Den här dagen gick inte riktigt som jag hade hoppats.

När vi kom till mamma och pappa så började det rätt lugnt förutom att mamma inte brydde sig om att vi var där utan satt sig i sovrummet och läste tidningen. Jag började  göra i ordning fika och småpratade med pappa och brorsan och gick till slut och hämtade mamma.

Hon var inte speciellt intresserad av att vara med oss men kom ändå till slut.

Lite förvånande att en mormor inte bryr sig om att träffa sina barnbarn, men jag antar att det har med sjukdomen att göra.

Innan vi satt oss till bordet gick jag och kollade till mammas dosett och såg att hon helt missat att lägga i depressionstabletten den här veckan. Kanske förra veckan också,,,,?  Däremot hade hon tagit en halv för mycket av den blodförtunnande medicinen. Jag misstänker att det kan vara riktigt farligt att ta för mycket av den.

När jag nu visade detta för henne så bröt helvetet ut,,,,jag vet inte varför hon reagerar som att jag bara hittar på. Hon kan inte förstå att hon kan ha gjort fel. Det går bara inte att förstå!!

Skrik och grin om att hon inte vill leva. Jag önskar att jag kunde säga att det var sista gången jag behövde ta med barnen dit, men det funkar inte i min vardag; det är mina lediga dagar jag hinner åka til dem och då är ju barnen också ledig, men jag tycker verkligen inte att de ska behöva höra detta.

Hur som helst efter det bråket så var det verkligen inte läge att plocka fram papper om fullmakt. Det skulle mamma nog ta som att vi var på väg att sätta in dem på psyket eller nåt.

Det var bara att ge upp innan vi ens börjat diskussionen.

Jag har nu pratat med min morbror och bett honom om hjälp att få mamma att förstå att det skulle kunna underlätta för mig med fullmakten.

Med lite tur hinner han hjälpa oss imorgon kväll så att det kan bli gjort innan brorsan åker härifrån på söndag.

Spännande fortsättning följer,,,,nu är det dags att få tre-åringen i säng.

I går kväll ringde mamma och var alldeles ifrån sig; "-Var är dom? Jag förstår ju att dom blir arg på mig, men nu vill dom ju hugga huvudet av mig.

Och så har dom bara stuckit härifrån. Jag vet inte vad jag ska göra, var är dom? Kan du hjälpa mig att få tag på dom?"

-Vilka dom?

-Ja, dom! Dina syskon, förstår du väl!

-Menar du Jan?

-Ja och så den där andra,,,,

-Den där andra? Har Hans kommit hit?

-Nää, men jag menar de som varit med oss ute i stugan nu i helgen.

-Idag är det onsdag och ni for till stugan på förmiddagen,,,dessutom visste jag inte att ni haft någon annan än Jan där.

-Men herre gud, vad är det du inte fattar? Vänta ska jag kolla med pappa vilka som var med oss i stugan,,,,,,,,Han säger att det var han, jag och Jan.

-Ja, det är altså bara Jan som har blivit arg för nånting.

-Ja, och jag vill ha tag på honom.

-Jag ringer till honom och ber honom att ringa upp er.

-Jag förstår att dom blir arg på mig när jag är så strulig, men jag kan inte förstå vart de har tagit vägen.

-Varför säger du de? Det är ju bara Jan.

-Men herre gud, vad är det du inte fattar,,,,,,,jag vill inte leva det här livet. HEJDÅ!

Jag ringde upp brorsan som var på väg hem från stugan. Mamma hade glömt plånboken där och han tänkte att det var lika bra att hämta den på en gång, annars kanske mamma börjar fundera mitt i natten var den är och blir orolig.

Bra tänkt, tror att han bara behövde komma ifrån också.

De hade inte varit ovänner när han for därifrån.

Jag förstår att hon blir förtvivlad när hon glömmer saker och ställer till extra besvär,,,men lite oroande att hon inte kommer ihåg namnet på sin son och att hon tror att han är två stycken personer.

Nu idag ska vi, jag och barnen, fara in till mamma och pappa och försöka få någon ordning med papper och få mamma och pappa att skriva på en fullmakt så att jag har möjlighet att hjälpa dem mer med alla bankkontakter och så. Hoppas att jag hinner träffa nån distriktssköterska så att man kan ta itu med pappas kroppsliga besvär också. Vi får se.

Hoppas att mamma inte ställer till någon scen, inte kul om hon gör det när barnen är med.

Återkommer senare om hur det har gått.