Tack Helena, för ett tecken från någon i en liknande situation.

Precis vad jag tänker; Vill inte köra över dem,,,,men frågan är om man inte måste det ibland. Hur ska man annars bära sig åt när de inte förstår sitt eget bästa?

Det har varit lugnt för mig de senaste dagarna.

När jag pratat med mamma i telefon så har allt verkat bra.

Pappa har tydligen gått och ramlat ett par gånger, men det kan inte varit så allvarligt för hemtjänsten skulle hört av sig till mig i så fall.

I går var mamma på väg  att åka till stugan för att hämta nyckeln hon glömt där, det var tur att hon ringde mig först eftersom att stugnyckeln ligger inne i stugan.

Försökte förklara, men det kopplade inte riktigt. Hon förstod i alla fall att hon inte kunde åka till stugan utan mig.

I dag när hon ringde blev jag väldigt orolig över hur det står till.

Det började rätt lugnt med att hon ville ha en förklaring på varför hon inte hade någon nyckel till stugan. Jag förklarade att hon har en nyckel, men att hon glömt den i stugan. Efter ca tio minuter förstod hon vad jag menade.

Mamma var ledsen idag, kände sig värdelös och som att ingen såg henne. Tyckte inte att hon kunde göra så mycket nytta.

Grät en skvätt över att hon var så sjuk. Jag försökte förklara att hon kan få hjälp, men att hon inte vill ha någon. Hon höll med om det, hon vill klara sig själv.

Hon tyckte att det var så synd att,,,jag måste citera det här; " Det är synd att du och mina andra syskon har så mycket att stå i, så att ni inte orkar med mig så mycket. Jag förstår att jag är jobbig."

Nu verkar mamma glömt att jag är hennes dotter. Och nej, jag hörde inte fel.

Vi pratade på om ditt och datt och helt plötsligt frågar hon vem som har ansvaret för stugan och vem som rår om den. - Den rår du och pappa om.

- Men, varför har inte jag fått veta det?

- Veta vad?

- Att vi är ägare till ett hus.

- Ja men, det är ju ni som köpt stugan.

- Men snälla du, det här var en komplett nyhet för mig. Det här såg jag på årets deklaration att vi är ägare till en stuga. Men varför har ingen sagt något?

- Pratar du om stugan i Njurunda nu?

- Ja.

- Men snälla mamma, den stugan köpte du och pappa för snart femton år sen när ni gick i pension. Du har varit i den stugan varenda sommar.

- Kallar du mig imbecill? Jag tycker faktiskt att någon skulle berätta för mig att vi ärvt det här huset efter mamma och pappa.

- Varför tror du att din mamma och pappa skulle ha en stuga i Njurunda?

De bodde ju i Ångermanland. Det är din och pappas stuga. Ni har köpt den tillsammans och ni har varit där hela somrarna de senaste åren.

- Nähä du! I år är första gången jag varit i den stugan, men jag visste inte att vi ägde den.

Så fortsatte samtalet bra länge till.

Till slut, utan att kommit någon vart, var jag tvungen att säga att jag kommer i morgon så att vi får diskutera det här.

Det var ingen idé att fortsätta för mamma började bli riktigt frustrerad och då slutar det bara med att hon gråter och skäller på mig och slänger på luren. Hon skulle fråga pappa istället varför han inte sagt något.

Det här upplevde jag som riktigt otäckt. Att mamma skulle glömma att hon rår om stugan, som betytt allt, trodde jag aldrig skulle hända.

Det verkar som att det är hög tid att försöka ordna något nytt boende till mina föräldrar.

Det verkar ju gå fort och det kan ju aldrig gå väl, men det är så jäkla jobbigt att sätta igång en sån diskussion med mamma. Hon kommer att bli så arg.

Jag får försöka imorgon med att ringa rätt människor.

Det är jobbigt att försöka reda ut föräldrarnas liv, när jag mest av allt skulle behöva styrkan för att reda ut mitt eget liv.

Jag ser att rätt många läser denna blogg, Inte bara såna som råkar hamna här, utan återkommande. Eftersom att det inte är så många av mina vänner som känner till bloggen så misstänker jag att vissa som återkommer är de som har liknande problem eller andra intressen i ämnet. Snälla, skriv en kommentar vad ni tror, är detta typiskt Alzheimer? Känner någon igen beteendet?

Utredningen på geriatriska verkar jag ju få vänta på. Suck!!