Brorsan är ju här nu, så jag behövde inte fundera så mycket på föräldrarna. Skönt att släppa det ibland.

Men på kvällen hade jag och brorsan bestämt att vi skulle träffas på tu man hand och äta lite och så.

Det var hur trevligt som helst. God mat, som det alltid är på Ming Palace, men också roligt att träffa brorsan och höra hur hans familj har det nu för tiden (man träffas ju alldeles för sällan).

Vi pratade lite om mamma och pappa också förstås och olika strategier för att få någon ordning där.

Allt går bra i teorin, det är ju mamma som sätter käppar i hjulet bara.

Brorsan hade också börjat med lite utfrågning av pappa eftersom att jag börjat misstänka att han är mer glömsk än man trott.

Resultatet var skrämmande, han vet inte ens vad det är för månad eller år!!

Måste nog försöka boka en tid till geriatriska för honom också.

Och jag måste nog försöka ta tag i det här med boendet snart. (Suck, vad jag blir trött på mig)

Även om nu inte brorsan kan göra så mycket, han bor ju i Stockholm, så var det förutom att det var kul att träffa honom, skönt att han också fick se hur det är.

Och jag fick lite mer bekräftelse på att det inte bara är jag som tycker att de är dement. Brorsan höll med, det är riktigt illa.

I dag bestämde jag och barnen att vi skulle fara till Södra berget och Björnstigen. Vi tänkte då också att vi skulle passa på att ta med mamma eftersom att hon jämt pratar om att hon vill plocka bär. Sagt och gjort!

Brorsan såg till att mammas mobiltelefon var laddad, sen gav vi oss iväg.

Vi placerade mamma på ett bärställe och hon lovade att hon skulle stanna där och plocka bär tills vi kom tillbaks från Björnstigen.

Jag och barnen hade en svettig, krånglig och rolig väg och var väldigt sugen på fika när det var dags att sluta upp med mamma.

Men hon var borta!

Jag ringde henne på mobiltelefonen och hon sa att hon hade inte en aning om var hon var. Hon trodde att hon gått till vänster och hon förklarade att det var väldigt snårigt bredvid gångvägen hon stod på och att hon vänt och börjat gå tillbaks till oss. Men det var nerförsbacke.

Det fick inget att stämma, om hon vänt så borde det vara uppförsbacke.

Jag sa åt henne att stå still och vi skulle försöka ge oss ut och leta henne.

Träffade en man som jag frågade om han ofta gick där uppe och om han kände till området. Men,,,tydligen finns det typ hundra småvägar och stigar på södra berget. Hon kunde vara vart som helst, enligt honom.

Då började jag bli orolig.

Efter några minuter ringde mobilen, det var mammas telefon.

Jag förstod att hon fått hjälp då, eftersom att hon inte kan låsa upp telefonen själv. Det var en tjej som stod med henne där och dom förklarade var de var och erbjöd sig att ta med mamma till Skidstadion på södra. Tack, tack, tack!!!

Till slut kunde vi få vårat goda fika tillsammans med mormor.

Detta gör jag aldrig om.

Nu vet jag att jag aldrig kan lämna henne ensam, för hon kommer inte i håg att hon lovat att stå still.

Det gick bra denna gång.

Måste bara tillägga: mamma hittade lite bär, men de tappade hon.