Än en gång blev jag tvungen att ta tag i saker gällande mamma och pappa under arbetstid. Känns inte bra mot jobbet, arbetskamraterna och att jag blir så splittrad, får svårt att koncentrera mig på jobbet.

Pappa skulle få hem en säng från hjälpmedelscentralen idag, de skulle komma dit med sängen mellan 15-16, så då skulle jag vara på plats och röja vägen för dem.

Jag hade förberett med att maken och hans jobbarkompis skulle ta ut den gamla sängen först. De for dit efter lunch.

Jag hade ringt mamma två gånger innan för att förklara vad som var på gång samt att jag ringde samtidigt som maken dök upp,,,,ändå förstod inte mamma vem det var som kom eller vad de gjorde där. Hon blev väldigt upprörd, men hon sa inget till maken, bara såg väldigt arg ut, han hade försökt få henne att förstå, men det hade inte gått. Som tur var så kom distriktssköterskan precis i samma veva, så hon hade fått försöka lugna ner mamma.

Hon hade fått stanna kvar bra länge innan det över huvudtaget gick att prata med mamma. Den distriktssköterskan är guld värd. Känns verkligen som att hon engagerar sig i mamma och pappa.

Strax före klockan tre fick jag smita ifrån jobbet för att ta emot den nya sängen. Det gick bra.

Mamma nämnde inget om det som hänt under dagen för mig, antar att hon glömt det och jag sa inget, bara risk att det gör henne upprörd.

När jag var där på eftermiddagen så var pappa faktiskt uppe och riktigt pigg. Det var skönt att se, eftersom han sovit mest när jag varit där på sistone. Gulfärgen på huden är värre än nånsin, börjar se riktigt otäckt ut.

Hoppas jag kan få lite fart på kirurgläkarna nästa vecka.

Satt i en halvtimme och skrev ett inlägg (ja,jag skriver inte så snabbt) och fick för mig att jag skulle länka till ett tidigare inlägg,,,,började söka på sidan för att se hur man gör och då försvann allt jag skrivit. Deprimerande!

Tappade därför lusten att göra om allt, så jag förkortar inlägget ordentligt här och tar bara det mest väsentliga.

I dag har jag varit på kirurgen och pratat med den överläkare som tydligen är den som är bäst på pancreascancer, jag hade en del frågor. Jag har ju varit orolig för pappa och att han är så OTROLIGT trött jämt.

Läkaren förklarade att det inte var riktigt att bara säga att det inte går att sätta in en stent, då är det bara att försöka igen alternativt att gå in via levern, tydligen något de gör på röntgen.

Detta borde ske rätt snabbt med tanke på att pappa har symptom som är plågsamma.

Om detta bara blir gjort, borde han kunna leva rätt gott några månader till i alla fall, eftersom att cancern inte spridit sig än.

I och för sig så är tydligen all cancer helt olika för alla och det går aldrig att förutsäga hur fort det går.

Känns inte som att mina bröder behöver komma inom några dygn, vilket jag nästan trodde i går eftersom att pappa bara blir tröttare och tröttare. Nu känns det lite hoppfullare. Jag förklarar för brorsorna vad läkaren sa och sen får de själva ta beslut.

Jag har haft jobbigt några dagar; jobbigt med sorgen över pappas öde, oron över mamma och jobbigt att det ligger en massa saker över mig som jag ska fixa åt mamma och pappa. Nu har jag tagit tag i allt (tror jag) praktiskt, så nu känns det som att oket på axlarna lyfts av.

Nu är jag tillbaks på banan! Nä, jag vet att jag får svackor emellanåt, men jag tillåter mig att ha dem och det kommer nog att göra att jag orkar fortsätta. (Jag vet att du är orolig, Anki, tacksam för ditt stöd.)

Jag hade ju tänkt skriva nåt om hur det står till med mamma och framför allt pappa idag.

Men jag mår inte så bra,,,jag orkar inte skriva nu.

Jag är nog lite "ur gängorna".

Jag ska försöka samla lite krafter och så tar jag nya tag med ALLT, förhoppningsvis redan imorgon.

Nämner bara snabbt att pappa är väldigt trött, men har inte ont och mamma är snurrig som vanligt.

Har varit hos mamma och pappa idag.

Det var hyfsat med dem.

Skriver mer i morgon.

I går när pappa varit på kirurgdagvården hela dagen så var han rätt groggy när han kom hem.

