For då till sjukhuset i morse, höll på att komma försent då vindrutetorkarna slutade fungera när det var som slaskigast. Tur ingen hörde mig då, gapade och skrek ensammen i bilen. Som att torkarna skulle börja funka för att jag skrek.(?????)

Ja, ja. Fick med pappa till diabetessköterskan för den vanliga årskontrollen. Allt såg bra ut enligt henne. Konstigt att tumören inte ger dåliga värden som hon kan upptäcka.

När vi kom tillbaks till avdelningen, så kom läkaren på en gång och hämtade oss till ett samtalsrum.

Pappa fick bra förklarat för sig att det handlade om en tumör, var den sitter och vilken undersökning som ska göras och att det eventuellt ska opereras en "stent" som leder förbi gallvätskan till tolvfingertarmen eftersom tumören har gjort en förträngning på stora gallgången. Det är denna förträngning som gör att han är gul och har klåda överallt.

Under samtalet såg jag hur tårarna rann på pappa, men han försökte verkligen kämpa emot. När vi sedan gick in på salen så kom tårarna ordentligt. Jag tror att han är rädd, väldigt rädd.

Vi satt länge och grät tillsammans.

Det var bland det svåraste jag varit med om.

Läkaren rekommenderade pappa att stanna kvar på sjukhuset tills undersökningar och eventuell stentoperation är klart, hon menade att allt skulle ta längre tid om pappa for hem. Pappa accepterade.

Mamma satt ju hemma och väntade på oss, det var ju sagt att pappa skulle komma hem idag. Så det var bara att bege sig till stan och försöka att berätta för mamma om pappas tillstånd.

Hon tog det inte som jag hade väntat mig.

Hon började prata om sina döda föräldrar, om hur de skulle ta hand om pappa i himlen och om att hon som är sköterska skulle vårda pappa. Jag försökte förklara att det pappa behöver nu är en fru. Då började hon prata om mormor igen och hur det var när hon dog.

Lite osäker på om hon förstått, så bad jag henne upprepa vad jag sagt, det gjorde hon i korta drag, men känslomässigt verkar hon inte tagit till sig det.

En kvart senare gick hon runt i lägenheten och visade mig vad hon kommit på att mormor (som inte lever längre) skulle klara av att göra hos henne, hon skulle ju kunna göra såna små sysslor som att damma tavlor och så. Så därför skulle hon kunna komma och vara med henne.

Jag försökte få en förklaring på vad hon menade, men precis när hon såg på mig att något verkligen inte stämde så ringde telefon, sen blev det inget mer prat om det.

Sedan for mamma och jag efter ett snabbt besök hos frisören vidare till pappa.

Det verkade inte som att mamma fattade nåt. Hon sa att hon gjorde det, men hon betedde sig inte mot pappa som så. Hon var mer intresserad av kvällstidningen vi köpt till pappa än av att prata med honom.

Förstår hon inte eller klarar hon inte situationen?

Ska snart fara upp på sjukhuset, måste bara skriva ner några rader om vad jag låg och tänkte på i natt när jag inte kunde somna.

Pappa har ju haft det besvärligt bra länge eftersom att han hör så dåligt. Han har blivit lite isolerad av det, har haft svårt att vara i lokaler med mycket folk, då sorlet bara blivit oljud för honom och där han haft svårt att urskilja vad folk säger till honom. Detta har också gjort att de åtminstone senaste tio åren, kanske också femton, så är det mer mamma man pratat med när det varit nåt särskilt. Det har varit svårare att prata med pappa.

Men det jag tänkte på i natt var hur pappa var när han var ung. Stor och stark och den som tog hand om barnen. Pappa lagade maten, pappa städade, pappa tröstade, pappa for hem från jobbet när jag var sjuk och köpte alltid med något pyssel som jag kunde greja med i sjuksängen.

Pappa var den som alltid skjutsade. Pappa var den man busade med.

Pappa var både mamma och pappa.

Att vara i snickarboden med pappa var bland det bästa jag visste.

Jag vet inte om mina bröder känner igen beskrivningen, eller om det bara var så för mig för att jag var "pappas flicka" och det är inte omöjligt att jag var den som kunde linda honom kring lillfingret.

Men det jag vet är att pappa alltid uppmuntrat mina bröder att försöka, även när de trott att de inte kunde, aldrig blivit arg över ett misslyckande , istället uppmuntrat att försöka igen.

Som barn var pappa den bästa pappa man kunde ha.