Nu har jag lekt färdigt och jag har varit på sjukhuset hela eftermiddan och kvällen, nyss hemkommen.

Jag for ner till stan och hämtade brorsan och mamma eftersom att de missat bussen, sedan var vi hos pappa några timmar.

Mamma var den som först ville åka, det märktes på henne att hon liksom avskärmade sig från pappa och inte riktigt tog till sig hur dålig han faktiskt var. Han bara ojade och stönade, tittade på oss men verkade inte förstå vilka vi var. Så vid middagstid skjutsade jag hem henne, såg till att hon fick mat i sig och brorsan var kvar hos pappa.

När jag skulle åka tillbaks till sjukhuset säger mamma;

- Jag hoppas de kommer snart.

- Vilka de?

-Jan och pappa.

- Det är bara Jan som kommer tillbaks, pappa blir ju kvar på sjukhuset.

- Varför då?

- Ja men han är ju jättesjuk, vi får ju ingen kontakt med honom alls.

- Det har inte jag förstått. Varför har ingen sagt något till mig?

- Men snälla mamma, du var ju där för en timme sen. Du såg ju själv.

- Men det är ju ingen som sagt att han är så sjuk. Då måste jag åka dit nu!

- Du ville ju åka hem för att du var trött, så försök vila nu så far jag upp till sjukhuset och löser av Jan, så får han komma hem till dig.

Till slut sansade hon sig och jag for iväg för att lösa av brorsan.

Pappa var i ungefär samma kondition fortfarande, okontaktbar och väldigt orolig. De fick ge smärtstillande och nåt starkare mot klådan och då blev det lite lugnare.

Tjugo minuter efter att brorsan åkt så ringde han och berättade att när han kom hem så var mamma påklädd i ytterkläderna och letade efter numret till taxi, då hade det gått upp för henne att pappa var dålig så hon tänkte fara dit och arg var hon eftersom att hon inte hade fått träffa honom den dan. Två timmar efter att hon varit dit så var det alltså helt borta ur minnet.

När jag varit några timmar till hos pappa så märkte jag att det var lugnare och jag fick lite lugnande besked av sköterska att hon med den erfarenhet hon hade, inte hade känslan av att pappa skulle gå bort den natten.

Hon tyckte att det var så pass lugnt så att jag skulle nog kunna åka hem och det var nog ungefär så jag också bedömde det,,,men man kan ju aldrig veta säkert.

Jag tog ändå beslutet att åka hem till familjen.

Helt slut var jag.

Direkt när jag vaknade imorse så ringde jag upp till sjukan för att höra hur det var med pappa och glädjande nog så hade de fått kontakt med honom idag, han svarade på tilltal även om det var lite tokiga svar.

Bestämde med brorsan att han och mamma skulle åka upp först och jag skulle vara hemma med familjen en stund och sen åka upp och lösa av dem. Nu blev det att brorsan hjälpte mamma i tvättstugan så de var tvungen att åka för att tömma torkrummet innan jag kommit dit.

Pappa fick vara ensam en stund men brorsan berättade att han var mycket piggare och helt annorlunda mot lördagen. Kändes betryggande.

När jag var på väg in till stan så ringde jag och frågade om mamma ville följa med upp till pappa och det ville hon.

Det var inte bara pappa som var annorlunda, även mamma. När vi kom till pappa så pysslade hon om honom, tröstade honom när han grät och hjälpte honom med klådan och det verkade som att hon förstod lite bättre allvaret.

Frågan är om hennes försvarsmekanismer slår till när pappa är riktigt dålig, att hon inte kan ta till sig läget, men nu när han var piggare så funkade det.

Jag skjutsade hem mamma och brorsan vid sextiden och hämtade upp lite grejer till pappa och satt kvar hos honom en par timmar till, han var riktigt pigg och väldigt pratsam,,,det var i och för sig mycket tokigt han sa, som om han var på fyllan men det lär väl bero på medicinen han fick.

Han fick i sig ordentligt med kvällsfika också. Kändes bra.

I morgon hade jag velat vara med när ronden går på avdelningen men det verkar vara väldigt tidigt, så jag kommer nog inte att hinna. Det är ju sportlov till veckan och jag har ju sagt till på dagis att lillen bara ska vara där tisdag och onsdag, men nu har det blivit en liten krissituation och jag kan ju inte släpa med mig honom till sjukan när pappa är så dålig, så jag hoppas att dagis kan ta hand om honom ändå. Det är sånt jag måste fixa innan jag kan komma iväg, men tydligen kan jag få boka en tid när avdelningsläkaren kommer upp till avdelningen för ett samtal. Då kan jag få svar på vad de beslutat att göra för pappa och varför.

Som det lät i lördags så kommer de inte att göra något, men han var ju en helt annan människa i dag så deras beslut kanske kan ändras.

Som jag förstått det nu, så kommer pappa att drabbas av t.ex leversvikt eller nåt annat man dör av om gallvätskan inte rinner ut och det är ju det den inte gör. Stenten fungerar inte och enligt lördagens läkare så tyckte han att det var alldeles för optimistiskt att säga att det kan sättas in en grövre stent. Olika läkare, olika bud och NEJ det är inte jag som missförstått. 

Jag ska också börja morgonen med att ringa kommunens biståndshandläggare för att försöka komma fram till något med mamma och hur vi ska göra för henne, för när pappa dör då kommer hennes värld att rasa och då kommer hon att behöva dygnet-runt tillsyn. Jag gruvar mig hemskt mycket för den dagen.

Hur som helst pappa var piggare och det var skönt, då kunde han ta emot besök av sina systrar. Det var uppskattat, vi pratade om det senare på kvällen och han kom ihåg att de varit där.

Jag hoppas att det går vägen inatt också för nu har jag farit hem igen och jag vill ju inte att han ska dö ensam, men jag kan ju inte vara kvar dygnet runt när det kan ta lång tid, vore annat om jag såg att det var på gång.

Nu är det bara att vänta och höra vad läkaren säger i morgon.

Den här veckan har varit som en återhämtningsperiod för mig. Jag har låtit brorsan ta hand om mamma och pappa helt och hållet, förutom lite kontakter med hemsjukvården och sjukhuset.

På fredag eftermiddag/kväll bjöd jag över brorsan på mat så att även han skulle kunna få träffa nån normal människa och vila åtminstone några timmar. Senare på kvällen när brorsan var hemma igen började pappa kräkas och blev okontaktbar, i samma veva kom hemtjänsten och de beslutade att ringa ambulans.

När jag ringde sjukhuset en timme senare hade pappa redan kommit upp på kirurgavdelningen och han var inte i något bra skick. Hög feber så de satte in antibiotika på en gång med misstanke om att stenten ställt till en inflammation.

På lördagen skulle jag jobba så jag for in lite tidigare för att träffa pappa och för att få vara med på ronden. Jag fick veta att läget är allvarligt och att nu kan det gå väldigt, väldigt fort. Jag for i väg och jobbade eftersom  det inte kändes som att jag kunde göra något, dessutom låg pappa i en två-sal så det kändes som att jag var lite i vägen.

Pappa fick efter någon timme byta avdelning till en avdelning som inte var akutavdelning och när jag for upp för att kolla till honom så hade han fått eget rum och jag fick rådet från sköterskan att sluta jobba och komma till pappa istället.

Jag måste sluta skriva en stund nu för min lillpojke pockar på uppmärksamhet, vi ska bygga lego. Jag skriver mer senare...pappa lever i alla fall än så länge.