I dag är jag ledig för att jag ska jobba i helgen.

Planerna för dagen var; städning, sen skulle jag ge mig in mot staden. Stanna till på vägen hos en sjukskriven kompis och lämna lite urvuxna flick-kläder där, hade dessutom frågat henne om hon kunde klippa håret på lill-killen, det kunde hon, då skulle jag sparat lite tid där. Sedan skulle jag till mamma och pappa, kollat läget med dom, om det var nåt de behövde och även kolla upp det här med brevet från banken. Därefter skulle jag åka vidare och stor-handla.

Stora planer,,,,,,MEN,,,lill-killen är sjuk. Inte så hög feber, men hostig och snorig och ligger bara i soffan och gnyr. Det finns nog ingen det är så synd om som honom just nu.

Så här sitter jag vid datorn och får inte så mycket gjort. Springer fram och tillbaks till tvättstugan och har redan börjat förbereda för middagen. Känner mig som värsta hemmafrun.

Har pratat med mamma i telefonen idag, hon sa att allt var bra. Hoppas att det är så. Ingen post från banken hade kommit, men det kan man inte lita på riktigt.

Jag får åka in antingen i kväll eller också före jobbet imorgon bitti.

Har nu väntat i flera dagar på ett brev som ska komma till mamma från banken,,,,men det kommer aldrig.

Eller så har det redan kommit men mamma kan ha lagt bort det.

Väntar tills imorgon efter att posten varit hos dem innan jag ringer banken och kollar.

Min arbetskompis såg min mamma i går på sjukhuset och i dag när vi träffades sa hon;

- Det är ju helt OTROLIGT vad du är lik din mamma.

Jag vågade inte fråga om det var till utseendet eller till sättet.

Snälla Sara, säg inget, jag tror inte jag vill veta.

Men,,,ibland blir jag lite rädd för mig själv. När jag blir stressad, märker jag att jag blir lik min mamma.

Jag kämpar emot för fullt!

Nu är öronen fixade.

Fast egentligen blev ju inte just det så krångligt som jag befarade.

När vi (jag, mamma, pappa, flickan min och lill-killen) kom till hörcentralen i går morse så började hon som tog emot pappa att kolla öronen, det var så lite vax så det var inga problem att fixa allt på en gång. (?)

Är det självrengörande öron min pappa har, eftersom att det inte gick att göra något i torsdags då det var så mycket vax?

Då hade vi alltså kunnat ordnat allt i torsdags.

Så mycket bök och slöseri på energi i onödan!

Men nu är det i alla fall ordnat.

När vi var inne på hörcentralen så hände något konstigt med pappa.

Medan vi var inne hos teknikern så började pappa prata med mig, men orden som kom ur hans mun var inte riktiga ord. Riktigt lät det, tydligt och högt men påhittade ord.

När vi började gå därifrån så försökte han igen, samma sak hände.

Jag drog fram en stol och bad honom sätta sig så att jag kunde prata med honom i lugn och ro. Jag frågade hur han mådde och och han svarade då riktigt att han inte mådde nå´ bra. Försökte få honom att förklara men det kunde han inte. Han sa bara att han ville gå ut därifrån.

Så vi började gick vidare ut till stora entrén, men då började han bli stapplig på benen, nästan så att han snavade, så jag satte honom ner på en stol och sprang iväg för att hämta en rullstol.

Tror inte att han hade någon känning för då brukar han bli svettig och det var han absolut inte.

Medan jag hämtade rullstolen verkade pappa återhämta sig, vi tog oss allihop en frukt-stund och sen verkade han vara normal igen, möjligen lite tröttare än vanligt.

Jag fick absolut inte gå till akuten med honom.

Nästa anhalt var frisörerna på sjukhuset, men då var det bara herrfrisören som hade en tid en halvtimme senare så det kändes i det tillstånd som pappa var i som att det var lika bra att åka hemöver, i stället för att sitta och vänta.

Kändes för övrigt som att jag var ute med dagis när jag hade mamma och lillkillen som yrade runt i sjukhuskorridoren, pappa satt ju där han satt och flickan  försökte hjälpa mig att hålla rätt på dom som yrade runt.

När vi kom hem till mamma och pappa så kilade jag ner på restaurangen som ligger i samma hus och köpte kina-mat.

Alla åt med god aptit.

Pappa var trött, men som vanligt igen. Han fick lägga sig och vila efter maten. Mamma tog vi med ner till stan för besök hos någon drop-in frisör och för att handla lite sånt som blev missat i söndags.

Ja, det var den dagen,,,det gick ju så där, men det viktigaste blev ju klart och det var hörapparaterna. Vilken heldag,,,,jo, detta tog faktiskt hela dagen. SÅ långsamt går det när man ska göra något med mamma och pappa.

