I dag är det dags för möte med biståndshandläggaren igen. På mitt initiativ. Jag behöver ha någon sorts lösning, eller back-up plan eller vad jag ska kalla det. Ingenting fungerar ju för mamma när pappa inte är närvarande (sjukhuset eller något värre) och när det inte funkar för mamma då funkar det inte för mig heller.

Jag kan inte låta det gå ut över mitt jobb och mina barn så vi måste ha en plan för vad kommunen kan hjälpa till med när det inträffar något. Jag kan ju inte sjukskriva mig varje dag.

Frågan är vad mamma går med på.

Något nytt boende kan bli svårt då det inte finns något som passar mina föräldrar i det skick de är just nu, men vad kan det bli då?

Åtminstone skulle jag vilja ha något sorts larm på dörren så att jag vet att mamma inte är ute och irrar på nätterna. Jag blir misstänksam på det igen eftersom att hon sover så länge igen på morgonen och är ändå jättetrött hela dagen.

Själv kan hon aldrig svara riktigt på om hon sovit hela natten eller om hon varit uppe.

 Jag är väl inte riktigt hoppfull inför mötet men det kanske kan leda till något i alla fall. Vi får se.

De ringde från hemsjukvården, den mysiga distriktssköterskan som jag börjar bli så himla tjenis med.

Hon ringde nog bara för att kolla att jag kommer i håg att pappa ska till fotvården i morgon. Jag har ju ingen möjlighet att följa med eftersom jag har ett jobb att sköta. Men jag ordnar färdtjänst (sjukresa) i alla fall och möter upp när han kommer till sjukhuset. Jag ska säga åt mamma att följa med igen och vara hans hjälpreda. Det är även bra för henne.

Hur som helst så berättade sköterskan om hur det stod till med pappa, b la om sockervärdena som är alldeles för höga eftersom att läkarna på sjukhuset nästan halverade dygnsinsulindoserna. Jag försökte protestera när han låg inne och sa att de måste prata med pappas läkare på medicinmottagningen eftersom att han fått de höga doserna av en anledning. Ja, ja var väl ungefär svaret jag fick och doserna sänktes. Ingen tog kontakt med med.mott

Klart besviken på sjukhusets vård. Jag förstår att det kostar när de inte kan vara förnuftiga att lyssna på någon som känner till hur saker och ting är, det här blev ju ingé bättre för pappa, för nu ligger hans blodsocker jättehögt och hans sår på foten läker inte. Nu har medicinmottagningen äntligen blivit inkopplad, men av kommunen och insulindoserna har höjts igen.

Snacka om att de gjorde ingenting!

Jag önskar så här i efterhand att jag inte ringt efter ambulans, allt gick ju till sig ändå. Antibiotikan har han kunnat fått i sig hemifrån via vårdcentralen och någon annan nytta gjorde inte sjukhuset. Stor besvikelse!!!

vad länge sen jag skrev nu. Haft fullt upp med mitt eget. Mycket på jobbet, mycket att greja med hemma (är det jul snart?) och ja,,,då kan det bli så här.

Var till mamma och pappa i helgen. Tydligen har de försökt byta en massa glödlampor, vilket jag tycker  är vansinne att de ska hålla på att klättra på stegar för att nå upp, det är sånt jag finns till för.

Hur som helst, glödlamporna de var och köpte på macken, var förstås fel sort. Pappa kunde inte förstå att det fanns olika sorter. Så jag ska fixa nya lampor och åka dit i morgon. Hjälpte till med annat lite små-stök men överlag verkade allt vara ganska okej.

Nu ska jag fortsätta jobba,,,,

Jag undrar om ni som läser det här reagerar på att jag så lite skriver om pappa, fastän att han är den som är mest sjuk, åtminstone kroppsligt.

Det enda sätt jag kan förklara det på är ju att jag skriver för att skriva av mig och det är den dementa sjukdomen ( speciellt mammas) som blir jobbigast för mig.

Sedan går det inte att komma ifrån, pappa har aldrig fått tagit speciellt stor plats bredvid mamma och att han nästan är döv förenklar ju inte för honom.

Också jag då, som tycker att det är jobbigt att pappa inte får den uppmärksamhet han kanske skulle behöva. Men vad ska jag göra ?

JAG TYAR INGÉ MER!

Att klonas skulle kanske inte vara så dumt.

Nu har jag varit slö med att skriva ett tag. Varenda lediga stund har gått åt till att sitta vid datorn och spela ett jävla spel som jag snart blir galen på,,,men jag kan inte sluta!

Mamma har varit deppig till och från nu några dagar, vilket också medför lite mer förvirring. Pratade med henne i går på dagen och då berättade hon att pappa och den andre tog sig en middagslur. När jag undrade vem den andre var så sa hon att det kom hon inte i håg. (?)

Pratade med henne senare på kvällen och då var allt bra och humöret var bra och det lät som att hon var hyfsat klar och redig. Frågade om jag skulle komma förbi med lite mer pengar, men det behövdes inte.

I dag hade jag fullt upp på jobbet och hann inte ringa och kolla läget, men på kvällen ringde min morbror och berättade att mamma ringt honom och behövde hjälp för de hade varit och handlat och pengarna hade inte räckt till. Han fixade biffen.

Synd en sån gång att de inte ber om hjälp så kan jag hjälpa dem att komma till en affär med normala priser.

