Efter jobbet idag skyndade jag mig hem, maken hade tänt grillen, tyvärr tog det ändå lite tid med maten och jag var sent ute så jag var tvungen att kasta i mig maten,,,men gott ändå. 

Sen bar det iväg till stan för att hjälpa mamma att handla inför midsommar. Passade på att fixa lite grejer själv, ska ju på 40-årsfest i morgon kväll, köpte present och gick på bolaget. Sen drog vi  vidare och köpte lite plant så att mamma har något att pyssla med när de är i stugan.

När jag sen parkerade utanför mataffären så tänkte inte mamma följa med in "Jag är inte hungrig" sa hon. ???

Fick förklara ännu en gång att det är midsommarafton imorgon och att brorsan kommer och ska åka med dom ut till stugan. Dessutom att man måste ha mat hemma om man ska kunna laga mat.

Hon följde motvilligt med, men det var inte mycket hon handlade, däremot så la jag ner en massa olika matartiklar i hennes vagn. Hur ska brorsan annars kunna laga mat utan något att tillaga?

När det var dags att betala blev mamma alldeles förfärad att hon köpt så mycket (typ 350 kr). Jag kan inte fatta,,det är ju inte det att hon inte har råd eller att hon är snål,,,hon verkar helt enkelt inte ha begrepp om saker och ting.  Det var ju tok-billigt.

När vi körde hem med varorna så hade i alla fall brorsan kommit. Det kändes skönt att se honom. Han var hur cool som helst när det gällde insulinet, det fixade han utan problem.

Så imorgon far de till stugan och jag ska försöka att slappna av och inte tänka på dem så mycket.

Ledig dag i morgon känns bra, värre att jag inte fick ledigt på lördag.

Detta innebär att jag inte kan festa till i morgonkväll, eftersom det är en bit att åka och vi inte kan sova kvar. Trist!

God natt!

Det är lugnt på föräldrafronten just nu.

Samtal från hemtjänsten på landet, de vill veta hur mycket de måste komma ut till pappa i helgen. Jag har inte pratat någé mer med brorsan, drar mig lite för det, jag kanske har lovat för mycket. Men grejen är att de kommer att bli galen om de ska sitta instängd i en lägenhet i stan i midsommar, så han måste nog fixa det här.

Jag får nog försöka åka in till stan och hjälpa mamma och pappa att handla allt till resan ut till stugan, så att inte brorsan behöver fixa allt på midsommarafton. Han kommer alltså sent i morgonkväll till mamma o pappas lägenhet.

Det är svårt att hinna med jobb, familj och föräldrar och dessutom dessa förbannade resor. Jag bor tre mil utanför stan och om jag ska till stugan så blir det sex mil, det tar tid.

Pratat med mamma idag, de har nu börjat med den nya behandlingen av pappas ben, jag hoppas att det inte kommer att ställa till det för honom i helgen, för om jag minns rätt, så är det här något som ska göras varje dag och personalen i stan blev upplärd på Sårvårdscentrum och de ute på landet har ju inte lärt sig det här ännu.

Jag får ringa och prata med sköterskan imorgon bitti och kolla att det inte blir nåt problem.

Annars verkade allt vara bra med föräldrarna,,jag kan ju i alla fall inte anklaga dem för att ringa och störa i tid och otid.

De ber sällan om hjälp, ibland önskar jag att de kunde göra det, så jag slapp att försöka reda ut allt som de strulat till.

Är man nånsin nöjd?

Jag ser på besöksstatistiken att jag har ganska många besökare på bloggen, många som återkommer,,,finns det någon som är i liknande situation som jag som läser detta?

Skriv gärna några rader isåfall, kan vara kul att veta vilka som läser det jag skriver.

Nu är det dags att försöka komma till ro,,jobb i morgon och mycket att göra.

Jag har ju inte varit någon blogg-människa precis,,,men för min egen skull så måste jag säga att det är nog inte så dumt ändå.

Jag har inte längre samma behov av att prata om hur det är med mina föräldrar, det känns som att jag blir av med lite av frustrationen här.

Jag har ju tagit beslutet att det inte ska få påverka mig när jag är på jobbet så mycket, det går väl inte att komma ifrån allt eftersom att de flesta kontakter med hemtjänst och så oftast sker dagtid.