Ska försöka få en telefontid med pappas läkare för att berätta vad som hände med pappa i går, skulle kunna tänka mig att något hände i hjärnan just då. Kanske han kan stressa på CT:n lite grann.

För övrigt denna gång; tänkte att de skulle få kolla mammas hörapparat också när vi ändå var på hörcentralen,,,,,men den var borta. Hem och leta alltså eller bara vänta tills den dyker upp.

Förut idag skrev jag om min pappa att "han går och ramlar". Det slog mig att det låter lite konstigt. Säger man så?

Vår familj tog oss en sväng till stan i dag för att kasta bort grovsopor och för att handla lite mat och sånt.

Precis när jag gått ut från affären, ringde mamma:

- Åh, vad bra att jag fick tag på dig. Vad gör du?

-Jag har precis gått ut från affären. Är det nåt särskilt?

- Ja, pappa är så dålig så jag vågar inte lämna honom och ví har helt tomt i skåpen.

- Vad är det för fel på honom då?

- Han är så vinglig och går och ramlar hela tiden.

- Säg vad du ska ha från affären, så kommer vi med det och kollar till pappa också då.

Sagt och gjort, när vi kom dit så gick jag direkt och skulle kolla hur pappa mådde. Han kom lugnt gåendes emot mig och sken upp när han såg mig.

- Hur mår du?

- Jo,tack jag mår bra.

- Mamma säger att du går och ramlar och är jättedålig.

- Nää, det var i morse som jag var lite vinglig, men nu mår jag bra.

- Ja, då så. Har du ramlat idag?

- Nädå.

Jag har inte en aning vem av dem jag ska tro på.

När jag kollat att allt var under kontroll och plockat in matvarorna, så gav vi oss faktiskt iväg på en gång. Vi hade ju frysvaror i bilen, dessutom får det räcka med morgondagen som jag tror att jag kommer att tillbringa de flesta timmarna i hop med dem ändå.

Denna gång: Hörapparaten hade kommit tillbaks.

Och,,,skåpen var inte alls tomma.

Man får ta mig fan kämpa, slåss och slutligen grina för att vissa inom sjukvården ens ska orka lyssna.

Ändå hjälper inte ens det jämt.

Nu är i alla fall jag frisk, men att få någon att lyssna och försöka förstå är inte det lättaste.

När jag ringde vårdcentralen i går morse och förklarade att jag behövde få en tid på måndagmorgon åt min pappa för att få bort vaxet i öronen, så att han sedan skulle kunna åka till hörcentralen och få hörapparat fixad och att detta var enda dagen som jag skulle kunna hjälpa honom så fick jag inte det svar jag väntat mig.

-Nej, först måste han behandla med revaxör i tre kvällar och sen se om det sköljs ur något vax och om det inte gör det på måndag morgon så får han ringa och beställa tid då.

-Ja, men om han inte klarar av att fixa det här med revaxören då?

-Det måste man göra först annars går det inte att ta bort vaxproppen. Du förstår den kan vara väldigt hård.

-Vilket skitsnack! Både jag och pappa har tagit bort vaxproppar utan att behandla med revaxör innan och det har inte varit några problem.

- Det är vårdcentralens rutin att det ska vara så.

- Men om han inte klarar att göra det själv då?

- Nån kanske kan hjälpa honom.

(Är det jag som heter Nån???)

- Om den inte försvinner, kan vi komma in på måndagmorgon och ta bort den då?

-Nej, han kommer inte att få tid samma dag, det är så fullbokat. Det kan nog ta två, tre dar.

Jag försökte än en gång förklara att detta var den enda dag jag kunde ordna det inom närmaste veckan och att han för tillfället inte hör nånting.

Vid den här delen av samtalet hade jag börjat gråta av vanmakt, men detta var inte akut, så det gick inte att göra något.

För pappa börjar det bli akut!

Satt på jobbet och grät en liten skvätt, men ryckte sen upp mig och for upp en våning till öronmottagningen och letade rätt på en sköterska där.

Förklarade mitt problem, men hon var lika hård hon också.  Såna problem var inget för öronkliniken. Detta är faktiskt en specialistklinik och ta bort vax det gör de på vårdcentralen.

Men förra gången pappa tog bort vax var ju på öronmottagningen, så det stämde ju inte.

Tårarna började trilla på mig igen, (jag kunde inte rå för det), men då sa sköterskan;

-Gör så här,,,åk upp till hörcentralen på måndagmorgon och be någon där att ringa till oss och säga att vi måste ta emot honom för att de upptäckt att han har vax i öronen. Då kommer han att få komma in. Men säg inget om att du pratat med oss idag.

Alltså, jag fick ingen tid och ingen hjälp, men ett litet tips om hur man kan kringgå systemet. Helt otroligt.

Det känns inte bra.

Ska det behöva vara så krångligt för en sån liten sak?

Hoppas mina barn bor kvar i stan när jag blir gammal och behöver hjälp för att få hjälp.

