Nu har jag varit slö med att skriva ett tag. Varenda lediga stund har gått åt till att sitta vid datorn och spela ett jävla spel som jag snart blir galen på,,,men jag kan inte sluta!

Mamma har varit deppig till och från nu några dagar, vilket också medför lite mer förvirring. Pratade med henne i går på dagen och då berättade hon att pappa och den andre tog sig en middagslur. När jag undrade vem den andre var så sa hon att det kom hon inte i håg. (?)

Pratade med henne senare på kvällen och då var allt bra och humöret var bra och det lät som att hon var hyfsat klar och redig. Frågade om jag skulle komma förbi med lite mer pengar, men det behövdes inte.

I dag hade jag fullt upp på jobbet och hann inte ringa och kolla läget, men på kvällen ringde min morbror och berättade att mamma ringt honom och behövde hjälp för de hade varit och handlat och pengarna hade inte räckt till. Han fixade biffen.

Synd en sån gång att de inte ber om hjälp så kan jag hjälpa dem att komma till en affär med normala priser.

Synd också att mamma sagt att jag inte skulle komma med pengar. 

Konstigt att de behövde handla så mycket eftersom att hemtjänsten handlar åt dem på onsdagar.

Den här gången gick det ju bra när min morbror kom och hjälpte dem.

När jag pratade med mamma senare så berättade hon också vad som hänt. Det är knepigt; vissa saker glömmer mamma på en halv minut (ingen överdrift), andra saker kan hon återberätta fullt begripligt några timmar senare. Undrar hur hjärnan väljer ut vad hon ska komma i håg.

Förresten, igår på dagen när jag pratade med henne, så frågade jag vad hon gjort för något, då skrattade hon och sa;

-Jo, jag har gjort det jag alltid får göra varje morgon nuför tiden, jag har tillbringat ett par timmar med att leta olika saker. Jag kommer inte ihåg vad jag letade, men jag vet att jag hittade tre saker alldeles själv.

Det är också lite fascinerande att hon faktiskt kan se det lustiga i det hela, skratta lite åt eländet ibland. Men för det mesta är det ganska dystert och det är klart, det är ju så tragiskt om man själv försöker tänka sig in i det. Det måste vara jättehemskt att helt tappa bort sig själv och känna att man inte är samma människa längre.

I morgon ska jag in en snabbis till dem.

I går kväll innan jag for från jobbet ringde hemtjänsten och kunde inte hitta alarmdosan som pappa ska ha runt halsen för att kunna trycka på om han behöver hjälp. Jag lovade att kolla efter den när jag kom dit.

Mamma hade valt ungefär samma gömställe som för allt annat hon gömmer undan. Jag fixade medicinen och lite annat småstök. När allt var fixat och vi satt och pratade så säger mamma:

- Ja, dåså. Då är det bara att vänta på att pojkarna ska komma. Jag trodde att de skulle ha kommit till nu.

- Vilka pojkar?

- Pojkarna som ska komma och sova här.

- Är det Jan du menar?

- Nej, Jan ska väl inte komma nu. Det är de andra pojkarna.

- Vad är det för pojkar?

- Det vet jag inte. Men de ska sova här. Jag har ställt i ordning så de kan sova över.

- Jaaha,,,men nu tror inte jag att någon ska komma. Jag kan inte förstå vilka det ska vara. Stanna inte uppe bara därför, om nån kommer så får de ringa på. Och du behöver sova.

- Ja, jag är så trött så jag skulle kunna somna på en gång.

Vid kvart i tio ringde mamma och undrade var medicinen var nånstans, hon hade alltså inte gått och lagt sig. Hon är ju en sån som oftast går och lägger sig jättetidigt och det trodde jag att hon skulle göra när hon var så trött. Men tydligen inte.

I dag på förmidagen när jag pratade med henne så var hon fortfarande jättetrött. Hoppas att hon sovit inatt, men det lät inte så för hon bara grät men kunde inte säga vad som var fel.

Jag har varit i kontakt med biståndshandläggaren i dag och diskuterat lite om mamma och pappa. Det verkar inte finnas någon jättebra lösning för dem. Det bästa är ju förstås om de kunde bo hemma, men hur gör vi när pappa inte är där och mamma får sina värsta stoll-stunder.

Jag kan helt enkelt inte släppa allt för att vara med henne hela tiden. Det är jättesvårt.

Vi ska träffas nästa vecka hemma hos mamma och pappa och se om vi kan komma fram till någon annan lösning. Nu kommer mamma att bli ännu mer deppig. Usch!

Ni glömmer väl inte julkalendern som ligger under mina länkar?

Jobbar som en skållad råtta nu i helgen, det är så mycket man vill hinna göra så det är bara att sätta fart. Ska ändå försöka skriva lite.

Pappa kom hem i fredags, han var trött och inte klar i knoppen, men det går väl kanske till sig, så gott det nu kan bli. Han är ju som sagt inte riktigt klar sen tidigare.

