Den här veckan har varit som en återhämtningsperiod för mig. Jag har låtit brorsan ta hand om mamma och pappa helt och hållet, förutom lite kontakter med hemsjukvården och sjukhuset.

På fredag eftermiddag/kväll bjöd jag över brorsan på mat så att även han skulle kunna få träffa nån normal människa och vila åtminstone några timmar. Senare på kvällen när brorsan var hemma igen började pappa kräkas och blev okontaktbar, i samma veva kom hemtjänsten och de beslutade att ringa ambulans.

När jag ringde sjukhuset en timme senare hade pappa redan kommit upp på kirurgavdelningen och han var inte i något bra skick. Hög feber så de satte in antibiotika på en gång med misstanke om att stenten ställt till en inflammation.

På lördagen skulle jag jobba så jag for in lite tidigare för att träffa pappa och för att få vara med på ronden. Jag fick veta att läget är allvarligt och att nu kan det gå väldigt, väldigt fort. Jag for i väg och jobbade eftersom  det inte kändes som att jag kunde göra något, dessutom låg pappa i en två-sal så det kändes som att jag var lite i vägen.

Pappa fick efter någon timme byta avdelning till en avdelning som inte var akutavdelning och när jag for upp för att kolla till honom så hade han fått eget rum och jag fick rådet från sköterskan att sluta jobba och komma till pappa istället.

Jag måste sluta skriva en stund nu för min lillpojke pockar på uppmärksamhet, vi ska bygga lego. Jag skriver mer senare...pappa lever i alla fall än så länge.