Gör ett nytt försök,,,lite paus medan jag väntar på att det ska bli varmt i ugnen.

Väldigt varmt idag, man har egentligen ingen större lust att gå in och laga mat.

Ja, hur som helst klev vi upp vid åtta-tiden, pappa fick insulin och frukost. Jag plockade även fram till mamma och sa åt henne att komma och sätta sig,,,men hon gick och plockade i alla saker och plockade och plockade och plockade,,,Det hon gör när jag skriver plockar är att hon lyfter på kläder, filtar, handukar och tittar på dem,viker ihop och lägger tillbaka, går ett varv och lyfter på lite saker som hon ställer tillbaka eller flyttar på, går tillbaka och lyfter upp kläderna igen tittar på dem, viker ihop dem och lägger tillbaka eller i värsta fall lägger ner dem i lådor, där det ska vara rena kläder. (lite tveksamheter alltså i vilket skick alla kläder är). Och sen ett varv till o.s.v

Efter en timmes plockande kom hon till frukostbordet och funderade på om något var fel med kylskåpet eftersom filen var varm. Suck!

Jag började att packa ihop våra sovsaker när mamma plötsligt sa att jag måste skjutsa henne till skogen så att hon kunde plocka bär.

Mitt förslag var att vi skulle ta det på vägen hem eftersom att det var en och halv mil dit och ändå efter vägen och då kunde vi hjälpas åt.

Mamma blev lite sur och sa att plocka bär var hennes liv och nu försökte jag ta det ifrån henne.

Jag suckade och sa att jag skulle bara rulla ihop luftmadrassen som jag höll på med.

Som en trotsig och barnslig tonåring vände hon då på klacken; - Nä, bry dig inte om mig du! Jag kan klara mig, jag behöver aldrig mer plocka bär. Tänk inte på mig!

För lite sömn och allmän "lesshet", gjorde att jag såg rött!

Jag blev skit-arg och sa åt mamma att nu fick hon ge sig, att jag skulle skjutsa henne om hon bara kunde lugna sig.

Men jag måste ju erkänna att jag verkligen tappade lusten för att göra nåt överhuvudtaget för henne just den stunden.

Efter en stunds skrikande och diskuterande lugnade hon ner sig och till slut skjutsade jag iväg henne till hennes bär-ställe, men eftersom att det var insulin- och lunchdags för pappa så fick hon vara kvar i skogen själv.

Kändes lite osäkert att lämna henne där, men det var inte långt till bebyggelse och det fanns hur mycket bär som helst på ett och samma ställe. Hon skulle inte behöva röra sig ur fläcken.

Än så länge har faktiskt inte mamma varit och yrat runt och tappat bort sig.

Tillbaks till stugan och fixade lunch. Fick en stund i lugn och ro med pappa för att höra hur han upplever saker och ting.

Det visar sig att pappa inte riktigt förstår hur snurrig mamma är. Troligen mycket för att han hör så dåligt, men även när hon blir för jobbig så stänger han av hörapparaterna och bara håller med.

Pappa är ju också lite snurrig, men inte på samma sätt och lika mycket som mamma.

Pappa började prata om att de skulle åka utomlands,,,,bara det säjer väl lite om hur dålig koll han har. Jag sa att mamma klarar inte av det, hon är alldeles för vimsig. -Säjer du det. Var hans svar på det.

Vem skulle ge insulinet då? ( min kompis Ankis kommentar)

Att de ska kunna ut och resa något mer ser jag som omöjligt, om inte någon orkar följa med och ta hand om dem. Jag tror inte att jag skulle ha den orken att ta hand om dem dygnet runt i en vecka.

Jan gjorde det bra när han var här.

Mitt tålamod var i alla fall slut redan efter ett dygn, så när vi ätit lunch, pratat en stund så packade jag ihop allt och vi gav oss iväg för att hämta mamma och fara hemöver. Jag ringde hemtjänsten och sa att vi skulle komma lite tidigare.

Mamma fanns kvar där jag lämnat henne. Att hon plockat bär i över två timmar kunde man inte tro när man tittade i hinken. Det hade varit intressant att se henne hur hon bar sig åt när hon plockade, det var som sagt inte många bär hon fått ihop.

Hemresan klar. Mamma har denna gång i stugan tappat bort ett par byxor och sina nycklar.

Svar på Ankis fundering; Gotlands-brorsan märkte hur tokigt allt var, han hade inte trott att det var så illa som det var. Han gav mig fria händer att bestämma allt för mamma och pappa som blir bäst för dom. Synd bara att mamma inte låter mig bestämma tillräckligt.

Stockholms-brorsan har jag inte hört av sen jag ringde och bad honom att komma upp, men han har ringt till mamma och pappa och sagt att han ska komma, men ingen av dem kommer i håg när. Jag orkar inte ringa och tjata på honom. Tjat är det värsta jag vet.

Ja, till slut kom vi iväg till stugan.

Mamma hade packat med mat och fika så vi skulle klara oss.

Tur att jag tittade i väskan vad hon hade med sig; två skivor lax och en kycklingfilé, en liten bit kanelgömma och ett paket Ballerina.

Fem personer, en frukost, en lunch och två middagar och fika några gånger.

Det var bara att stanna på vägen och handla. Det var väl inga problem, det roliga med det var att mamma trodde att vi skulle klara oss med det. Detta är ju förstås något mamma var känd för redan innan hon blev dement, oförmågan att förstå hur mycket mat som faktiskt går åt vid en måltid.

När vi väl kom till stugan så lunkade det bara på i lugn takt.

Jag hade fullt upp med att sätta upp tält och laga mat och bara pyssla på. Barnen lekte och hade fullt upp med det tält jag satt upp till dem som ett lektält, allt för att de inte skulle härja på i "sovtältet".

Mamma hade fullt upp med att leta saker. När jag frågade vad hon letade så kunde hon inte komma i håg; -Jag kommer på det när jag hittar det.

Svårt att hjälpa till att leta då.

Lite mysigt med grillning till middag och promenad längre ner på vägen där vi hälsade på några kycklingar, höns och tupp.

Barnen sov jättegott i tältet, jag sov nästan inget alls.

Först låg jag och funderade en massa och när jag till slut började bli trött, började jag höra och inbilla mig en massa, framför allt inbillade jag mig att det fanns björn i närheten. Har ju hört att det finns mycket björn i Njurunda, nu är ju Njurunda rätt stort, men man vet ju aldrig.

Försökte hitta olika lösningar hur jag skulle rädda barnen när björnen rev upp tältet och så,,,,ja ni hör ju hur man är,,,,så höll jag på till typ, fyra på morgonen.

Detta gjorde ju förstås att jag inte var på mitt bästa humör och hade inte speciellt mycket tålamod på onsdagen.

Det skriver jag lite mer om senare idag, nu pockar barnen på min uppmärksamhet.