Nä, egentligen vill jag inte låta så pessimistisk, men det verkar lite struligt med hemtjänsten ute i stugan. De har lite svårt att ta sig dit sent på kvällarna för att ge nattinsulinet till pappa.

Jag har nu bestämt att jag ska lära brorsan att ge insulin så att han kan göra det på kvällarna och eventuellt på morgonen, men sen tycker jag att de ska kunna komma ut och hjälpa dem. Jan kommer ju inte att få en ledig sekund om de inte ställer upp, dessutom är det deras skyldighet att klara av sjukvården i kommunen.

Nån måtta får det vara!

Det ordnar sig nog, blev bara lite störd i min planering.

Verkar jag vara ett kontroll-freak?

Jag har haft dåligt samvete hela helgen för att jag inte varit till mamma och pappa, men jag tänkte att eftersom jag är långledig (helg+måndag), så kunde det vänta. De har ju heller inte ringt, så det har nog gått bra. 

Idag har jag varit där, hjälpt till med lite städning och handlat lite grann. Kollade att mamma delat medicinen i dosetten riktigt, det blev ett himla liv på henne när jag kollade, hon tycker att jag lägger mig i för mycket och att jag inte litar på henne. Som att hon inte skulle kunna dela medicin, hon som har varit sjuksköterska!  

Problemet med nya zoloftdosen är att det är en och en halv, alltså lite krångligare än förut.

Hur som helst hon hade gjort rätt på två dagar. På de andra hade hon tagit två tabletter eller också hade hon tagit en och en halv av blodtrycksmedicinen.

Snacka om att bli arg när hon gjort fel,,,och det var mig hon blev arg på.

Försökte förklara att hon kan inte bli så där arg när jag har barnen med mig. Undrar hur de kommer att minnas henne?

Hade egentligen lite mer saker jag skulle hjälpa dem med, men min ork är inte vad den borde vara. Jag får hjälpa pappa att gå på banken en annan dag, han behöver också köpa en ny mobiltelefon.

Har haft kontakt med hemtjänsten ute i bushen idag och förberett dem på att mamma och pappa kommer dit till midsommar. På midsommar kommer äntligen äldsta brorsan hem från Gotland och stannar hemma en månad, DÅ kommer jag att försöka slappna av.

Dags att börja fixa med maten, barnen gnäller.

I torsdags var jag med mamma på vårdcentralen.

Eftersom att hon verkat bli mer och mer deprimerad för varje dag och i söndags också bad om hjälp; -låt mig slippa känna så här, jag vill inte vara så här ledsen jämt. Förvirringen blir ju inte bättre heller när hon är deprimerad.

Jag ringde först på geriatriska mottagningen för att höra om det var dags att sätta igång med demens-utredningen, där svarade de att de först skulle vänta på svar från magnet-röntgen, när jag då ringde röntgen, så svarade de att väntetiden var 8 månader. 8 månader!! Jag grät i telefonen när de sa de. Åter ringde jag upp geriatriska och sa åt dem att de måste ändra prioriteringen på remissen och även att jag tyckte att de kunde börja med de andra undersökningarna de ska göra. Sköterskan skulle höra med läkaren, men det fanns inga tider kvar i sommar.

Det var anledningen till att jag ringde vårdcentralen.

Mamma hade tid där 10.30, jag sa åt henne att jag skulle ringa när det var dags att gå, men när jag ringde så svarade pappa att hon gått en halvtimme tidigare. Jag smet ifrån jobbet och var där fem minuter före halv, då satt mamma och väntade och var jättearg för att hon behövt vänta så länge,,,suck!

Det var en trevlig kvinnlig läkare som lyssnade på mamma och samtidigt gjorde en depressionsskattning som visade att mamma inte hade någon större depression eftersom att hon fortfarande hade lust att leva, men hon ökade ändå på hennes Zoloft.

Förhoppningsvis kommer det att bli lite lättare nu.

På kvällen när jag var på skolavslutning med barnen i kyrkan, fick jag ett meddelande från geriatriska att det fanns en tid hos dem den 30 juni. Den tar vi, självklart!

Jag hoppas att någon snart kan hjälpa mamma, tyvärr börjar jag själv tro att det gått så långt att jag inte vet om det är någon idé att försöka, utan istället låta det få gå i den takt det går. Men det är ju ett jävla lidande både för mamma och pappa.

