Äntligen! Nu har jag tagit mig en glögg och bara suttit och njutit.

Brorsan har kommit på plats och mamma och pappa har börjat köra med honom som vanligt. (Stackar´n)

Jag är klar med allt nu (hoppas jag).

I kväll när jag kom från jobbet hade maken plockat fram granen och satt i ljusen men lämnat påklädning av granen till mig och barnen, han har lärt sig att det är bland det viktigaste med julen för mig. Jag får ju inte pynta som jag vill längre, det är ju de små som bestämmer nuförtiden, men det är ju så härligt att se att de älskar det lika mycket som jag.

Tonåringen höll på att baka pepparkakorna som jag inte hunnit (första baket som jag gjorde har redan tagit slut) och bara en sån sak gjorde mig alldeles jul-varm i hjärtat.

I morgon kommer brorsan med mamma och pappa hit och firar med oss. Känns bra!

JULKRAM TILL ER ALLA OCH JAG HOPPAS ATT NI FÅR EN LUGN OCH HÄRLIG JUL!!!

ÅHH FYYY! Vad trött jag är. När jag var klar med bakning, godistillverkning och Janssons frestelse i går slog jag in de  (nästan) sista julklapparna,,,,då var klockan 01.07 Tänkte först bara softa i dag innan jag åker i väg och jobbar, men slog mig att jag glömt julklapp till brorsan och till storkillens faster och farmor som alltid köper julklappar åt hans småsyskon. Lite panik.

Nu måste jag alltså fara in till stan och stressa med ungarna i släptåg.

Har inte pratat med storebror sedan i förrgår men han borde kommit fram nu. Ska försöka hinna med att fara förbi en sväng där sedan.

Allt detta förberedande inför julen,,,suck!

Julefriden kanske infinner sig typ på julaftonsförmiddagen, jag hoppas allt är klart då. Det ska nog gå bra. Det är tur att jag inte har så höga husliga krav på mig själv.

Mamma och pappa mår ganska bra. Ett under egentligen att mamma gör det eftersom när jag var där igår upptäckte att hon glömt att ta medicinen sen i torsdags. Jag får börja med att ringa och påminna henne varje morgon och kväll. Hjälpte dem igår att köpa julklappar och lite annat smått och gott.

Annars inte just nåt nytt.

Känn jul-lugnet,,,,HA!!!

Mötet med biståndshandläggaren gick inte så himla bra. Vi kom inte fram till så mycket och jag blir bara frustrerad. Enda egentliga ändringen nu är att om pappa inte är närvarande, så ska mamma få lite mer "tilltittning" + att de kommer och hjälper mamma med måltiderna.

Nåt larm blev det inte tal om eftersom att mamma blånekar till att vara uppe på nätterna och det kan ju vara sant, det vet jag ju inte.

Började prata om att mamma skulle följa med på aktiviteter som finns för andra i liknande situation som är en gång i veckan, då började mamma dra fram papper som hon fått från pensionärsuniversitetet och berättade att där har hon gått sen hon gick i pension (det är några år sen sist hon var med). Det märks att hon har dålig insikt i vad hon själv klarar av.

När kommunfolket gått så tillbringades tiden med att byta lampor, leta rakapparat och rakning till slut. Mamma skulle i väg på apoteket för att hämta medicin (på min order), hon var borta bra länge men till slut kom hon instormande;

- Vad heter du?

- Det vet du, men det behöver du inte säga på apoteket, du ska ju hämta ut din medicin.

- Jaha, jag trodde att jag skulle hämta till dig.

- Men snälla du, varför skulle jag skicka dig att hämta medicin åt mig? 

Man måste hämta medicinen själv nu för tiden, det var därför du var tvungen att gå. Sätt dig ner så skjutsar jag dig sedan.

- Nej, nu ska jag hämta medicinen!

Hon får mycket motion, bara hon inte springer och halkar.

Pappa och jag fick sitta och prata lite i lugn och ro i alla fall. Bad honom att berätta hur han tycker att det är nu för tiden och han berättade att det ändå är lugnare nu än när hon blev arg på honom hela tiden. Numera kan han säga i från när hon gör riktigt tokiga saker.

Jag förklarade vilken diagnos hon fått och lite om prognosen på det, då blev han alldeles tårögd. Det här var ju förstås inte det slut han heller hade trott att det skulle bli och det jävliga är att det kommer inte att bli bättre eller lättare.

Usch vad deppigt.

