Besöket på hörcentralen gick bra.

Pappa stod redo när jag kom för att hämta honom och relativt fort gick det på sjukhuset.

Hann även träffa min bästastebästa-vän, men bara några minuter.

Skjutsade hem pappa, fixade medicin åt mamma (hon hade missat några den här gången också), och for sedan och handlade så att de skulle ha mat hemma när brorsan kommer.

Även ordnat nu så att mammas läkare ska ringa upp brorsan så att han får ta del av hur utredningen  fortskrider.

Nu ska jag försöka ta hand om familjen med de riktiga barnen istället.

Tusen tack för love-bombningen som jag fått från mina vänner idag.

Det värmer!

I går  hade jag samtal med hemsjukvården om allt möjligt,påtalade b.l.a pappas toalettbesvär, även de hade uppmärksammat det och de hade beställt hem grejer för att underlätta.

Han hade även missat en tid till fotvården, men det var inte deras fel utan distriktssköterskan hade skrivit upp fel dag.

De var angelägna att träffa pappa, så på onsdag har han fått en ny tid.

Hoppas att brorsan hjälper pappa dit då.

Hemsjukvården hade ingen möjlighet att hjälpa mamma med tabletterna, problemet är ju att det finns bara en där hon accepterar och hon har inte möjlighet att komma in varje dag.

Men jag får väl försöka vara uppmärksam, men det är omöjligt för mig att kolla tabletterna varje dag.

Mamma har varit väldigt trött på sistone, åtminstone säger hon det . Så därför har hon gått med på att låta mig få ta hem lite tvätt och hjälpa henne. Det var bra att hon gick med på det, för jag har ju tänkt att det är lite si och så med tvättningen.

Nu ska jag fixa lite här hemma innan jag beger mig hem till mamma och pappa. Vi ska göra ett nytt försök att komma iväg till Hörcentralen (med hörapparater).

Ska eventuellt göra andra ärenden också, få se hur mitt tålamod är.

ringde mig för några timmar sen och berättade att mamma kommit hem till honom igår eftermiddag.

Hon måste gått direkt från middagsbordet och till dem (morbror och moster), vad jag förstod så hade hon varit ordentligt förvirrad.

Anledningen till besöket var att hon ville försäkra sig om att de skulle vara hemma nästa vecka, för hon trodde att hon skulle kunna behöva lite hjälp med det sjuka barnet (eller om det var barnen) som följer med Hans och hans fru hit (tydligen hade hon inte kommit i håg brorsans namn, det hade morbror fått hjälpa till med).

Nu är det ju så att brorsan kommer ensam.

Allt det andra är något som bara kommit upp i mammas huvud.

Hur kan det bli så här?

Min morbror gjorde det rätta,,han bara höll med och sa att det är klart att han hjälper till.

Tänk om jag också kunde lära mig att göra så. Mamma blir ju antagligen mycket lugnare då, men på något vis är det väl så att jag vill att hon ska ta reson och se vad tokigt hon tänker.

Jag måste nog lära mig att ändra mitt förhållningssätt mot henne, det kanske sliter mindre både på mig och henne.

Hon hade också berättat att de varit i stugan under dagen och morbror frågade hur de tog sig dit; - Det är ingen konst det är bara att ringa en taxi. Hur lätt som helst.

En halv timme efter att jag släppt av dem hemma så hade hon alltså glömt att det var jag som skjutsade dem.

Detta går verkligen alldeles för fort!

Måste försöka få till något med hemsjukvården för att få hjälp att kolla om mamma verkligen tar sin medicin, för det här verkar ju barka ur mer och mer.

Mamma kommer bli vansinnig, ännu ett sätt att omyndigförklara henne, enligt henne.

Nya friska tag i morgon!

Jodå, jag och minstingen kom iväg till stugan med mamma och pappa.

Men det är omständigt.

Extra omständigt för att mamma säger att allt är med och när jag kollar så saknas viktiga saker, och när jag hämtar de grejorna så hinner mamma packa upp det som redan är nerpackat.

Under tiden har jag skickat pappa på toaletten så att det ska vara klart. Innan jag är färdig med packning och leta saker och hjälpa pappa med skor och så,,,,så är det dags för toaletten igen.

Och så är det bara att vänta, för min pappa är som sagt inte den snabbaste killen.

Till slut kom vi i väg.

Jag sa åt mamma att börja plocka sina bär som hon tjatat om, men hon gick och plockade i precis allt annat.

Jag och lill-pojken lämnade dem ensam en stund så att de skulle få känna att de var där själv, men när vi kom tillbaka hade mamma fortfarande inte plockat några bär.

Efter någon timme till så sa jag att det var dags att börja röra på sig hemöver,,,,,åh, vilket liv det blev.

-Jamen vi ska väl inte åka hem nu?! Jag har ju inte hunnit plocka några bär!

Mamma blev jättearg och började prata om att de skulle stanna kvar. Återigen samma förklaring; någon måste komma och ge pappa insulinet.

Mamma förstod inte. Pappa förstod, men tyckte att jag kunde komma tillbaks vid åtta-tiden på kvällen och ge insulinet och sen komma tillbaks i morgon bitti och ge insulinet.

- Är ni medveten om att jag bor mer än sex mil härifrån?

- Jaaa.

- Nej, där går gränsen! Jag sitter inte och kör bil i flera timmar per dag för att ni inte kan planera. Jag måste också få leva.

De förstod det, men det var ett fasligt liv där ett tag.

Till slut lugnade mamma ner sig och hon hade ett tag funderingar på att hon skulle stanna kvar själv, men det blev inte så.