Ja, vi får väl se hur det går.

Nu är det dags att mysa lite med familjen!

Ja, då gör jag väl ett nytt försök att skriva om allt som raderades igår. Tack för tipset Elaina, men brukar det kunna bli så där?                                                  
                                                  
         Det var jävligt snopet i alla fall.

Nu när det kommit fram att pappa inte kunde ta sitt eget insulin, fick hemtjänsten komma hem till dem fyra gånger per dag för att hjälpa pappa med det.

Pappa tyckte att allt fungerade jättebra, han brukar finna sig i det mesta, väldigt godmodig. Mamma var också väldigt nöjd i början, folk som kom till dem flera gånger om dan, någon hon kunde visa fotografier, släktklenoder, berätta hur det var förr och även berätta hur duktig hon jämt varit.                                            
                                                  
             SÅN har mamma alltid varit, men i och med att hon blivit dement, så har de här dragen bara förstärkts plus att hon kommer inte ihåg att hon berättat sakerna förut, så därför kan det bli lite tjatigt.

Jag vet inte riktigt vad tjejerna i Hemtjänsten tyckte om mammas uppförande, hennes försök att få stå i centrum, men pappa berättade för mig att hon ofta klagade på personalen hur de skötte omläggningen av  hans sår, hon kunde faktiskt göra bättre.                                           
             Pappa skämdes.                                          
                                                 Till slut började de säga åt mamma att hon fick gå ut ur rummet. Det var då missnöjet började.                                          
                                              Jag vet inte om hon förstod att de  tyckte att hon var snurrig eller om det helt enkelt gick upp för henne att det inte var hon som skulle få deras uppmärksamhet.

Tiden gick och det fungerade hyfsat, mamma klagade ibland på att hon var trött på att det rände en massa främmande människor i hennes hem.                                              
                                                  
           Jag kan förstå den känslan, men samtidigt, vad kan man göra?

Nu när hemtjänsten var där och gav insulinet, borde ju proverna börja bli lite bättre, men det blev de inte, pappa hade fortfarande känningar.                                                                     
                             Det var nog av den anledningen som hemtjänstpersonalen började kolla i skåpen hemma hos mamma och pappa och upptäckte att det inte fanns så mycket mat där. De ringde mig och bad om hjälp.                                         Jag hjälpte ju redan till med att skjutsa dem till affären för att storhandla, däremot inne på affären fick de sköta sig själv, när de var klar hjälpte jag dem att bära ut kassarna och skjutsade hem dem.                                              
                                                  
            De hade tydligen inte köpt så mycket att laga mat utav, bara allt annat.                                            
                                                  
       Mamma tog väldigt illa vid sig av att de varit och tittat i matskåpen hemma och lagt sig i på det viset, att förklara att det var för pappas skull och fundering varför det aldrig blev bra, gick inte hem.                                              
                                                  
            Hur som helst började jag få bestämma vad de skulle köpa hem och valde sånt de kunde laga mat av.                                               
                                                  
            Men bara några dagar senare ringde hemtjänsten till mig igen och berättade att de varit där och givit pappa insulinet och mamma hade varit på toppenhumör, hon hade dukat med finporslin och tagit fram vin och hon berättade att de skulle äta tjälknöl.                                         
                  Det var bara ett problem; hon hade glömt att göra nån mat!                      Tjälknöl är ju inte nåt man snor ihop på en kvart heller, så hon hade verkligen glömt det.                                              
                                          Detta kom faktiskt som en chock för mig, så illa trodde jag inte att det var.    

Jag försökte diskutera detta med mamma, hon blev bara arg, som att hon skulle glömma att göra mat!                                              
                          Jag gav henne den veckan ut för att verkligen kolla henne.                            Jag gjorde en noggrann inventering av vad som fanns i skåpen och kom tillbaka på slutet av veckan för en ny inventering.                                      
    Inget av maten hade de rört, däremot fika och fil och flingor och sånt.          Men mamma hävdade att hon hade lagat mat varje dag ändå.                        Det kan tyckas konstigt att pappa inte sa något, men min pappa är nog den största toffeln i Sverige. Jag tror aldrig att pappa tagit strid mot mamma. Kanske är han konflikträdd eller också vet han att mamma grinar och skriker tills hon får som hon vill. Men när jag frågade honom direkt, så svarade han bara undvikande att han aldrig behövt vara hungrig. Rädd att klaga på mamma.

