Mamma fyller 75 år nästa vecka.

Jag har ju varit på mamma några gånger om hur hon vill fira det, men har inte fått någon större respons.

Jag har själv funderat, men inte tagit tag i det.

I går ringde min morbror och berättade att mammas bästa väninna ringt och ville höra om det var något inplanerat.

Så nu kommer jag mig för att ta tag i det.

Mamma gick med på att firas när hon fick veta att det var förfrågningar om kalas. Så på söndag blir det,,,inget stort, bara att folk får komma vilken tid de vill under hela söndan och fika hur mycket de vill. Har även pratat med en faster, så de kommer med pappas alla syskon också + min 95-åriga farmor. Ska bli extra kul att träffa henne.

Mamma kom också på att hon skulle vilja bjuda hit en väninna som tydligen kommer från hennes barndoms hemtrakter, men som bor här i stan nu. Så hon skulle ringa henne på en gång.

Tog en halvtimme så ringde hon;

- Det är bara skit med mig! Jag vill inte leva! Jag kan inte göra någonting. Jag vill inte ha nåt kalas, jag är inget att fira!

- Men snälla mamma, vad har hänt? Allt var ju bra för en stund sen.

- Jag kan inte hitta nåt telefonnummer till hon jag skulle ringa.

- Ja men, det ordnar vi. Vad heter hon?

- Jag vet inte. Jag har inte en aning om vad hon heter.

- Vet "Anna-Britta", vad hon heter?

- Nää, dom känner inte varandra.

- Men min morbror då?

- Jaa, kanske. Jo, det borde han veta.

- Ja, men då ringer jag honom och kollar så fixar vi numret så att du kan ringa imorgon istället.

- Ja, men jag är ju helt värdelös som inte kan komma på ett namn.

- Nej mamma. Du är inte värdelös. Det är ju sånt som de flesta råkar ut för. I bland är det bara så och rätt vad det är så dyker det upp. Vi fixar det i morgon. Ta det lugnt du.

Pappa hade tydligen ramlat nu under kvällen (igen) och de hade med gemensamma krafter lyckats få upp honom. I dag hade han inte gjort illa sig. Men jag var orolig över om han hade ramlat för att han hade en känning, så jag bad att få prata med honom. Nu var det extremt svårt att prata med honom, vet inte om han inte satt på hörapparaten riktigt. Men det lät som att han snubblat. Det verkade i alla fall inte varit lågt blodsocker.

Nu ska jag försöka komma till ro och somna tidigt. Jag har ju lite svårt för det.

Sällan jag somnar före midnatt och sen försöka kliva upp kvart över fem. Enda gången jag är riktigt trött är på morgonen.

Har för mycket att fundera på, svårt att slappna av. Vet att jag behöver somna tidigare, men det går inte. Suck!

Godnatt