Sitter alltså på en fredagkväll och grubblar.

Känns inte alls bra efter samtalet med mamma.

Kan inte släppa tanken att varje ord och förklaring från mig, faktiskt måste uppfattas av mamma som en lögn eftersom att hon inte minns det.

Det man inte minns, har ju inte hänt, eller hur?

Samtidigt kan jag mycket väl tänka mig att hon lika fort glömmer detta som allt annat, men känslan kanske finns kvar.

Hur hemskt måste det inte vara.

Eller,,,tänk om hon bara minns fragment av vad som blivit sagt och inte kommer ihåg förklaringarna ,,,,eller blandar ihop med en massa annat,,,,,vad kan det då bli för konstiga kopplingar och tankar i hennes hjärna.

Det känns inte alls bra i kväll!

Nyss ringde mamma och frågade varför hon inte kan ringa och beställa färdtjänst till stugan.

Hon tycker att hon känner sig helt idiotförklarad och överkörd.

Jag förstår henne.

Men, hon hade ingen aning om att de inte klarar av att ge insulin, blev bara arg när jag försökte förklara att jag försökt lära henne, men att hon bara glömmer.

Hon tycker förstås att jag bara hittar på, för hon kommer ju inte i håg det.

Vilken hemsk känsla för henne.

Det slutade efter femton minuters samtal med förklaring och gråt, att mamma slängde på luren i örat på mig.

Synd att hon inte har förmågan att planera, för då hade jag kunnat ordna det med hemtjänsten på landet, men det går ju inte att planera när man glömmer bort vad det var man tänkte göra för fem minuter sedan.

Det känns fördjävligt just nu!