I går kväll innan jag for från jobbet ringde hemtjänsten och kunde inte hitta alarmdosan som pappa ska ha runt halsen för att kunna trycka på om han behöver hjälp. Jag lovade att kolla efter den när jag kom dit.

Mamma hade valt ungefär samma gömställe som för allt annat hon gömmer undan. Jag fixade medicinen och lite annat småstök. När allt var fixat och vi satt och pratade så säger mamma:

- Ja, dåså. Då är det bara att vänta på att pojkarna ska komma. Jag trodde att de skulle ha kommit till nu.

- Vilka pojkar?

- Pojkarna som ska komma och sova här.

- Är det Jan du menar?

- Nej, Jan ska väl inte komma nu. Det är de andra pojkarna.

- Vad är det för pojkar?

- Det vet jag inte. Men de ska sova här. Jag har ställt i ordning så de kan sova över.

- Jaaha,,,men nu tror inte jag att någon ska komma. Jag kan inte förstå vilka det ska vara. Stanna inte uppe bara därför, om nån kommer så får de ringa på. Och du behöver sova.

- Ja, jag är så trött så jag skulle kunna somna på en gång.

Vid kvart i tio ringde mamma och undrade var medicinen var nånstans, hon hade alltså inte gått och lagt sig. Hon är ju en sån som oftast går och lägger sig jättetidigt och det trodde jag att hon skulle göra när hon var så trött. Men tydligen inte.

I dag på förmidagen när jag pratade med henne så var hon fortfarande jättetrött. Hoppas att hon sovit inatt, men det lät inte så för hon bara grät men kunde inte säga vad som var fel.

Jag har varit i kontakt med biståndshandläggaren i dag och diskuterat lite om mamma och pappa. Det verkar inte finnas någon jättebra lösning för dem. Det bästa är ju förstås om de kunde bo hemma, men hur gör vi när pappa inte är där och mamma får sina värsta stoll-stunder.

Jag kan helt enkelt inte släppa allt för att vara med henne hela tiden. Det är jättesvårt.

Vi ska träffas nästa vecka hemma hos mamma och pappa och se om vi kan komma fram till någon annan lösning. Nu kommer mamma att bli ännu mer deppig. Usch!