Körde igång redan kl sju hos mamma och pappa eftersom jag och maken samåker.

Kl åtta var arbetsterapeuten och teknikern på plats och sen var det full rulle i lägenheten när hemtjänsttjejerna dök upp strax efteråt.

Vid frukosten hörde jag hur mamma och pappa satt och pratade, jag var i rummet bredvid, pappa sa; - Vad trevligt att man får ha sin dotter här idag.

- Så säger man väl inte, det heter ju sonhustru.

- Vad menar du?

- Ssch, här kommer hon.

Jag frågade mamma om hon kunde säga vem jag är.

- Nä, det kan jag faktiskt inte.

- Jag är din dotter, du är min mamma.

Hon tittade konstigt på mig och sa;- Vad är det du säger?

Förmiddagen gick så otroligt fort och helt plötsligt var det dags att åka till sjukhuset.

Den här gången hade jag bestämt att vi skulle starta i tid så att vi inte skulle behöva stressa och ändå efter toalettbestyr och så, så blev det ändå sista minuten. Jag begriper inte hur pappa bär sig åt för att det ska bli så. Allt och jag menar ALLT tar dubbelt så lång tid som man räknat med, har alltid varit så, beror inte bara på sjukdomen.

När vi väl kom till kirurgen fick vi sitta och vänta i 40 minuter. Jag blev otroligt irriterad över detta. Vad är felet, knökar de in patienterna på läkarnas mottagning så att det blir mer regel än undantag att läkarna blir så försenad eller ligger det hos läkarna?  När vi kom till mottagningen såg jag läkaren komma och gå i korridoren utanför mottagningen alltså var han inte hos föregående patient i tid heller och det var väl det som gjorde mig irriterad. Som att andra inte har tider att passa.

Grejen var att jag skulle jobba på en gång jag skjutsat tillbaks pappa och de andra på jobbet får ju hoppa in för mig, de blir lidande av sånt här.

Slut på gnällandet!

Pappas prover var bra, blodvärdet hade inte gått upp så mycket men även läkaren såg att han var mycket piggare.

Bestämde att pappa kallas igen om två månader och vi skulle höra av oss på en gång om något blev sämre. Det är ju inte så mycket att göra.

Stressade hem igen och dags för insulin och lunch för pappa. Ställde fram lunch till mamma också och fick världens utskällning för att hon var tvungen att äta dessa matlådor varje dag. Jag försökte för hundrade gången förklara att det inte är så mycket att göra eftersom jag inte har tid att laga mat till dem och att hon inte kan laga mat. Ååhh,,,,det skulle jag aldrig sagt. Nu tyckte hon att hon blev helt överkörd,,Varför skulle inte hon kunna laga mat? Dessutom skulle inte jag lägga mig i; - Du har ju inget med oss att göra egentligen!

- Men snälla mamma, jag är ju er dotter jag vill ju att ni ska få mat i er.

- Jaha ja.

Sen började hon gråta och sa att ingen tyckte om henne. Försökte förklara igen om hennes sjukdom och vad den gör för henne och hur viktigt det är med tabletterna för att hon ska kunna må hyfsat,,,,men är det någon mening att jag förklarar något?

Stressade iväg på jobbet strax efter och grät i bilen för att det är så hemskt att lämna dem under såna omständigheter. Jag skulle vilja vara kvar och få henne att må bättre, men det är ofta svårt att lyckas med det när hon väl sätter igång. Jag hade inte tid att försöka i dag.

Som sagt, viktigt med tabletterna. Hon hade inte tagit tabletterna på tisdagen, varken på morgonen eller kvällen. Funkar alltså inte med att hemtjänsten ska påminna.

Det var mysigt att vara med pappa i alla fall idag. Han var pigg och glad (även om han är långsam).