Nu ska vi se hur mycket jag hinner att skriva innan jag blir för trött. Jag är ju en obotlig tidsoptimist och trodde att jag skulle få lite tid till sånt här i helgen och helt plötsligt var klockan tio, Suck.

Ja, jag börjar ganska långt tillbaks i tiden när allt var normalt. Mina pappa har varit lite små-sjuk rätt länge eftersom att han har en del följdsjukdomar av sin diabetes, medan min mamma aldrig (nästan) har haft en sjukdag. Min mormor och mormorsmor dog när de var nästan 100 år, så det var vad vi trodde skulle bli med mamma också.

Bägge två har varit pensionärer i drygt tio år. De har hunnit att resa lite grann, men kanske inte så mycket som mamma velat, med tanke på pappas fötter som han inte har någon känsel i. Mycket krångligt att gå på ojämn mark och sand och även risk för stora infektioner eftersom att han inte känner om han får t.ex grus eller sand i skorna, han kan gå i timmar utan att känna att han fått sår på fötterna och diabetiker har som de flesta vet svårt att läka sår på fötterna.

I yrkeslivet hade bägge två chefspositioner (småchefer) och speciellt mamma tyckte att hon var väldigt kompetent och "viktig" på jobbet. Detta sitter kvar hos henne och nu när en tid har gått och hon bara minns allting bra, så tycker hon att hon antagligen var den duktigaste personen på plats. Utan henne skulle stället rasa samman. Jag vet, eftersom att jag jobbar i samma hus, att det är en kraftig överdrift. Men jag låter henne få tro det. Det är det minsta bekymret.

Mina föräldrar har hjälpt mig mycket med mina barn, ofta tagit hand om dem när de varit sjuk, så att jag skulle slippa att VAB:a.

De har alltid ställt upp på det viset, med gott humör. Det är faktiskt mindre än två år sen som de senast tog hand om min minsta som nu är tre och ett halvt år.

Men det var då, sista gången, som jag upptäckte att mamma började bli lite glömsk.

När jag hämtade honom frågade jag om det var länge sen han åt och mamma sa att han hade precis ätit, så han skullle inte behöva middag när vi kom hem. Men då sa min storebror, som också var där, att det var över fyra timmar sen han åt. Då började jag märka att jag kanske inte riktigt kan lita på mamma längre.

Efter det har jag aldrig lämnat barnen där.

Det kan hända att det var fler små-grejer som gjorde att jag tog det beslutet, men ironiskt nog så har jag i så fall glömt dem. 

Det kan ju sägas om mig; jag har svårt att minnas detaljer. Fördelen är att jag aldrig är långsur, nackdelen är när jag ska återberätta något så kan jag missa nån poäng här och där,,,men jag är inte senil.

Hur som helst det här var i slutet på sommaren för två år sen, i slutet på september samma år blev en av pappas fötter riktigt infekterad och de fick inte någon ordning på såren, så det blev snabbt bestämt att han skulle bli tvungen att amputera en stortå, så hastigt och lustigt blev han inlagd på sjukhuset. Då rasade världen för mamma.

Helt plötsligt klarade hon inte de enklaste saker. Hon tog sig inte för med något, satt bara och grät. När hon lyckades ta sig till sjukhuset så irrade hon runt, som hon inte borde göra eftersom det var där hon arbetat i hela sitt liv. Hon kom inte i håg nåt av det läkarna eller sköterskorna sa, lyssnade nog inte så noga heller, eftersom att hon skulle berätta om vad hon gjort och hur många hon kände på sjukhuset. Det var då som jag riktigt började betrakta henne som senil.

Innan mamma blev "såhär", när allt var normalt, kunde hon i bland få en släng av vårdepression och hade därför tabletter mot detta hemma som hon bara tog på våren. Eftersom att hon jämt grät nu, så uppmanade jag henne att prova att ta dessa tabletter för att se om det skulle kännas bättre och efter några dagar gjorde de verkan. Hon blev inte längre lika ledsen och hon blev dessutom lite mer klar i skallen.

Pappa fick komma hem och det började bli lite normalt igen förutom att pappa hade hemtjänstpersonal som kom varannan dag för att lägga om hans fot.

Jag har inte en aning om hur hemtjänstpersonalen upplevde mamma, för hon tog nog ganska stor plats. De var ju där för att sköta om pappa, men hon skulle visa dem fotografier, berätta om sin släkt och prata om hur duktig hon varit när hon jobbade o.s.v JAG skulle blivit tokig om jag jobbat där, men det är väl van vid det mesta.

Ungefär en månad senare visade det sig att det var något skit med såret igen och akut fick pappa åka upp på sjukhuset. Den här gången fick de amputera hela framfoten. Som att pappa inte hade svårt nog att hålla balansen förut.

Mamma reagerade på samma sätt som förra gången; total förvirring.

Den här gången blev pappa kvar längre, dels för att det blev mer träning men också för att han fick byta klinik.

På kirurgen upptäckte de nämligen att han fick nån sorts frånvaroattacker så han lades in på medicinkliniken och undersökningar av hjärnan påbörjades. Det visade sig att han hade en cysta, på vilken del av hjärnan det var kommer jag inte ihåg, men som gjorde att han fick de här attackerna. Arbetsterapeuterna testade och han hade svårt att klara vissa uträkningsuppgifter och lite svårare att minnas. Cystan var tydligen ingenting att göra något åt, enligt läkaren brukar de torka i hop efter en tid.

När han kom hem, med rullator den här gången, så fortsatte det som förut; hemtjänsten kom dit och gjorde omläggning, men i övrigt skötte de sig själv.

Jag fick börja hjälpa dem att storhandla en gång i veckan, däremellan gick de ner på stan för att handla nån liter mjölk eller en vetelängd eller vad de kunde behöva för dagen.

Det hände allt oftare att pappa ramlade.

Först trodde jag att det hade att göra med fötterna, men en gång berättade mamma att pappa varit alldeles borta och svettig när han låg där, det var då det slog mig att det hade med insulinet att göra.

Jag började förhöra pappa om hur det gick till när han tog insulinet och då erkände han att han inte var riktigt säker på hur han skulle göra längre, det blev som det blev. Inte konstigt att han ramlade, han hade ju förstås riktiga insulinkänningar.

Jag tog med pappa till diabetessköterskan som skulle lära honom igen hur man gör, men både hon och jag märkte att det funkade inte. Pappa klarade inte längre att ta sitt eget insulin, som han gjort själv i trettio år.

Nu var jag tvungen att ordna så att hemtjänsten kom och hjälpte honom med insulinet fyra gånger om dagen.

Att jag skriver att jag var tvungen, beror på att det var under högljudda protester från mamma för hon tyckte minsann att de skulle klara detta själv, de skulle inte ha någon hjälp. Ville inte ligga samhället till last o.s.v

Under den här perioden var nog mamma så pass klar så att hon förstod att hon inte skulle kunna lära sig att ge insulinet, men hon tyckte att pappa skulle göra det. Mamma ville inte ha en massa främmande människor som sprang hos dem varje dag.

Nej, nu börjar klockan bli så mycket så att jag måste börja tänka på morgondagen. Jobb,,,,

Försöker fortsätta bakgrundshistorian imorgon.