Att jag aldrig lär mig!!!

Jag borde ju veta vid det här laget att jag inte kan lita på att vi menar samma sak, jag och mina föräldrar. Om jag undrar om pappa är klar, så undrar jag om han är klar att åka.

När jag kom i morse, så hade jag ringt en halvtimme innan och frågat om pappa var klar och det var han.

När jag kom, så var han inte påklädd och hade inte ätit frukost, vilket han inte kan hoppa över p.g.a insulinet.

Jag borde ha kommit en timme tidigare, men jag ville låta barnen få lite sovmorgon.

Pappa fick äta frukosten i min bil på väg till sjukhuset och vi lyckades komma fram två minuter efter utsatt tid. Det fick duga.

Vi har nu en test period på två veckor för att se om det nya taktiken funkar, den innebär mer jobb på usk:orna som kommer och ger pappa insulinet. Men det kanske går vägen.

Håller tummarna!

Annars inget nytt, jag är på jobbet i kväll, så det lär väl förhoppningsvis inte hända något som jag behöver skriva om.

Jag laddar inför morgondagen istället, då det är möte med biståndshandläggaren och då jag ska försöka få mamma att ta emot mer hjälp från kommun för pappas skull.

Det behöver de bägge två, men försök att få mamma att begripa det!