Jag tror att jag haft för lite att göra. Bilen har varit på lagning. Men då har jag tagit mig tid att lära mig lägga in kort och även skapat en omröstning,,,så nu kör vi!

även om det känns som så i luften och äpplena börjar snart bli mogen.

Åhh, vad struligt det kan bli.

Jag ringde ju på morgonen till Hörcentralen för att kolla om de hade tid att kolla pappas hörapparater.

Det visade sig att de har jourtid vissa tider och vissa dagar i veckan. Tisdagar var en sån dag.

Jag ringde och fixade sjukresa för mamma och pappa och förklarade för mamma hur det skulle gå till.

Hon tyckte att det skulle bli toppen att få ordning på pappas hörapparater.

Efter några timmar hände det sig som så att jag fick ärende in till stan och medan jag körde tänkte jag att jag skulle kolla om m & p kommit hem.

Inget svar.

Provade att ringa Hörcentralen för att höra om de åkt därifrån, de hade ju varit borta i två och en halv timme.

På Hörcentralen var alla på lunch och jag provade att ringa sjukresor för att höra om de beställt bil från sjukhuset och var på väg hem, men nej, det hade de inte.

I samma veva ringer hemtjänsten och säger att de inte kunde sitta och vänta på pappa längre det var dags att gå på lunch.

Jag lovade att jag skulle försöka hitta dem och ge pappa insulinet.

Upp till sjukhuset och börja leta,,,med ungarna i släptåg,,,

och jag hittade dem faktiskt efter bara några minuter.

Pappa hade inga hörapparater på sig, de låg hemma på nattduksbordet. Det blev ju svårt för de på Hörcentralen att kolla apparaterna då. Däremot blev de skickade till Öronmottagningen och där tog de bort massor med vax, så eventuellt var det ju det som var problemet. De for ju inte i onödan i alla fall.

Jag skjutsade hem dem och gick in och gav pappa insulin.

Direkt så sa mamma att de skulle gå och äta på restaurangen som ligger i samma hus som de bor. Jättebra!!!

Jag stod i dörren och väntade på dem för att se att de kom iväg, men då kom pappa på att han måste på toa först. Eftersom jag hade barnen som väntade i bilen så ville jag komma i väg. Jag pratade med bägge två och de lovade att de skulle gå till restaurangen direkt.

For och gjorde ett ärende till och sen drog jag hemöver, kom på när jag kommit nästan två mil bort att jag skulle ringa och kolla.

De var fortfarande hemma!!!????

- Nä, vi kom på att vi ska gå vid fyratiden i stället.

- Ja men, har pappa ätit?

- Han sitter och äter en glass nu.

- Har han inte ätit nån lunch?

- Men varför ska du försöka styra hur vi äter?

- Därför att jag har gett pappa insulin! Jag är ansvarig för att han äter efter att han fått insulin! Han kommer att få en känning och ramla om han inte äter. Jag vet inte om en glass räcker. Du måste ge honom något mer!

- Ja, ja, vi ska snart iväg och äta.

Suck!

Arg på mig själv för att jag inte väntade och kollade att pappa började äta. Arg på mamma och pappa som lovar att de ska och sen struntar i det.

Och nu blir jag arg på mig själv igen för att jag är så jävla dum som tror på deras löften.

De kan ju inte minnas.

Tankarna verkar byta spår hela tiden.

De kan inte rå för det.

Jag kan inte vara arg på dem.

Försöker nu få tag på hemtjänsten så att de kollar blodsockret innan de ger honom nästa dos. Risken är att han ligger väldigt lågt.

Jag lade in en kommentar på din blogg, Helena, även om du inte verkar använda den nu.

Nyss hemkommen från mamma och pappa. I dag var mamma lite redigare. Gått hyfsat bra att dela medicinen själv, bara glömt den blodtryckssänkande.

Jag passade på att handla åt dem på vägen dit,ringde och frågade vad de behövde, mamma tyckte att det enda som behövde handlas var en vetelängd. Jag tog mig ändå friheten att köpa sånt man brukar behöva, typ mjölk, fil, frukt, toapapper och sånt. Det var tur,,,allt det saknades.

Ja, det är väl kanske lite mycket begärt.

Sänk kraven nu!

Annars verkade mamma inte lika förvirrad idag. Jag tog faktiskt inte upp diskussionen om stugan, ville inte röra till det för henne.

Försökte ta upp det här med annat boende lite försiktigt,,,gick inget vidare, men jag kanske ändå har sått ett frö.

Man måste ju starta nånstans.

Ringt idag och pratat med landstingets mobila demensteam, mest bara för att få lite tips och kanske lite stöd. Det verkar inte vara så mycket mer de kan göra.

Men vad gäller boende och bistånd (hjälp i hemmet) så är det ju kommunen man ska tala med och då kommer folk tillbaka 15 augusti. Semestertider!!!

Lyckades i alla fall övertala mamma att få ta hem lite tvätt, eftersom hon klagar varje dag på vad mycket tvätt hon har.

Pappa var nästan stendöv i dag, trots två hörapparater. Jag ska ringa Hörcentralen i morgon och försöka få en tid till honom.

Tror inte att det var något mer för dagen,,,,

Funderar på kommentaren från Helena; Nej, det rätta är inte att ta hand om sina föräldrar på samma sätt som de tog hand om mig.

Det var deras liv.

Nu har vi egna liv, med egna barn. Det är dom vi ska ta hand om på det sättet.

