Min arbetskompis såg min mamma i går på sjukhuset och i dag när vi träffades sa hon;

- Det är ju helt OTROLIGT vad du är lik din mamma.

Jag vågade inte fråga om det var till utseendet eller till sättet.

Snälla Sara, säg inget, jag tror inte jag vill veta.

Men,,,ibland blir jag lite rädd för mig själv. När jag blir stressad, märker jag att jag blir lik min mamma.

Jag kämpar emot för fullt!

Nu är öronen fixade.

Fast egentligen blev ju inte just det så krångligt som jag befarade.

När vi (jag, mamma, pappa, flickan min och lill-killen) kom till hörcentralen i går morse så började hon som tog emot pappa att kolla öronen, det var så lite vax så det var inga problem att fixa allt på en gång. (?)

Är det självrengörande öron min pappa har, eftersom att det inte gick att göra något i torsdags då det var så mycket vax?

Då hade vi alltså kunnat ordnat allt i torsdags.

Så mycket bök och slöseri på energi i onödan!

Men nu är det i alla fall ordnat.

När vi var inne på hörcentralen så hände något konstigt med pappa.

Medan vi var inne hos teknikern så började pappa prata med mig, men orden som kom ur hans mun var inte riktiga ord. Riktigt lät det, tydligt och högt men påhittade ord.

När vi började gå därifrån så försökte han igen, samma sak hände.

Jag drog fram en stol och bad honom sätta sig så att jag kunde prata med honom i lugn och ro. Jag frågade hur han mådde och och han svarade då riktigt att han inte mådde nå´ bra. Försökte få honom att förklara men det kunde han inte. Han sa bara att han ville gå ut därifrån.

Så vi började gick vidare ut till stora entrén, men då började han bli stapplig på benen, nästan så att han snavade, så jag satte honom ner på en stol och sprang iväg för att hämta en rullstol.

Tror inte att han hade någon känning för då brukar han bli svettig och det var han absolut inte.

Medan jag hämtade rullstolen verkade pappa återhämta sig, vi tog oss allihop en frukt-stund och sen verkade han vara normal igen, möjligen lite tröttare än vanligt.

Jag fick absolut inte gå till akuten med honom.

Nästa anhalt var frisörerna på sjukhuset, men då var det bara herrfrisören som hade en tid en halvtimme senare så det kändes i det tillstånd som pappa var i som att det var lika bra att åka hemöver, i stället för att sitta och vänta.

Kändes för övrigt som att jag var ute med dagis när jag hade mamma och lillkillen som yrade runt i sjukhuskorridoren, pappa satt ju där han satt och flickan  försökte hjälpa mig att hålla rätt på dom som yrade runt.

När vi kom hem till mamma och pappa så kilade jag ner på restaurangen som ligger i samma hus och köpte kina-mat.

Alla åt med god aptit.

Pappa var trött, men som vanligt igen. Han fick lägga sig och vila efter maten. Mamma tog vi med ner till stan för besök hos någon drop-in frisör och för att handla lite sånt som blev missat i söndags.

Ja, det var den dagen,,,det gick ju så där, men det viktigaste blev ju klart och det var hörapparaterna. Vilken heldag,,,,jo, detta tog faktiskt hela dagen. SÅ långsamt går det när man ska göra något med mamma och pappa.

Ska försöka få en telefontid med pappas läkare för att berätta vad som hände med pappa i går, skulle kunna tänka mig att något hände i hjärnan just då. Kanske han kan stressa på CT:n lite grann.

För övrigt denna gång; tänkte att de skulle få kolla mammas hörapparat också när vi ändå var på hörcentralen,,,,,men den var borta. Hem och leta alltså eller bara vänta tills den dyker upp.