Ja, då gör jag väl ett nytt försök att skriva om allt som raderades igår. Tack för tipset Elaina, men brukar det kunna bli så där?                                                  
                                                  
         Det var jävligt snopet i alla fall.

Nu när det kommit fram att pappa inte kunde ta sitt eget insulin, fick hemtjänsten komma hem till dem fyra gånger per dag för att hjälpa pappa med det.

Pappa tyckte att allt fungerade jättebra, han brukar finna sig i det mesta, väldigt godmodig. Mamma var också väldigt nöjd i början, folk som kom till dem flera gånger om dan, någon hon kunde visa fotografier, släktklenoder, berätta hur det var förr och även berätta hur duktig hon jämt varit.                                            
                                                  
             SÅN har mamma alltid varit, men i och med att hon blivit dement, så har de här dragen bara förstärkts plus att hon kommer inte ihåg att hon berättat sakerna förut, så därför kan det bli lite tjatigt.

Jag vet inte riktigt vad tjejerna i Hemtjänsten tyckte om mammas uppförande, hennes försök att få stå i centrum, men pappa berättade för mig att hon ofta klagade på personalen hur de skötte omläggningen av  hans sår, hon kunde faktiskt göra bättre.                                           
             Pappa skämdes.                                          
                                                 Till slut började de säga åt mamma att hon fick gå ut ur rummet. Det var då missnöjet började.                                          
                                              Jag vet inte om hon förstod att de  tyckte att hon var snurrig eller om det helt enkelt gick upp för henne att det inte var hon som skulle få deras uppmärksamhet.

Tiden gick och det fungerade hyfsat, mamma klagade ibland på att hon var trött på att det rände en massa främmande människor i hennes hem.                                              
                                                  
           Jag kan förstå den känslan, men samtidigt, vad kan man göra?

Nu när hemtjänsten var där och gav insulinet, borde ju proverna börja bli lite bättre, men det blev de inte, pappa hade fortfarande känningar.                                                                     
                             Det var nog av den anledningen som hemtjänstpersonalen började kolla i skåpen hemma hos mamma och pappa och upptäckte att det inte fanns så mycket mat där. De ringde mig och bad om hjälp.                                         Jag hjälpte ju redan till med att skjutsa dem till affären för att storhandla, däremot inne på affären fick de sköta sig själv, när de var klar hjälpte jag dem att bära ut kassarna och skjutsade hem dem.                                              
                                                  
            De hade tydligen inte köpt så mycket att laga mat utav, bara allt annat.                                            
                                                  
       Mamma tog väldigt illa vid sig av att de varit och tittat i matskåpen hemma och lagt sig i på det viset, att förklara att det var för pappas skull och fundering varför det aldrig blev bra, gick inte hem.                                              
                                                  
            Hur som helst började jag få bestämma vad de skulle köpa hem och valde sånt de kunde laga mat av.                                               
                                                  
            Men bara några dagar senare ringde hemtjänsten till mig igen och berättade att de varit där och givit pappa insulinet och mamma hade varit på toppenhumör, hon hade dukat med finporslin och tagit fram vin och hon berättade att de skulle äta tjälknöl.                                         
                  Det var bara ett problem; hon hade glömt att göra nån mat!                      Tjälknöl är ju inte nåt man snor ihop på en kvart heller, så hon hade verkligen glömt det.                                              
                                          Detta kom faktiskt som en chock för mig, så illa trodde jag inte att det var.    

Jag försökte diskutera detta med mamma, hon blev bara arg, som att hon skulle glömma att göra mat!                                              
                          Jag gav henne den veckan ut för att verkligen kolla henne.                            Jag gjorde en noggrann inventering av vad som fanns i skåpen och kom tillbaka på slutet av veckan för en ny inventering.                                      
    Inget av maten hade de rört, däremot fika och fil och flingor och sånt.          Men mamma hävdade att hon hade lagat mat varje dag ändå.                        Det kan tyckas konstigt att pappa inte sa något, men min pappa är nog den största toffeln i Sverige. Jag tror aldrig att pappa tagit strid mot mamma. Kanske är han konflikträdd eller också vet han att mamma grinar och skriker tills hon får som hon vill. Men när jag frågade honom direkt, så svarade han bara undvikande att han aldrig behövt vara hungrig. Rädd att klaga på mamma.

Det är klart att vanliga människor kan klara sig ganska länge på bara fika, men inte en insulinbehandlad diabetiker, som dessutom behöver hålla sina värden bra för att såren på fötterna ska kunna läka.                               Efter nya diskussioner bestämde jag att det skulle beställas matlådor hem till mamma och pappa varje dag, för att vara säker på att de fick mat i sig. Under vilda protester från mamma.

Pappa tyckte att det fungerade bra med matlådorna, mamma sa inte så mycket, ända tills första räkningen kom.                                              
           Rakt av sa hon upp matlådorna, hon kunde minsann laga mat själv.           Personalen ringde mig, förtvivlade, när de hade försökt övertala mamma att behålla lådorna så hade hon totalt skällt ut dem.                                             Så jag fick bege mig hem till dem igen för att ta en ny diskussion. Det gick inte att få mamma att ta reson, men jag sa åt henne att då får hon göra som hon vill, men pappa måste få maten, så jag beställde matlådor åt pappa och mamma fick väl ordna sin mat själv om hon ville.                                     Som det är nu så delar pappa sina matlådor med mamma, snäll som han är.  Det är tur för honom att hon är liten i maten. 

Jag hoppas att det inte blir några fler diskussioner om maten nu i framtiden, nu får det nog duga som det är. Det verkar ju som att det går åt rätt håll med pappas värden i alla fall.

Mina föräldrar har en stuga lite drygt tre mil utanför stan där de brukar tillbringa somrarna i vanliga fall.                                             
                         Det här är första gången som de inte bara kan ge sig iväg när de vill.             I och med att pappa behöver hjälp med insulinet, så måste det samordnas med hemtjänsten på den orten.                                            
                         Jag försökte förra veckan när det var så fint väder att fixa så att de skulle komma iväg, men innan det var färdigt hade mamma strulat till det så att de fick stanna hemma.                                            
                                                  
         Jag kanske återkommer och berättar om den pärsen nån annan dag.

Jag tror att jag tidsmässigt börjat komma i kapp, men det finns ju mycket smått och gott jag kan återberätta senare.

Jag måste ju förstås skriva om de läkarbesök och de utredningar mamma varit på och är på G med också, men det får bli en annan dag. Det kommer nog inte bli såna här långa historier. Det är tänkt att det ska bli som en vanlig blogg så småningom.

Jag kommer att skriva om mina känslor inför allt tokigt som händer, men även hur jag tror att mamma och pappa upplever det. Hur jobbigt jag än tycker att det är, så är det ändå värst för dem. Vilket helvete att inte vara sig själv, på något sätt.

Ja, nu har jag klistrat in allt jag skrivit. Tuta och kör!

Nä, nu är jag tillbaks och har försökt att redigera inlägget. Det verkade inte funka något bra alls att skriva i word och sen klistra in. Det verkar inte som att mina redigeringar funkar heller. Det ser bra ut när jag gjort ändringarna, men blir bara strul när jag öppnar i nytt fönster och kollar resultatet.

Ja, det får duga ändå, för nu vill jag gå och lägga mig.