När vi kom hem så frågade pappa efter Jan och undrade varför han inte var där, när jag började fråga ut vad han menade så visade det sig att han trodde att Jan bodde kvar i stan, jag tror att det är nog minst åtta år sedan han flyttade.

Hemtjänsten och distriktsköterskan kom dit och tog över pappa så att jag kunde börja slappna av. PUH!

På lördagen när jag pratade första gången med mamma så var allt bra, nästa gång jag pratade med henne så grät hon, då satt hon med ett brev framför sig som en av bröderna skrivit till henne där han försöker få dem att fundera på framtiden och om de ska börja fundera på ett annat boende, med tanke på diagnoserna de har och den prognos som finns för dem bägge. De kommer inte att bli bättre. Det är bara det att varje gång mamma tar fram det där brevet så blir hon så ledsen och sen blir hon som apatisk och bara deppar. Men hon kanske behöver läsa det om och om igen för att få nån sorts insikt. Vad vet jag?

På måndag ska jag i alla fall prata med biståndshandläggaren om nytt boende för mamma och papppa, om det nu finns nåt ställe de passar på.

På lördagkväll fick mamma och pappa påhälsning av min moster och morbror och det var nog precis vad de behövde, mamma var i alla fall mycket gladare igen när jag ringde och sa godnatt till dem.

I kväll efter jobbet åker jag dit för att dela medicinen, får väl se hur läget är då. 

Skriver bara lite snabbt nu och försöker skriva mer i morgon när jag är ledig. Antibiotikan har börjat verka för pappa, han hade börjat klarna till. Nu fattade han att han var på sjukhuset, men trodde i och för sig att det var i Härnösand,,,vet inte varför han trodde det.

Det är nu bestämt att han är färdig på medicinkliniken, så nu kan han skrivas hem och fortsätta kuren hemma. Skönt, tycker pappa, jag och mamma.

I går kväll var jag helt säker på att de skulle besluta att han måste amputera mer och att han skulle komma hem och inte klara av att bo hemma längre. Det var svart på min himmel igår och i morse.

Mamma är ju toksnurrig nu, jag hoppas att det funkar nu ikväll för henne. Några av lapparna som talar om för henne var pappa är sitter kvar, men hon verkar ha svårare att se dem nu, hon har väl vant sig.

Jag känner mig mycket bättre nu och nu ska jag väl klara av att jobba i helgen. Mamma kommer att bli lugnare och  hemtjänsten kommer dit fyra gånger per dag.

Nu ska jag gå och krama om go-ungarna!

I dag har jag "tagit" en dag ledigt från jobbet. Jag klarar inte av allt längre.

Jag är dessutom alldeles för splittrad på jobbet och har alldeles för lätt att göra misstag, vilket inte får hända. Är nog bäst för alla om jag är hemma. (Förlåt tjejer)

Måste försöka reda ut detta med mamma, måste få nån sorts hjälp, hur nu det ska gå till med nån som inte vill ha hjälp och som dessutom inte kan komma i håg att passa tider när hjälp ska komma.

Det första jag gör nu är att försöka röja upp lite hemma eftersom det blivit lidande denna vecka. Sen åker jag till mamma och stökar på med henne och sen åker vi till pappa på sjukhuset + att jag ska med min äldsta på barn- och ungdomsmottagningen och kolla upp hans magproblem. Jag undrar när jag ska få tid att reda ut det här med mamma då,,,hmmm?

Jag grunnar väl på det ett tag till.

Nu orkar jag inte skriva ens om hur det står till. Nämner bara lite kort att pappa fortfarande ligger inne och jag får inga svar av någon om någonting. Finns det nån på sjukhuset som vet nåt? Jag har inte många gånger haft anledning att klaga på vården, men nu känns det verkligen som att det är under all kritik.

Pappa är jätteförvirrad och ledsen och mamma förstår ingenting, hon har ringt tre gånger i kväll och undrat var pappa är + att hon säger att hennes syster och svåger från Stockholm har varit där och ska sova över, men att de bara försvann när hon gick ut ett ärende(?).

Det känns som att jag tappat räkningen på hur många gånger jag varit och letat mamma på sjukhuset denna vecka, men hon har ju kommit till rätta innan det varit färdigt.

Nu är det oroligt och skitjobbigt.

Dåligt samvete har jag också över att jag får lägga ner så mycket tid på mamma när det är pappa som är sjuk.

Nya friska tag inför morgondagen. Suck!

Varit och sett till att mamma fick i sig frukost innan jag stack på jobbet. Ringde sjukhuset och fick besked om att pappa blir kvar en natt till.

Han har fått en infektion i sin amputerade fot och de tycker att sockret är för svajigt. D.v.s justering av insulinet.

Infektionen kan vara en anledning till att pappa var så förvirrad i går kväll. Jag tippar på att det blir mer än en natt till, vi får se.

Oroligt för mamma.