Jag kom till mamma och pappa en kvart innan demensteamet skulle komma och det första jag märker är att pappa bara har en hörapparat på sig.

Den andra var spårlöst borta (lägenheten borde snart vara tömd, eftersom allt bara försvinner), jag sökte och sökte, men kunde naturligtvis inte hitta den. Typiskt en sån här dag, när de skulle komma för att prata med mamma och pappa och när vi nu äntligen skulle till hörcentralen.

Två sjuksköterskor och en arbetsterapeut kom på utsatt tid.

Mamma tog det med ro och satte igång att prata som med vem som helst. Tror att hon var ganska nöjd med att hon fick så mycket uppmärksamhet.

Det var allmänt prat och utfrågning om vad mamma gör på dagarna, vad hon kan och hur hon känner.

Mamma fick prata och jag försökte att bara sitta och lyssna, men det är svårt att vara tyst när hon berättar om hur mycket mat hon lagar varje dag.

Jag rättade henne i efterhand när jag pratade med en av dem ensam.

Mamma upplevdes inte som så snurrig under de timmar de var hos oss, men hon var forcerad, tappade tråden, bytte samtalsämnen, glömde namn och substantiv som vanligt.

Men hon var positiv och sa själv att just nu så känns saker lättare, men det har jag ju lärt mig, den känslan kan vara borta en timme senare.

Mamma fick gå in i köket tillsammans med arbetsterapeuten för att koka kaffe och duka fram. Det klarade hon inte, fick jag veta i efterhand, utan vägledning. Ingen överraskning.

Sedan försökte de ta en liten koll på pappa, men jag tror det blev lite svårt eftersom att han inte hörde så mycket.

De var väl tveksamma på om han ens hör hemma på geriatriska eftersom att det mer verkar på honom som att något hänt och inte att det är en smygande demenssjukdom.

Jag förstod det som så när vi pratade om pappa, men jag kan ha missuppfattat det.

Vi får väl veta när CT:n är gjord.

Vad syftet med deras besök och vad det kan leda till tycker jag är lite luddigt. Men det är väl troligen för att få en helhetsbild av mamma för att kunna gå vidare i utredningen.

De säger också att de kan fungera som stöd, men det verkar mest bara vara moraliskt stöd (och vad hade jag förväntat mig då?) och det vet jag inte om det hjälper så mycket,,,,eller jo, kanske. Det kan väl kanske vara bra att ringa och fundera och ventilera känslor ibland,,,fast jag har ju en blogg, så det behöver jag nog inte heller.

Sluta gnäll nu, Trollena!

De tyckte i alla fall att jag hade ordnat allt det praktiska bra, med mat och larm och timer och sånt.

Att få lite beröm är ju alltid trevligt, Gud, vad barnsligt, men när mamma och pappa sällan märker vad jag gör för dem så suger jag åt mig av allt utifrån. Bekräftelsebehov?

Sen var det nästa grej som jag tänkte skulle vara gjort i ett kick.

Som vanligt hade jag glömt hur långsam min pappa är,,,det var han redan innan han blev sjuk.

Men till slut kom vi i alla fall iväg till hörcentralens drop-in, där kön var lång. När vi väl kom fram så sa audionomen att hörapparaten var igenproppad av vax och det enda hon kunde göra i dag var att göra ren den, men sen måste pappa fixa öronen innan hon kunde prova ut nya snäckor.

Nu insåg jag att vi inte skulle hinna in på öronmottagningen och göra det, eftersom att hemtjänsten väntade på pappa, så jag gick dit för att prata med dem för att få en tid på måndagmorgon så att vi kan passa in det med hörcentralens nästa drop-in tid.

Men så lätt gick det inte.

Nä, vi måste göra detta på vårdcentralen och sen fara upp på hörcentralen.

Vad trött jag blir,,,jag som ville kunna fixa detta snabbt.

Jag försökte förklara mitt dilemma om hur svårt jag har med att försöka hinna med att skjutsa, att han inte kan åka själv eftersom att han inte hör något och att hans fru är dement och bara blir arg på honom för att han inte hör. Jag vill boka en tid!

Men,,,Nej!

Jag sa att jag skulle försöka ordna det med vårdcentralen, men om de inte kan ordna en tid till måndagmorgon, som stämmer med hörcentralens tider,

så kommer vi in akut på måndagmorgon. Det är den enda dag jag kan ordna det utan att behöva ta en till semesterdag,,,nån måtta får det vara!

Upptaget på telefontiden på vårdcentralen hela eftermiddagen, suck!

Förutom att hörapparaten försvunnit, så hade också födelsedagsbuketten från min familj försvunnit. Imponerande, eller hur!

Däremot hade väskan med plånboken dykt upp. När jag frågade mamma var hon hittat den så säger hon förvånat;

- Hittat? Det vet jag inget om. Den har väl inte varit borta?