Jag kan/vill inte ta hand om mina föräldrar så att mina barn inte får den tid de behöver.

Det hade kanske gått för femtio år sedan när samhället såg annorlunda ut, men idag måste även kvinnan arbeta utanför hemmet för att klara sitt uppehälle.

Och om man tänker efter så tror jag inte att mina föräldrar nånsin velat att jag ska offra mitt eget liv för att ta hand om dem.

Sen att jag vill hjälpa dem för att det ska bli så bra som möjligt det är en självklarhet.

Likadant som jag skulle göra för mina syskon och min bäste vän, men jag får inte utplåna mig själv mitt i allt. Vem mår bra av det?

Att hjälpa dem att få hjälp, är svårt nog. Nu försöker vi sluta att ha dåligt samvete, vi gör så gott vi kan.

I dag hade jag ju tänkt åka in till stan till mamma och pappa, men flickan min har feber och mår dåligt, så det är inte värt att jag drar i väg med henne dit.

Jag får försöka komma i väg i kväll när maken kommit hem.

Jag måste dit och dela medicinen. Jag undrar förresten om medicinen blir tagen eftersom förvirringen var total igår.

Tack Helena, för ett tecken från någon i en liknande situation.

Precis vad jag tänker; Vill inte köra över dem,,,,men frågan är om man inte måste det ibland. Hur ska man annars bära sig åt när de inte förstår sitt eget bästa?

Det har varit lugnt för mig de senaste dagarna.

När jag pratat med mamma i telefon så har allt verkat bra.

Pappa har tydligen gått och ramlat ett par gånger, men det kan inte varit så allvarligt för hemtjänsten skulle hört av sig till mig i så fall.

I går var mamma på väg  att åka till stugan för att hämta nyckeln hon glömt där, det var tur att hon ringde mig först eftersom att stugnyckeln ligger inne i stugan.

Försökte förklara, men det kopplade inte riktigt. Hon förstod i alla fall att hon inte kunde åka till stugan utan mig.

I dag när hon ringde blev jag väldigt orolig över hur det står till.

Det började rätt lugnt med att hon ville ha en förklaring på varför hon inte hade någon nyckel till stugan. Jag förklarade att hon har en nyckel, men att hon glömt den i stugan. Efter ca tio minuter förstod hon vad jag menade.

Mamma var ledsen idag, kände sig värdelös och som att ingen såg henne. Tyckte inte att hon kunde göra så mycket nytta.

Grät en skvätt över att hon var så sjuk. Jag försökte förklara att hon kan få hjälp, men att hon inte vill ha någon. Hon höll med om det, hon vill klara sig själv.

Hon tyckte att det var så synd att,,,jag måste citera det här; " Det är synd att du och mina andra syskon har så mycket att stå i, så att ni inte orkar med mig så mycket. Jag förstår att jag är jobbig."

Nu verkar mamma glömt att jag är hennes dotter. Och nej, jag hörde inte fel.

Vi pratade på om ditt och datt och helt plötsligt frågar hon vem som har ansvaret för stugan och vem som rår om den. - Den rår du och pappa om.

- Men, varför har inte jag fått veta det?

- Veta vad?

- Att vi är ägare till ett hus.

- Ja men, det är ju ni som köpt stugan.

- Men snälla du, det här var en komplett nyhet för mig. Det här såg jag på årets deklaration att vi är ägare till en stuga. Men varför har ingen sagt något?

- Pratar du om stugan i Njurunda nu?

- Ja.

- Men snälla mamma, den stugan köpte du och pappa för snart femton år sen när ni gick i pension. Du har varit i den stugan varenda sommar.

- Kallar du mig imbecill? Jag tycker faktiskt att någon skulle berätta för mig att vi ärvt det här huset efter mamma och pappa.

- Varför tror du att din mamma och pappa skulle ha en stuga i Njurunda?

De bodde ju i Ångermanland. Det är din och pappas stuga. Ni har köpt den tillsammans och ni har varit där hela somrarna de senaste åren.

- Nähä du! I år är första gången jag varit i den stugan, men jag visste inte att vi ägde den.

Så fortsatte samtalet bra länge till.

Till slut, utan att kommit någon vart, var jag tvungen att säga att jag kommer i morgon så att vi får diskutera det här.

Det var ingen idé att fortsätta för mamma började bli riktigt frustrerad och då slutar det bara med att hon gråter och skäller på mig och slänger på luren. Hon skulle fråga pappa istället varför han inte sagt något.

Det här upplevde jag som riktigt otäckt. Att mamma skulle glömma att hon rår om stugan, som betytt allt, trodde jag aldrig skulle hända.

Det verkar som att det är hög tid att försöka ordna något nytt boende till mina föräldrar.

Det verkar ju gå fort och det kan ju aldrig gå väl, men det är så jäkla jobbigt att sätta igång en sån diskussion med mamma. Hon kommer att bli så arg.

Jag får försöka imorgon med att ringa rätt människor.

Det är jobbigt att försöka reda ut föräldrarnas liv, när jag mest av allt skulle behöva styrkan för att reda ut mitt eget liv.

Jag ser att rätt många läser denna blogg, Inte bara såna som råkar hamna här, utan återkommande. Eftersom att det inte är så många av mina vänner som känner till bloggen så misstänker jag att vissa som återkommer är de som har liknande problem eller andra intressen i ämnet. Snälla, skriv en kommentar vad ni tror, är detta typiskt Alzheimer? Känner någon igen beteendet?

Utredningen på geriatriska verkar jag ju få vänta på. Suck!!