Det var nästan omöjligt för mig att få honom till bilen och ändå blev det inte långt att gå, men till slut så kom vi hem.

Jag hade ju svårt att lämna honom eftersom han var så vinglig.

Jag ringde hemtjänsten som fick hjälpa honom med en kateter så att han inte skulle behöva kliva upp. De kom på en gång och de skulle komma tillbaks igen bara någon timme efteråt.

Nattpatrullen som kommer in vid 23.00 märkte nog att det inte var någé vidare, för de beslutade att titta till pappa en extra gång mitt i natten, som de inte brukar, och tur var väl det. När de kom, satt pappa på golvet. Han hade inte kommit på att han skulle larma dem och jag vet inte hur det var med mamma om hon låg och sov, men man kan ju ändå inte räkna med att hon ska ta rätt beslut eller komma på att man ska trycka på trygghetslarmet. Synd att det inte funkar, att de inte trycker på knappen.

I morgon är jag ledig så då tar jag mig en tur dit och pysslar om dem lite.

I dag orkar jag inte skriva så mycket, för er som följer bloggen för att hålla er uppdaterad hur det är med mina föräldrar så skriver jag några rader.

Att sätta in stenten misslyckades. Tumören satt i vägen.

Vad det egentligen innebär vet jag inte om jag kan svara riktigt på.

Gulsoten är kvar och även den plågsamma klådan. Tydligen ska det inte vara farligt att gallvätskan inte går igenom, men pappa mår väl inte så bra av det.

Han kommer att bli kallad till kirurgen inom några veckor då de ska ta beslut om det ska bli en operation (en riktig operation) för att sätta in en stent. Vet inte riktigt om det är pappas kondition det beror på.

Vet inte om det här förkortar hans tid eller om det bara gör den jobbigare för honom.???

Mycket frågor nu, men naturligtvis inte när jag pratade med läkaren. Är inte det typiskt?

Det här är svårare än jag trodde det skulle vara. Jag grät när jag lämnade pappa på dagvården; det var jobbigt att se honom så ynklig i sin operationsskjorta och ändå hade han bekymmer över hur mamma hade det och påminde mig om att jag måste ringa henne.

Lilla, lilla pappa.

Och bara tanken på att det här kanske gör att han inte har så lång tid kvar (detta är ju förstås bara mina farhågor) gör att tårarna rinner hela tiden.

Men det är ju ändå värst för pappa. Han var också väldigt gråtmild i dag.

Oj, det blev ju ganska mycket skrivet ändå,,,men nu ska jag försöka ta mig för nåt annat. Jag är lite handlingsförlamad nuförtiden.

I morgon är det dags för pappa på dagkirurgen för att sätta in en stent.

Jag hoppas att det inte blir alltför obehagligt för honom. De går in genom svalget, men han får både lugnande och smärtstillande innan. Usch!

Mamma har varit lite snurrigare nu i några dagar, men hon verkar ändå ha humöret uppe.

Pappa har tydligen gått och ramlat en av nätterna som varit, men han har inte slagit sig och de behövde heller inte trycka på larmknappen.

Distriktssköterskan ringde i dag för att vi skulle stämma av inför morgondagen eftersom jag hämtar upp pappa, men nattpatrullen måste gå in till honom tidigt och hjälpa honom med sånt som jag inte kan göra.

Hon berättade att hon tyckte pappa varit väldigt pigg idag, nästan som förut.

Nu är det dags att hoppa i säng. Får INTE försova mig i morgon!!!

Nu i helgen hade mamma ringt till en av pappas systrar, fick jag just veta. Hon hade också tyckt att mamma lät väldigt klar i huvudet. 

Mamma hade berättat att pappa var väldigt sjuk och ville att hon skulle hälsa vidare till de andra systrarna. Nu hade jag i och för sig sagt till mamma att jag redan berättat för pappas systrar, men lite grann är det ju inte konstigt att hon glömmer.

Bara att hon lyckats leta upp telefonnumret i katalogen är en prestation.  Deras telefonbok har hon kastat bort, för hon tyckte inte att den behövdes längre. (hmmm)

Jag har just pratat med mamma och allt lät bra, jag hoppas att det verkligen stämmer. Jag har lite dåligt samvete för att jag haft en ledig dag och inte har varit till mamma och pappa.

Men nu är det som det är.