I morse ringde de från avdelningen och bad mig komma upp på ett utskrivningssamtal.

Klockan tio var jag där och jag och pappa fick prata med läkaren som berättade att magnetröntgen visade att det är en tre centimeter stor cancerknöl som finns på bukspottkörteln.

Det visar ingenting på levern än så länge och det är ett gott tecken, det betyder att det inte gått så långt ännu. Men det kan bara gå åt ett håll, det är ingen bra prognos.

Detta hade jag ju redan förstått. Hur lång tid pappa har kvar kunde inte läkaren svara på eftersom att det är så olika för alla, beroende på hur snabbt det växer. Det kan ta några månader och ända upp till två år, sa hon. Hon kunde inte säga nåt om det alltså, men hon pratade i alla fall inte om veckor.

Hoppas nu att pappa inte ska få alltför ont och när det börjar göra så ont så hoppas jag för hans skull att det går fort.

Pappa var väldigt ledsen under och efter samtalet. Han hade ju förstått förut, men nu blev det så klart att det inte finns nåt hopp.

Nästa vecka har pappa fått en tid för att sätta in det där röret som ska fungera som en gallgång så att han åtminstone slipper klådan och det gula försvinner.

Klockan ett kom jag tillbaks till avdelningen för att hämta hem pappa.

Han grät i bilen när jag berättade att mamma inte hade tagit till sig beskedet om tumören. Han sa att det värsta skulle vara om hon nonchalerade det. Jag försökte få honom att tänka på att hon är sjuk och att hon inte kan rå för det. Att det är bara att försöka få henne att förstå och så småningom så kanske det sjunker in.

Väl hemma förklarade jag för mamma hur det ligger till och hon sa att hon förstod och hon pysslade med pappa, tjatade på honom att dricka upp kaffet och så, men ingen större känslomässig reaktion, inga tårar eller så. Jag frågade om hon förstod  hur sjuk pappa är och det gjorde hon, sa hon. Jag tvivlar.

Tack mina snälla, snälla arbetskamrater som ställer upp så snällt för mig. Jag kan inte beskriva vad det betyder.