Nu siktar jag in mig på julen istället, några  lediga dagar och massor med mys med barnen och tänk barnens förväntningar på julaftonen. Härligt!!

I dag är det dags för möte med biståndshandläggaren igen. På mitt initiativ. Jag behöver ha någon sorts lösning, eller back-up plan eller vad jag ska kalla det. Ingenting fungerar ju för mamma när pappa inte är närvarande (sjukhuset eller något värre) och när det inte funkar för mamma då funkar det inte för mig heller.

Jag kan inte låta det gå ut över mitt jobb och mina barn så vi måste ha en plan för vad kommunen kan hjälpa till med när det inträffar något. Jag kan ju inte sjukskriva mig varje dag.

Frågan är vad mamma går med på.

Något nytt boende kan bli svårt då det inte finns något som passar mina föräldrar i det skick de är just nu, men vad kan det bli då?

Åtminstone skulle jag vilja ha något sorts larm på dörren så att jag vet att mamma inte är ute och irrar på nätterna. Jag blir misstänksam på det igen eftersom att hon sover så länge igen på morgonen och är ändå jättetrött hela dagen.

Själv kan hon aldrig svara riktigt på om hon sovit hela natten eller om hon varit uppe.

 Jag är väl inte riktigt hoppfull inför mötet men det kanske kan leda till något i alla fall. Vi får se.

De ringde från hemsjukvården, den mysiga distriktssköterskan som jag börjar bli så himla tjenis med.

Hon ringde nog bara för att kolla att jag kommer i håg att pappa ska till fotvården i morgon. Jag har ju ingen möjlighet att följa med eftersom jag har ett jobb att sköta. Men jag ordnar färdtjänst (sjukresa) i alla fall och möter upp när han kommer till sjukhuset. Jag ska säga åt mamma att följa med igen och vara hans hjälpreda. Det är även bra för henne.

Hur som helst så berättade sköterskan om hur det stod till med pappa, b la om sockervärdena som är alldeles för höga eftersom att läkarna på sjukhuset nästan halverade dygnsinsulindoserna. Jag försökte protestera när han låg inne och sa att de måste prata med pappas läkare på medicinmottagningen eftersom att han fått de höga doserna av en anledning. Ja, ja var väl ungefär svaret jag fick och doserna sänktes. Ingen tog kontakt med med.mott

Klart besviken på sjukhusets vård. Jag förstår att det kostar när de inte kan vara förnuftiga att lyssna på någon som känner till hur saker och ting är, det här blev ju ingé bättre för pappa, för nu ligger hans blodsocker jättehögt och hans sår på foten läker inte. Nu har medicinmottagningen äntligen blivit inkopplad, men av kommunen och insulindoserna har höjts igen.

Snacka om att de gjorde ingenting!

Jag önskar så här i efterhand att jag inte ringt efter ambulans, allt gick ju till sig ändå. Antibiotikan har han kunnat fått i sig hemifrån via vårdcentralen och någon annan nytta gjorde inte sjukhuset. Stor besvikelse!!!

vad länge sen jag skrev nu. Haft fullt upp med mitt eget. Mycket på jobbet, mycket att greja med hemma (är det jul snart?) och ja,,,då kan det bli så här.

Var till mamma och pappa i helgen. Tydligen har de försökt byta en massa glödlampor, vilket jag tycker  är vansinne att de ska hålla på att klättra på stegar för att nå upp, det är sånt jag finns till för.

Hur som helst, glödlamporna de var och köpte på macken, var förstås fel sort. Pappa kunde inte förstå att det fanns olika sorter. Så jag ska fixa nya lampor och åka dit i morgon. Hjälpte till med annat lite små-stök men överlag verkade allt vara ganska okej.

Nu ska jag fortsätta jobba,,,,

Jag undrar om ni som läser det här reagerar på att jag så lite skriver om pappa, fastän att han är den som är mest sjuk, åtminstone kroppsligt.

Det enda sätt jag kan förklara det på är ju att jag skriver för att skriva av mig och det är den dementa sjukdomen ( speciellt mammas) som blir jobbigast för mig.

Sedan går det inte att komma ifrån, pappa har aldrig fått tagit speciellt stor plats bredvid mamma och att han nästan är döv förenklar ju inte för honom.

Också jag då, som tycker att det är jobbigt att pappa inte får den uppmärksamhet han kanske skulle behöva. Men vad ska jag göra ?

JAG TYAR INGÉ MER!

Att klonas skulle kanske inte vara så dumt.