Det är klart att vanliga människor kan klara sig ganska länge på bara fika, men inte en insulinbehandlad diabetiker, som dessutom behöver hålla sina värden bra för att såren på fötterna ska kunna läka.                               Efter nya diskussioner bestämde jag att det skulle beställas matlådor hem till mamma och pappa varje dag, för att vara säker på att de fick mat i sig. Under vilda protester från mamma.

Pappa tyckte att det fungerade bra med matlådorna, mamma sa inte så mycket, ända tills första räkningen kom.                                              
           Rakt av sa hon upp matlådorna, hon kunde minsann laga mat själv.           Personalen ringde mig, förtvivlade, när de hade försökt övertala mamma att behålla lådorna så hade hon totalt skällt ut dem.                                             Så jag fick bege mig hem till dem igen för att ta en ny diskussion. Det gick inte att få mamma att ta reson, men jag sa åt henne att då får hon göra som hon vill, men pappa måste få maten, så jag beställde matlådor åt pappa och mamma fick väl ordna sin mat själv om hon ville.                                     Som det är nu så delar pappa sina matlådor med mamma, snäll som han är.  Det är tur för honom att hon är liten i maten. 

Jag hoppas att det inte blir några fler diskussioner om maten nu i framtiden, nu får det nog duga som det är. Det verkar ju som att det går åt rätt håll med pappas värden i alla fall.

Mina föräldrar har en stuga lite drygt tre mil utanför stan där de brukar tillbringa somrarna i vanliga fall.                                             
                         Det här är första gången som de inte bara kan ge sig iväg när de vill.             I och med att pappa behöver hjälp med insulinet, så måste det samordnas med hemtjänsten på den orten.                                            
                         Jag försökte förra veckan när det var så fint väder att fixa så att de skulle komma iväg, men innan det var färdigt hade mamma strulat till det så att de fick stanna hemma.                                            
                                                  
         Jag kanske återkommer och berättar om den pärsen nån annan dag.

Jag tror att jag tidsmässigt börjat komma i kapp, men det finns ju mycket smått och gott jag kan återberätta senare.

Jag måste ju förstås skriva om de läkarbesök och de utredningar mamma varit på och är på G med också, men det får bli en annan dag. Det kommer nog inte bli såna här långa historier. Det är tänkt att det ska bli som en vanlig blogg så småningom.

Jag kommer att skriva om mina känslor inför allt tokigt som händer, men även hur jag tror att mamma och pappa upplever det. Hur jobbigt jag än tycker att det är, så är det ändå värst för dem. Vilket helvete att inte vara sig själv, på något sätt.

Ja, nu har jag klistrat in allt jag skrivit. Tuta och kör!

Nä, nu är jag tillbaks och har försökt att redigera inlägget. Det verkade inte funka något bra alls att skriva i word och sen klistra in. Det verkar inte som att mina redigeringar funkar heller. Det ser bra ut när jag gjort ändringarna, men blir bara strul när jag öppnar i nytt fönster och kollar resultatet.

Ja, det får duga ändå, för nu vill jag gå och lägga mig.

Suttit och skrivit i över en timme på resten av bakgrundshistorien och när jag trycker på spara inlägget så säger datorn att jag inte har kontakt med databasen och hela mitt inlägg är borta.

Tog musten ur mig,,,,få se om jag orkar skriva om allt imorgon.

Är det här något som brukar hända?

 Kan ju inte tänka mig att det är nåt fel på min uppkoppling, har aldrig problem med det. 

Idag har det varit rörigt, alldeles för mycket av min arbetstid har gått åt till att ordna läkarbesök och undersökningar åt mamma. Orkar inte ta tag i skrivandet ikväll. Jag gör ett nytt försök imorgon,,,,

Märkte dessutom att det blev lite tungt att läsa det jag skrivit, men tålamod, när jag väl skrivit ner bakgrundshistorian, ska jag försöka skriva som en blogg. Det är nog bäst att jag får till en snyggare sida också.

Försov mig i morse, så nu är det bäst att jag hoppar i säng.

Nu ska vi se hur mycket jag hinner att skriva innan jag blir för trött. Jag är ju en obotlig tidsoptimist och trodde att jag skulle få lite tid till sånt här i helgen och helt plötsligt var klockan tio, Suck.

