Ringde till mamma i morse och påminde om att hon skulle ta bussen 10.30 till sjukhuset och sitta och vänta på mig vid entrén.

Bävade och trodde aldrig att hon skulle vara på plats när jag väl kunde smita ifrån jobbet.

Men, döm om min förvåning när hon satt precis där jag bett henne sitta. Jag blev lättad, men det var inget vidare i dag,,,,på en gång hon såg mig började hon gråta.

Pratade om att hon inte orkade ha det så här, hur dålig hon känner sig och att hon grubblat och funderat på att hon heller aldrig varit någon bra sjuksköterska.

Försökte trösta och förklara och lugna ner. Mamma hade sansat sig tills vi var framme vid geriatriska mottagningen.

Läkaren som mamma går hos där är jättebra. Hon tar sig tid, lyssnar, förklarar och ställer bra frågor, som får mamma att tänka efter lite grann.

Men hon måste ha ett otroligt tålamod, för när mamma ska berätta eller förklara något som har med hennes nuvarande tillstånd att göra, så tappar hon tråden och det slutar med att det blir berättelser om hennes barndom, yrkesliv eller äktenskap eller alltihop på en gång. Långrandigt och osammanhängande. Men läkaren bara nickar och ler och låter henne hållas.

Jag försöker att bara sitta med och lyssna, men ibland måste jag lägga mig i samtalet:

- Hur går det med matlagningen hemma?

- Jo, jag lagar mat varje dag och Olle är jätteduktig på att laga mat han också.

Läkaren tittar på mig.

- Och du skakar på huvudet?

- Ja, mamma och pappa får hem matlådor från kommunen varje dag eftersom att de glömmer bort att laga mat.

-Jag förstår inte varför vi ska ha matlådorna,,,jag är så less på dem. 

 O.s.v,,,den här diskussionen har vi ju haft några gånger.

Läkaren gick igenom svaren på de prover som nu är gjord på mamma. Vet egentligen inte om jag blev så mycket klokare. Vissa svar pekar på att det kan vara Alzheimer, medan andra svar pekar på att det är vaskulär demens.

Hon kunde än så länge inte ge en diagnos, men heller inte utesluta något. Som sagt jag blev inte så mycket klokare.

Hur som helst så skulle  hon i det här skedet kunna sätta in bromsmediciner även om det inte är en säker alzheimer, men hon tyckte att för tillfället verkade det vara mer akut att försöka få ordning på mammas nedstämdhet.

Därför bestämdes att mamma skulle ta en till anti-depressiv tablett på kvällen, som dessutom är aptithöjande (bra, eftersom att mamma bara väger 47 kg nu), sen efter två månader när hon ska på återbesök så ska vi på nytt fundera på om det ska sättas in bromsmedicin.

Efter lång väntan på apoteket, så var det dags att återgå till jobbet. Det tog längre tid än jag trott, men det gick riktigt bra.

Synd bara att man inte känner sig något klokare.

Ville inte fråga om någon prognos för mamma, så länge hon var med,,,misstänker att det ändå är omöjligt att svara på. Verkar ju vara helt olika från person till person.

Mamma ringde nu ikväll och var lite förtvivlad över alla mediciner och när hon skulle ta vad, jag lovade att titta in i morgon innan jobbet och fixa det.

Det blev lite svajigt att skriva i kväll, känner jag. Jag försöker följa en tv-serie samtidigt som jag skriver.

Jag får väl fylla på nån annan dag, när jag kommer på vad jag missat att skriva.

Har dessutom pratat av mig på jobbet idag ( det skulle jag ju inte göra, syftet med bloggen var ju att skriva av mig här), det gör att jag "släpper" allt och då är det också lätt att jag glömmer.

Börjar lite väl tidigt för mig. Hmm,,,