Men rent psykiskt vill jag inte att det ska påverka mig så att jag inte gör bra ifrån mig på jobbet, för då mår jag ju dåligt över det istället.

I dag när mina jobbarkompisar frågade hur det var, kände jag bara att jag inte hade behovet att prata om det. SKÖNT!

Nä, egentligen vill jag inte låta så pessimistisk, men det verkar lite struligt med hemtjänsten ute i stugan. De har lite svårt att ta sig dit sent på kvällarna för att ge nattinsulinet till pappa.

Jag har nu bestämt att jag ska lära brorsan att ge insulin så att han kan göra det på kvällarna och eventuellt på morgonen, men sen tycker jag att de ska kunna komma ut och hjälpa dem. Jan kommer ju inte att få en ledig sekund om de inte ställer upp, dessutom är det deras skyldighet att klara av sjukvården i kommunen.

Nån måtta får det vara!

Det ordnar sig nog, blev bara lite störd i min planering.

Verkar jag vara ett kontroll-freak?

Jag har haft dåligt samvete hela helgen för att jag inte varit till mamma och pappa, men jag tänkte att eftersom jag är långledig (helg+måndag), så kunde det vänta. De har ju heller inte ringt, så det har nog gått bra. 

Idag har jag varit där, hjälpt till med lite städning och handlat lite grann. Kollade att mamma delat medicinen i dosetten riktigt, det blev ett himla liv på henne när jag kollade, hon tycker att jag lägger mig i för mycket och att jag inte litar på henne. Som att hon inte skulle kunna dela medicin, hon som har varit sjuksköterska!  

Problemet med nya zoloftdosen är att det är en och en halv, alltså lite krångligare än förut.

Hur som helst hon hade gjort rätt på två dagar. På de andra hade hon tagit två tabletter eller också hade hon tagit en och en halv av blodtrycksmedicinen.

Snacka om att bli arg när hon gjort fel,,,och det var mig hon blev arg på.

Försökte förklara att hon kan inte bli så där arg när jag har barnen med mig. Undrar hur de kommer att minnas henne?

Hade egentligen lite mer saker jag skulle hjälpa dem med, men min ork är inte vad den borde vara. Jag får hjälpa pappa att gå på banken en annan dag, han behöver också köpa en ny mobiltelefon.

Har haft kontakt med hemtjänsten ute i bushen idag och förberett dem på att mamma och pappa kommer dit till midsommar. På midsommar kommer äntligen äldsta brorsan hem från Gotland och stannar hemma en månad, DÅ kommer jag att försöka slappna av.

Dags att börja fixa med maten, barnen gnäller.

I torsdags var jag med mamma på vårdcentralen.

Eftersom att hon verkat bli mer och mer deprimerad för varje dag och i söndags också bad om hjälp; -låt mig slippa känna så här, jag vill inte vara så här ledsen jämt. Förvirringen blir ju inte bättre heller när hon är deprimerad.

Jag ringde först på geriatriska mottagningen för att höra om det var dags att sätta igång med demens-utredningen, där svarade de att de först skulle vänta på svar från magnet-röntgen, när jag då ringde röntgen, så svarade de att väntetiden var 8 månader. 8 månader!! Jag grät i telefonen när de sa de. Åter ringde jag upp geriatriska och sa åt dem att de måste ändra prioriteringen på remissen och även att jag tyckte att de kunde börja med de andra undersökningarna de ska göra. Sköterskan skulle höra med läkaren, men det fanns inga tider kvar i sommar.

Det var anledningen till att jag ringde vårdcentralen.

Mamma hade tid där 10.30, jag sa åt henne att jag skulle ringa när det var dags att gå, men när jag ringde så svarade pappa att hon gått en halvtimme tidigare. Jag smet ifrån jobbet och var där fem minuter före halv, då satt mamma och väntade och var jättearg för att hon behövt vänta så länge,,,suck!

Det var en trevlig kvinnlig läkare som lyssnade på mamma och samtidigt gjorde en depressionsskattning som visade att mamma inte hade någon större depression eftersom att hon fortfarande hade lust att leva, men hon ökade ändå på hennes Zoloft.