Hon hade ingen mobiltelefon med sig, så hon skulle inte kunna ringa om det var nåt, så för mig kändes det ganska bra att hon följde med hem.

För övrigt tyckte jag att det kändes som en eftermiddag med många hårda ord mot mig, även om jag vet att hon inte menar dem.

Men roligt är det inte.

Natten blev fylld av mardrömmar. Av de jag kommer ihåg så slutade de med att pappa hamnade på akuten.

Måste vara dåligt samvete eller nåt som gör att man sover så här.

Ska höra med resten av familjen vad planerna är för dagen, om inget är planerat tar jag nog med mig mamma och pappa till stugan, lugnar mitt dåliga samvete och förhoppningsvis förgyller några timmar för dem.

Sitter alltså på en fredagkväll och grubblar.

Känns inte alls bra efter samtalet med mamma.

Kan inte släppa tanken att varje ord och förklaring från mig, faktiskt måste uppfattas av mamma som en lögn eftersom att hon inte minns det.

Det man inte minns, har ju inte hänt, eller hur?

Samtidigt kan jag mycket väl tänka mig att hon lika fort glömmer detta som allt annat, men känslan kanske finns kvar.

Hur hemskt måste det inte vara.

Eller,,,tänk om hon bara minns fragment av vad som blivit sagt och inte kommer ihåg förklaringarna ,,,,eller blandar ihop med en massa annat,,,,,vad kan det då bli för konstiga kopplingar och tankar i hennes hjärna.

Det känns inte alls bra i kväll!

Nyss ringde mamma och frågade varför hon inte kan ringa och beställa färdtjänst till stugan.

Hon tycker att hon känner sig helt idiotförklarad och överkörd.

Jag förstår henne.

Men, hon hade ingen aning om att de inte klarar av att ge insulin, blev bara arg när jag försökte förklara att jag försökt lära henne, men att hon bara glömmer.

Hon tycker förstås att jag bara hittar på, för hon kommer ju inte i håg det.

Vilken hemsk känsla för henne.

Det slutade efter femton minuters samtal med förklaring och gråt, att mamma slängde på luren i örat på mig.

Synd att hon inte har förmågan att planera, för då hade jag kunnat ordna det med hemtjänsten på landet, men det går ju inte att planera när man glömmer bort vad det var man tänkte göra för fem minuter sedan.

Det känns fördjävligt just nu!

I dag ringde mamma och var uppåt värre,,,den yngre av mina bröder hade ringt och talat om att han kommer till dem nästa vecka.

Det var kul att höra, nu ville mamma ha skjuts till stugan för att plocka bär och även förbereda inför brorsans ankomst.

Jag sa att jag skulle ringa och kolla med honom först innan jag ordnade nåt med hemtjänsten.

- Hemtjänsten? Dom har väl inte med det att göra?!

- Jo, om pappa ska få insulin så måste vi samordna med dem först.

- Och det menar du att jag inte skulle klara av?

(Here we go again)

- Nej mamma, det har vi försökt flera gånger. Du kommer inte ihåg hur man gör.

- Nej det gör jag inte. Ja, det där får du ordna.

HOPPSAN!

I dag var nog humöret på topp.

Ringde brorsan och mycket riktigt så kommer han på tisdag.

Han kommer med tåg och har ingen möjlighet att skjutsa ut till stugan och han ville nog helst inte vara i stugan heller eftersom att det blir besvärligare för honom.

Besvärligare underlag för honom när han ska ta sig fram.

Det är lätt att man inte tänker på att han faktiskt varit med om en fallolycka och blivit förlamad i halva kroppen.

Lätt att inte tänka på, för att vi sällan träffs nuförtiden, men också för att han är så duktig och verkar klara så mycket trots handikappet.

Jag har aldrig sett brorsan i rullstol, på något sätt lyckas han ta sig fram med kryckkäppar (?).

Jag fick nu förklara detta för mamma, Jag märkte tidigt i samtalet att mamma glömt bort att brorsan skadat sig, så jag tog det försiktigt.

När jag förklarat färdigt om hur det gick till, så bara gapade hon och såg gråtfärdig ut.

- Men varför har ingen berättat?

- Du har glömt det mamma, för jag vet att ni for till honom på sjukhuset nån dag efter att det hänt.

Nu såg jag på henne att hon riktigt ansträngde sig för att komma i håg, men,,,,inte.

- Det är nåt som inte stämmer. Jag förstår inte. Har Hans råkat ut för detta?

Sorgligt!

jag gjorde kopior på mammas nycklar i dag, så att hon skulle sluta oroa sig över dem.

Märkte upp ordentligt så att hon inte ska behöva fundera över vems det är och vad de går till.

Få se om det kan lugna henne lite.

Nu säjer hon att hon ska till stugan för att plocka bär och vi lämnar in bilen igen för reparation imorgon, så jag kan inte hjälpa henne.

Få se om hennes tanke finns kvar i morgon, det beror nog på vädret.

Jag hoppas att allt funkar så att hon inte tar med sig pappa.

Försökte prata med pappa om det i dag, men även han verkar glömma att han ska ha insulin.

I dag frågade pappa för tredje gången på några dagar när Jan ska komma tillbaks. Han har fått för sig att Jan ska komma något mer i sommar, men han kommer till jul igen.

Pappa är kanske mer glömsk än vad jag har trott. (eller också har han inte hört vad jag sagt)

Ja, det ska bli trevligt att träffa brorsan igen. Ska också bli intressant att höra vad han säjer om utvecklingen för mamma och pappa.