Ska snart fara upp på sjukhuset, måste bara skriva ner några rader om vad jag låg och tänkte på i natt när jag inte kunde somna.

Pappa har ju haft det besvärligt bra länge eftersom att han hör så dåligt. Han har blivit lite isolerad av det, har haft svårt att vara i lokaler med mycket folk, då sorlet bara blivit oljud för honom och där han haft svårt att urskilja vad folk säger till honom. Detta har också gjort att de åtminstone senaste tio åren, kanske också femton, så är det mer mamma man pratat med när det varit nåt särskilt. Det har varit svårare att prata med pappa.

Men det jag tänkte på i natt var hur pappa var när han var ung. Stor och stark och den som tog hand om barnen. Pappa lagade maten, pappa städade, pappa tröstade, pappa for hem från jobbet när jag var sjuk och köpte alltid med något pyssel som jag kunde greja med i sjuksängen.

Pappa var den som alltid skjutsade. Pappa var den man busade med.

Pappa var både mamma och pappa.

Att vara i snickarboden med pappa var bland det bästa jag visste.

Jag vet inte om mina bröder känner igen beskrivningen, eller om det bara var så för mig för att jag var "pappas flicka" och det är inte omöjligt att jag var den som kunde linda honom kring lillfingret.

Men det jag vet är att pappa alltid uppmuntrat mina bröder att försöka, även när de trott att de inte kunde, aldrig blivit arg över ett misslyckande , istället uppmuntrat att försöka igen.

Som barn var pappa den bästa pappa man kunde ha. 

Nu har jag pratat med de nära och kära som eventuellt kan läsa min blogg, nu kan jag skriva här.

I morse ringde kirurgläkaren till mig och berättade vad skiktröntgen visade. Den visar att det är en förträngning i gallgången och den beror på en tumör. Det är ingenting de kan operera bort och vad jag förstår så kan de inte ge någon annan behandling heller.

Pappa kommer att bli utskriven i morgon och kallas några dagar senare för fler undersökningar.

Troligen ska de se om det finns fler tumörer eller kanske de ska se om de kan operera så att gallan kan passera en annan väg, det sista är min egen gissning efter att jag googlat.

Egentligen har jag inte en aning.

Jag har inte en aning om hur lång tid vi får ha kvar pappa, jag tror att de andra undersökningarna kan ge svar på det.

Pappa vet inget ännu, han kommer troligen att få veta det i morgon i samband med att han blir utskriven. Jag har begärt att jag ska vara med när han får beskedet.

Mamma får veta det senare när vi kommer hem.

Det var svårt att vara hos pappa idag på sjukhuset och veta det jag vet, men inte visa för dem vad jag vet. Vi (jag och mamma) var där några timmar i dag, gick till kafeterian, satt i dagrummet på avdelningen och pratade och myste på. Pappa tyckte nog att det var skönt att vi var där. Han mådde bra.

Det är det jag känner är det viktigaste nu,,,,att han mår bra.

Min,stora góa pappa, som har blivit så gammal och liten. Gott humör och glimten i ögat,,,,,vägrade berätta för sköterskorna på avdelningen att han hade klåda på hela kroppen; -Då kan de ju tro att jag är sjuk och då får jag väl inte åka hem i morgon.

Klådan är tydligen ett av symptomen på denna sorts tumör, ett symptom som jag lagt märke till men aldrig tänkt att det kan vara något annat än torr hud.

I morgon bitti åker jag till pappa när jag lämnat barnen på skola/dagis. Då har han årskontrollen hos diabetessköterskan och sen ska jag vara med vid utskrivningen.

Framtiden får jag väl snart veta mer om och hur man ska,,,,,,,,nää, jag kan inte tänka på hur det ska bli nu. Det tar jag längre fram.

Ni som känner mig vet ju att jag gillar att googla. På en gång det blir några funderingar om nåt, så googlar jag.

Varför har jag inte gjort det än vad gäller pappas problem?

Nu har jag gjort det.

Allt verkar stämma med sten i gallgångarna förutom att pappa inte har ont. Det händer också att de gör sån undersökning med skiktröntgen, men det vanligaste verkar vara ultraljud.

Så nu ska jag låta bli att "måla fan på väggen" och försöka ta det lugnt. Jag får tids nog veta vad det är och hoppas att de löser det på bästa sätt fastän min tillit till sjukvården fått sig en ordentlig törn på sistone.

Spännande fortsättning i morgon.

Ringde i morse till avd 8 och hörde mig för om hur dagen såg ut för pappa. Sköterskan berättade att han skulle iväg på skiktröntgen istället för ultraljud, vilket fick mig att bli ännu mer fundersam på om de verkligen misstänker njursten eller om de tror att det är något annat.

När jag varit och hämtat upp mamma och lite grejer till pappa så for vi upp till sjukhuset till pappa.

Något röntgensvar hade inte kommit men vi fick besked om att pappa skulle flyttas till en annan kirurgavdelning och alltså bli kvar.

Pappa hade varit förvirrad hela dagen idag, han trodde att han var på sjukhuset i Härnösand. Det var samma sak han trodde sist han låg inne.

Jag bad dem att hålla koll så att han inte hade en infektion på fotstumpen på gång, eftersom det var så det var sist när han blev så där snurrig.