Förhoppningsvis kommer det att bli lite lättare nu.

På kvällen när jag var på skolavslutning med barnen i kyrkan, fick jag ett meddelande från geriatriska att det fanns en tid hos dem den 30 juni. Den tar vi, självklart!

Jag hoppas att någon snart kan hjälpa mamma, tyvärr börjar jag själv tro att det gått så långt att jag inte vet om det är någon idé att försöka, utan istället låta det få gå i den takt det går. Men det är ju ett jävla lidande både för mamma och pappa.

Ja, vi får väl se hur det går.

Nu är det dags att mysa lite med familjen!

Ja, då gör jag väl ett nytt försök att skriva om allt som raderades igår. Tack för tipset Elaina, men brukar det kunna bli så där?                                                  
                                                  
         Det var jävligt snopet i alla fall.

Nu när det kommit fram att pappa inte kunde ta sitt eget insulin, fick hemtjänsten komma hem till dem fyra gånger per dag för att hjälpa pappa med det.

Pappa tyckte att allt fungerade jättebra, han brukar finna sig i det mesta, väldigt godmodig. Mamma var också väldigt nöjd i början, folk som kom till dem flera gånger om dan, någon hon kunde visa fotografier, släktklenoder, berätta hur det var förr och även berätta hur duktig hon jämt varit.                                            
                                                  
             SÅN har mamma alltid varit, men i och med att hon blivit dement, så har de här dragen bara förstärkts plus att hon kommer inte ihåg att hon berättat sakerna förut, så därför kan det bli lite tjatigt.

Jag vet inte riktigt vad tjejerna i Hemtjänsten tyckte om mammas uppförande, hennes försök att få stå i centrum, men pappa berättade för mig att hon ofta klagade på personalen hur de skötte omläggningen av  hans sår, hon kunde faktiskt göra bättre.                                           
             Pappa skämdes.                                          
                                                 Till slut började de säga åt mamma att hon fick gå ut ur rummet. Det var då missnöjet började.                                          
                                              Jag vet inte om hon förstod att de  tyckte att hon var snurrig eller om det helt enkelt gick upp för henne att det inte var hon som skulle få deras uppmärksamhet.

Tiden gick och det fungerade hyfsat, mamma klagade ibland på att hon var trött på att det rände en massa främmande människor i hennes hem.                                              
                                                  
           Jag kan förstå den känslan, men samtidigt, vad kan man göra?

Nu när hemtjänsten var där och gav insulinet, borde ju proverna börja bli lite bättre, men det blev de inte, pappa hade fortfarande känningar.                                                                     
                             Det var nog av den anledningen som hemtjänstpersonalen började kolla i skåpen hemma hos mamma och pappa och upptäckte att det inte fanns så mycket mat där. De ringde mig och bad om hjälp.                                         Jag hjälpte ju redan till med att skjutsa dem till affären för att storhandla, däremot inne på affären fick de sköta sig själv, när de var klar hjälpte jag dem att bära ut kassarna och skjutsade hem dem.                                              
                                                  
            De hade tydligen inte köpt så mycket att laga mat utav, bara allt annat.                                            
                                                  
       Mamma tog väldigt illa vid sig av att de varit och tittat i matskåpen hemma och lagt sig i på det viset, att förklara att det var för pappas skull och fundering varför det aldrig blev bra, gick inte hem.                                              
                                                  
            Hur som helst började jag få bestämma vad de skulle köpa hem och valde sånt de kunde laga mat av.                                               
                                                  
            Men bara några dagar senare ringde hemtjänsten till mig igen och berättade att de varit där och givit pappa insulinet och mamma hade varit på toppenhumör, hon hade dukat med finporslin och tagit fram vin och hon berättade att de skulle äta tjälknöl.                                         
                  Det var bara ett problem; hon hade glömt att göra nån mat!                      Tjälknöl är ju inte nåt man snor ihop på en kvart heller, så hon hade verkligen glömt det.                                              
                                          Detta kom faktiskt som en chock för mig, så illa trodde jag inte att det var.    

