så länge igen på morgonen och är ändå jättetrött hela dagen.

Själv kan hon aldrig svara riktigt på om hon sovit hela natten eller om hon varit uppe.

 Jag är väl inte riktigt hoppfull inför mötet men det kanske kan leda till något i alla fall. Vi får se.