Annars verkade pappa ganska pigg, men tyckte att jag såg en glimt av osäkerhet/rädsla i hans ögon när vi for därifrån.

Snyft!

När vi skjutsade hem mamma följde jag med henne upp till lägenheten för att kolla att allt var ok, då sa hon medan hon tog av sig jackan;

-Undrar var Olle har tagit vägen?

Men hon var ändå ganska lugn. Jag har satt upp lappar i hela lägenheten som talar om för mamma att pappa är på sjukhuset men att han mår bra. Enda sättet eftersom att hon glömmer hela tiden.

Jag har även försökt få mamma att följa med hem till mig och vara här med oss men det vägrar hon.

Hon har ju mitt telefonnummer fastsatt vid telefonen så hon kan ju ringa mig på en gång hon blir orolig.

Nu för en liten stund sen ringde jag sjukhuset igen, men nåt röntgensvar har fortfarande inte kommit. Jag får nog sjå mig till imorgon.

Ringde mamma också, hon verkade lugn och berättade att Anja hade gjort ett jättebra åk. Bra att hon kan ha tankarna på annat.

Det gick riktigt bra för mig igår med tanke på att jag faktiskt försökte jobba samtidigt som jag tog hand om pappa.

Om det inte varit för sjukdomar på jobbet så hade jag tagit en semesterdag, jag tänkte att jag kunde vara till någon nytta i alla fall. Kändes inte som att jag behövde gå ifrån så mycket.

Tack för all stöttning, mina góa arbetskamrater.

Hur som helst efter flera timmars väntande på akuten så kom en läkare (kirurg) och klämde på pappas mage. Han hittade inget konstigt. Däremot så ville han att det skulle tas nya prover (bilirubin), han trodde nog att de skulle gått ner för han tyckte inte att pappa var så gul i ögonen. (Jag tyckte att hela pappa var gulaktig).

Efter två timmars väntan till så ringde han upp mig och berättade att värdena var mer förhöjda och att pappa måste läggas in.

Jag ifrågasatte om de nu verkligen kommer att göra något på helgen, annars ville jag att pappa skulle gå hem och att de kunde fortsätta utreda på måndag. Men läkaren lovade att det skulle bli ultraljud nu på lördagmorgon och så får vi se sen vad som kan hända.

Han tror att det kan var njurstas, alltså en sten som täpper för gallan, om jag förstått det rätt. Jag ifrågasatte varför han inte hade ont, men han menade på att det alltid finns undantag.

Jag tror att det är det vi ska hoppas på att det är, för annars misstänker jag att det kan vara något värre. Jag har väl som sagt en förmåga att kunna måla fan på väggen, men i grunden är jag faktiskt positiv.

Allt ordnar sig nog.

Pappa mådde annars riktigt bra i går, han var väldigt pigg.

Nästa gång jag skriver har jag nog svar på ultraljudet.

Har fortfarande varit rätt lugnt, det enda speciella som hänt är att distriktssköterskan ringde igår och berättade att de skulle ta lite extra prover på pappa eftersom att han blivit gul i ögonvitorna och hans urin är väldigt mörkt, det verkar vara något med levern sa sköterskan.

När jag satt mig och funderade på detta sen så blev jag lite orolig vad det kan vara. Mig veterligt använder inte pappa något som kan skada levern, han dricker just inte så mycket och han äter bara en tablett per dag och den är för blodtrycket och jag har aldrig hört att insulin kan skada levern. Tänk om det är något värre.

Är det en skada man får, att man tror det värsta, när man jobbar med patientjournaler och man upptäcker vad vanligt det är med otäcka sjukdomar?

Nu i eftermiddag ringde sköterskan igen och berättade att de fått provsvaren som inte var någé bra och att en remiss är skriven till kirurgen och att pappa får åka upp på akuten imorgonbitti.

Jag möter upp honom på akuten.

Läkaren som skrev remissen trodde att det kunde vara en gallsten för det kunde tydligen ge dessa dåliga värden. De jag hört om med gallsten, har i och för sig haft jätteont och det verkar inte pappa ha.

Vi får väl se i morgon vad det är. Hoppas att det går bra.

Har inte skrivit på nästan en vecka nu, men faktum är att det verkar ganska lugnt med mamma och pappa.

Jag var där på söndagkväll och fixade med det som måste göras en gång i veckan (blandat smått och gott). Mamma berättade att min morbror varit där och att de hade varit ute och promenerat.

I går när jag var på jobbet ringde mamma och var lite panikslagen för att det hade kommit hyresavier för tre månader framåt och hon trodde att vi missat att betala på tre månader, så hon var nära gråten då.

Jag förklarade att det var januari nu och avierna gällde för vårmånaderna så hon blev lite lugnare då.

Tänker åka in till dem nu på morgon innan jobbet,,,om jag hinner, annars får jag ta det ikväll.

Stressigt nu så jag knappt hinner med mamma och pappa. Jag är nu i perioden när två av barnen + maken fyller år, med bara några dagars mellanrum.

Det blir lite hektiskt och framför allt dyrt.

Verkar vara bra hos föräldrarna, har i och för sig bara pratat med dem på telefon, men humöret verkar vara bra i alla fall och det brukar ju vara en indikator på hur läget är.

Ska hasta iväg till jobbet nu.