Ja, jag börjar ganska långt tillbaks i tiden när allt var normalt. Mina pappa har varit lite små-sjuk rätt länge eftersom att han har en del följdsjukdomar av sin diabetes, medan min mamma aldrig (nästan) har haft en sjukdag. Min mormor och mormorsmor dog när de var nästan 100 år, så det var vad vi trodde skulle bli med mamma också.

Bägge två har varit pensionärer i drygt tio år. De har hunnit att resa lite grann, men kanske inte så mycket som mamma velat, med tanke på pappas fötter som han inte har någon känsel i. Mycket krångligt att gå på ojämn mark och sand och även risk för stora infektioner eftersom att han inte känner om han får t.ex grus eller sand i skorna, han kan gå i timmar utan att känna att han fått sår på fötterna och diabetiker har som de flesta vet svårt att läka sår på fötterna.

I yrkeslivet hade bägge två chefspositioner (småchefer) och speciellt mamma tyckte att hon var väldigt kompetent och "viktig" på jobbet. Detta sitter kvar hos henne och nu när en tid har gått och hon bara minns allting bra, så tycker hon att hon antagligen var den duktigaste personen på plats. Utan henne skulle stället rasa samman. Jag vet, eftersom att jag jobbar i samma hus, att det är en kraftig överdrift. Men jag låter henne få tro det. Det är det minsta bekymret.

Mina föräldrar har hjälpt mig mycket med mina barn, ofta tagit hand om dem när de varit sjuk, så att jag skulle slippa att VAB:a.

De har alltid ställt upp på det viset, med gott humör. Det är faktiskt mindre än två år sen som de senast tog hand om min minsta som nu är tre och ett halvt år.

Men det var då, sista gången, som jag upptäckte att mamma började bli lite glömsk.

När jag hämtade honom frågade jag om det var länge sen han åt och mamma sa att han hade precis ätit, så han skullle inte behöva middag när vi kom hem. Men då sa min storebror, som också var där, att det var över fyra timmar sen han åt. Då började jag märka att jag kanske inte riktigt kan lita på mamma längre.

Efter det har jag aldrig lämnat barnen där.

Det kan hända att det var fler små-grejer som gjorde att jag tog det beslutet, men ironiskt nog så har jag i så fall glömt dem. 

Det kan ju sägas om mig; jag har svårt att minnas detaljer. Fördelen är att jag aldrig är långsur, nackdelen är när jag ska återberätta något så kan jag missa nån poäng här och där,,,men jag är inte senil.

Hur som helst det här var i slutet på sommaren för två år sen, i slutet på september samma år blev en av pappas fötter riktigt infekterad och de fick inte någon ordning på såren, så det blev snabbt bestämt att han skulle bli tvungen att amputera en stortå, så hastigt och lustigt blev han inlagd på sjukhuset. Då rasade världen för mamma.

Helt plötsligt klarade hon inte de enklaste saker. Hon tog sig inte för med något, satt bara och grät. När hon lyckades ta sig till sjukhuset så irrade hon runt, som hon inte borde göra eftersom det var där hon arbetat i hela sitt liv. Hon kom inte i håg nåt av det läkarna eller sköterskorna sa, lyssnade nog inte så noga heller, eftersom att hon skulle berätta om vad hon gjort och hur många hon kände på sjukhuset. Det var då som jag riktigt började betrakta henne som senil.

Innan mamma blev "såhär", när allt var normalt, kunde hon i bland få en släng av vårdepression och hade därför tabletter mot detta hemma som hon bara tog på våren. Eftersom att hon jämt grät nu, så uppmanade jag henne att prova att ta dessa tabletter för att se om det skulle kännas bättre och efter några dagar gjorde de verkan. Hon blev inte längre lika ledsen och hon blev dessutom lite mer klar i skallen.

Pappa fick komma hem och det började bli lite normalt igen förutom att pappa hade hemtjänstpersonal som kom varannan dag för att lägga om hans fot.

Jag har inte en aning om hur hemtjänstpersonalen upplevde mamma, för hon tog nog ganska stor plats. De var ju där för att sköta om pappa, men hon skulle visa dem fotografier, berätta om sin släkt och prata om hur duktig hon varit när hon jobbade o.s.v JAG skulle blivit tokig om jag jobbat där, men det är väl van vid det mesta.