Synd också att mamma sagt att jag inte skulle komma med pengar. 

Konstigt att de behövde handla så mycket eftersom att hemtjänsten handlar åt dem på onsdagar.

Den här gången gick det ju bra när min morbror kom och hjälpte dem.

När jag pratade med mamma senare så berättade hon också vad som hänt. Det är knepigt; vissa saker glömmer mamma på en halv minut (ingen överdrift), andra saker kan hon återberätta fullt begripligt några timmar senare. Undrar hur hjärnan väljer ut vad hon ska komma i håg.

Förresten, igår på dagen när jag pratade med henne, så frågade jag vad hon gjort för något, då skrattade hon och sa;

-Jo, jag har gjort det jag alltid får göra varje morgon nuför tiden, jag har tillbringat ett par timmar med att leta olika saker. Jag kommer inte ihåg vad jag letade, men jag vet att jag hittade tre saker alldeles själv.

Det är också lite fascinerande att hon faktiskt kan se det lustiga i det hela, skratta lite åt eländet ibland. Men för det mesta är det ganska dystert och det är klart, det är ju så tragiskt om man själv försöker tänka sig in i det. Det måste vara jättehemskt att helt tappa bort sig själv och känna att man inte är samma människa längre.

I morgon ska jag in en snabbis till dem.

I går kväll innan jag for från jobbet ringde hemtjänsten och kunde inte hitta alarmdosan som pappa ska ha runt halsen för att kunna trycka på om han behöver hjälp. Jag lovade att kolla efter den när jag kom dit.

Mamma hade valt ungefär samma gömställe som för allt annat hon gömmer undan. Jag fixade medicinen och lite annat småstök. När allt var fixat och vi satt och pratade så säger mamma:

- Ja, dåså. Då är det bara att vänta på att pojkarna ska komma. Jag trodde att de skulle ha kommit till nu.

- Vilka pojkar?

- Pojkarna som ska komma och sova här.

- Är det Jan du menar?

- Nej, Jan ska väl inte komma nu. Det är de andra pojkarna.

- Vad är det för pojkar?

- Det vet jag inte. Men de ska sova här. Jag har ställt i ordning så de kan sova över.

- Jaaha,,,men nu tror inte jag att någon ska komma. Jag kan inte förstå vilka det ska vara. Stanna inte uppe bara därför, om nån kommer så får de ringa på. Och du behöver sova.

- Ja, jag är så trött så jag skulle kunna somna på en gång.

Vid kvart i tio ringde mamma och undrade var medicinen var nånstans, hon hade alltså inte gått och lagt sig. Hon är ju en sån som oftast går och lägger sig jättetidigt och det trodde jag att hon skulle göra när hon var så trött. Men tydligen inte.

I dag på förmidagen när jag pratade med henne så var hon fortfarande jättetrött. Hoppas att hon sovit inatt, men det lät inte så för hon bara grät men kunde inte säga vad som var fel.

Jag har varit i kontakt med biståndshandläggaren i dag och diskuterat lite om mamma och pappa. Det verkar inte finnas någon jättebra lösning för dem. Det bästa är ju förstås om de kunde bo hemma, men hur gör vi när pappa inte är där och mamma får sina värsta stoll-stunder.

Jag kan helt enkelt inte släppa allt för att vara med henne hela tiden. Det är jättesvårt.

Vi ska träffas nästa vecka hemma hos mamma och pappa och se om vi kan komma fram till någon annan lösning. Nu kommer mamma att bli ännu mer deppig. Usch!

Ni glömmer väl inte julkalendern som ligger under mina länkar?

Jobbar som en skållad råtta nu i helgen, det är så mycket man vill hinna göra så det är bara att sätta fart. Ska ändå försöka skriva lite.

Pappa kom hem i fredags, han var trött och inte klar i knoppen, men det går väl kanske till sig, så gott det nu kan bli. Han är ju som sagt inte riktigt klar sen tidigare.

När vi kom hem så frågade pappa efter Jan och undrade varför han inte var där, när jag började fråga ut vad han menade så visade det sig att han trodde att Jan bodde kvar i stan, jag tror att det är nog minst åtta år sedan han flyttade.

Hemtjänsten och distriktsköterskan kom dit och tog över pappa så att jag kunde börja slappna av. PUH!

På lördagen när jag pratade första gången med mamma så var allt bra, nästa gång jag pratade med henne så grät hon, då satt hon med ett brev framför sig som en av bröderna skrivit till henne där han försöker få dem att fundera på framtiden och om de ska börja fundera på ett annat boende, med tanke på diagnoserna de har och den prognos som finns för dem bägge. De kommer inte att bli bättre. Det är bara det att varje gång mamma tar fram det där brevet så blir hon så ledsen och sen blir hon som apatisk och bara deppar. Men hon kanske behöver läsa det om och om igen för att få nån sorts insikt. Vad vet jag?

På måndag ska jag i alla fall prata med biståndshandläggaren om nytt boende för mamma och papppa, om det nu finns nåt ställe de passar på.

På lördagkväll fick mamma och pappa påhälsning av min moster och morbror och det var nog precis vad de behövde, mamma var i alla fall mycket gladare igen när jag ringde och sa godnatt till dem.

I kväll efter jobbet åker jag dit för att dela medicinen, får väl se hur läget är då.