Jag försökte diskutera detta med mamma, hon blev bara arg, som att hon skulle glömma att göra mat!                                              
                          Jag gav henne den veckan ut för att verkligen kolla henne.                            Jag gjorde en noggrann inventering av vad som fanns i skåpen och kom tillbaka på slutet av veckan för en ny inventering.                                      
    Inget av maten hade de rört, däremot fika och fil och flingor och sånt.          Men mamma hävdade att hon hade lagat mat varje dag ändå.                        Det kan tyckas konstigt att pappa inte sa något, men min pappa är nog den största toffeln i Sverige. Jag tror aldrig att pappa tagit strid mot mamma. Kanske är han konflikträdd eller också vet han att mamma grinar och skriker tills hon får som hon vill. Men när jag frågade honom direkt, så svarade han bara undvikande att han aldrig behövt vara hungrig. Rädd att klaga på mamma.

Det är klart att vanliga människor kan klara sig ganska länge på bara fika, men inte en insulinbehandlad diabetiker, som dessutom behöver hålla sina värden bra för att såren på fötterna ska kunna läka.                               Efter nya diskussioner bestämde jag att det skulle beställas matlådor hem till mamma och pappa varje dag, för att vara säker på att de fick mat i sig. Under vilda protester från mamma.

Pappa tyckte att det fungerade bra med matlådorna, mamma sa inte så mycket, ända tills första räkningen kom.                                              
           Rakt av sa hon upp matlådorna, hon kunde minsann laga mat själv.           Personalen ringde mig, förtvivlade, när de hade försökt övertala mamma att behålla lådorna så hade hon totalt skällt ut dem.                                             Så jag fick bege mig hem till dem igen för att ta en ny diskussion. Det gick inte att få mamma att ta reson, men jag sa åt henne att då får hon göra som hon vill, men pappa måste få maten, så jag beställde matlådor åt pappa och mamma fick väl ordna sin mat själv om hon ville.                                     Som det är nu så delar pappa sina matlådor med mamma, snäll som han är.  Det är tur för honom att hon är liten i maten. 

Jag hoppas att det inte blir några fler diskussioner om maten nu i framtiden, nu får det nog duga som det är. Det verkar ju som att det går åt rätt håll med pappas värden i alla fall.

Mina föräldrar har en stuga lite drygt tre mil utanför stan där de brukar tillbringa somrarna i vanliga fall.                                             
                         Det här är första gången som de inte bara kan ge sig iväg när de vill.             I och med att pappa behöver hjälp med insulinet, så måste det samordnas med hemtjänsten på den orten.                                            
                         Jag försökte förra veckan när det var så fint väder att fixa så att de skulle komma iväg, men innan det var färdigt hade mamma strulat till det så att de fick stanna hemma.                                            
                                                  
         Jag kanske återkommer och berättar om den pärsen nån annan dag.

Jag tror att jag tidsmässigt börjat komma i kapp, men det finns ju mycket smått och gott jag kan återberätta senare.

Jag måste ju förstås skriva om de läkarbesök och de utredningar mamma varit på och är på G med också, men det får bli en annan dag. Det kommer nog inte bli såna här långa historier. Det är tänkt att det ska bli som en vanlig blogg så småningom.

Jag kommer att skriva om mina känslor inför allt tokigt som händer, men även hur jag tror att mamma och pappa upplever det. Hur jobbigt jag än tycker att det är, så är det ändå värst för dem. Vilket helvete att inte vara sig själv, på något sätt.

Ja, nu har jag klistrat in allt jag skrivit. Tuta och kör!

Nä, nu är jag tillbaks och har försökt att redigera inlägget. Det verkade inte funka något bra alls att skriva i word och sen klistra in. Det verkar inte som att mina redigeringar funkar heller. Det ser bra ut när jag gjort ändringarna, men blir bara strul när jag öppnar i nytt fönster och kollar resultatet.

Ja, det får duga ändå, för nu vill jag gå och lägga mig.

Suttit och skrivit i över en timme på resten av bakgrundshistorien och när jag trycker på spara inlägget så säger datorn att jag inte har kontakt med databasen och hela mitt inlägg är borta.

Tog musten ur mig,,,,få se om jag orkar skriva om allt imorgon.

Är det här något som brukar hända?

 Kan ju inte tänka mig att det är nåt fel på min uppkoppling, har aldrig problem med det.