Ungefär en månad senare visade det sig att det var något skit med såret igen och akut fick pappa åka upp på sjukhuset. Den här gången fick de amputera hela framfoten. Som att pappa inte hade svårt nog att hålla balansen förut.

Mamma reagerade på samma sätt som förra gången; total förvirring.

Den här gången blev pappa kvar längre, dels för att det blev mer träning men också för att han fick byta klinik.

På kirurgen upptäckte de nämligen att han fick nån sorts frånvaroattacker så han lades in på medicinkliniken och undersökningar av hjärnan påbörjades. Det visade sig att han hade en cysta, på vilken del av hjärnan det var kommer jag inte ihåg, men som gjorde att han fick de här attackerna. Arbetsterapeuterna testade och han hade svårt att klara vissa uträkningsuppgifter och lite svårare att minnas. Cystan var tydligen ingenting att göra något åt, enligt läkaren brukar de torka i hop efter en tid.

När han kom hem, med rullator den här gången, så fortsatte det som förut; hemtjänsten kom dit och gjorde omläggning, men i övrigt skötte de sig själv.

Jag fick börja hjälpa dem att storhandla en gång i veckan, däremellan gick de ner på stan för att handla nån liter mjölk eller en vetelängd eller vad de kunde behöva för dagen.

Det hände allt oftare att pappa ramlade.

Först trodde jag att det hade att göra med fötterna, men en gång berättade mamma att pappa varit alldeles borta och svettig när han låg där, det var då det slog mig att det hade med insulinet att göra.

Jag började förhöra pappa om hur det gick till när han tog insulinet och då erkände han att han inte var riktigt säker på hur han skulle göra längre, det blev som det blev. Inte konstigt att han ramlade, han hade ju förstås riktiga insulinkänningar.

Jag tog med pappa till diabetessköterskan som skulle lära honom igen hur man gör, men både hon och jag märkte att det funkade inte. Pappa klarade inte längre att ta sitt eget insulin, som han gjort själv i trettio år.

Nu var jag tvungen att ordna så att hemtjänsten kom och hjälpte honom med insulinet fyra gånger om dagen.

Att jag skriver att jag var tvungen, beror på att det var under högljudda protester från mamma för hon tyckte minsann att de skulle klara detta själv, de skulle inte ha någon hjälp. Ville inte ligga samhället till last o.s.v

Under den här perioden var nog mamma så pass klar så att hon förstod att hon inte skulle kunna lära sig att ge insulinet, men hon tyckte att pappa skulle göra det. Mamma ville inte ha en massa främmande människor som sprang hos dem varje dag.

Nej, nu börjar klockan bli så mycket så att jag måste börja tänka på morgondagen. Jobb,,,,

Försöker fortsätta bakgrundshistorian imorgon.

Jag har egentligen väldigt svårt för bloggar. Tycker att folk skriver om de mest meningslösa sakerna i världen, visar upp bilder på kläder de varit och shoppat och jag har alltid undrat vem man skriver för. Nu ska jag börja skriva,,,för mig själv. Jag har ett otroligt behov av att få ur mig hur det är när ens föräldrar ibland bara gör så tokiga saker, så att man nästan tror att de driver med en och ibland är riktigt förståndiga och man tror att allt är bra, tills man märker fem minuter senare att de inte minns något av samtalet. Jag kommer nog skriva om allt tokigt mest och hur tokig jag blir på dem ibland. Frustrationen jag känner och bävan inför hur det kommer att bli. Jag har folk omkring mig som kan lyssna på mig, men jag vill inte sätta deras tålamod på prov hur mycket som helst.Jag provar med att skriva av mig istället. Vad jag än skriver, om jag är arg eller om jag ibland skrattar åt saker som händer- kom i håg att jag ändå, trots allt, älskar dem. De är mina föräldrar som beter sig som trotsiga tonårsbarn. Om någon lyckas hitta in på bloggen hoppas jag att det är någon som kan känna igen sig och kanske finna tröst i att man inte är ensam i världen om detta. Jag ska försöka att de närmaste dagarna ta mig tid till att se hur detta funkar och även skriva ner min historia från början, men just nu måste jag nog lägga mig. Arbetsdag imorgon.