I torsdags var jag med mamma på vårdcentralen.

Eftersom att hon verkat bli mer och mer deprimerad för varje dag och i söndags också bad om hjälp; -låt mig slippa känna så här, jag vill inte vara så här ledsen jämt. Förvirringen blir ju inte bättre heller när hon är deprimerad.

Jag ringde först på geriatriska mottagningen för att höra om det var dags att sätta igång med demens-utredningen, där svarade de att de först skulle vänta på svar från magnet-röntgen, när jag då ringde röntgen, så svarade de att väntetiden var 8 månader. 8 månader!! Jag grät i telefonen när de sa de. Åter ringde jag upp geriatriska och sa åt dem att de måste ändra prioriteringen på remissen och även att jag tyckte att de kunde börja med de andra undersökningarna de ska göra. Sköterskan skulle höra med läkaren, men det fanns inga tider kvar i sommar.

Det var anledningen till att jag ringde vårdcentralen.

Mamma hade tid där 10.30, jag sa åt henne att jag skulle ringa när det var dags att gå, men när jag ringde så svarade pappa att hon gått en halvtimme tidigare. Jag smet ifrån jobbet och var där fem minuter före halv, då satt mamma och väntade och var jättearg för att hon behövt vänta så länge,,,suck!

Det var en trevlig kvinnlig läkare som lyssnade på mamma och samtidigt gjorde en depressionsskattning som visade att mamma inte hade någon större depression eftersom att hon fortfarande hade lust att leva, men hon ökade ändå på hennes Zoloft.

Förhoppningsvis kommer det att bli lite lättare nu.

På kvällen när jag var på skolavslutning med barnen i kyrkan, fick jag ett meddelande från geriatriska att det fanns en tid hos dem den 30 juni. Den tar vi, självklart!

Jag hoppas att någon snart kan hjälpa mamma, tyvärr börjar jag själv tro att det gått så långt att jag inte vet om det är någon idé att försöka, utan istället låta det få gå i den takt det går. Men det är ju ett jävla lidande både för mamma och pappa.

Ja, vi får väl se hur det går.

Nu är det dags att mysa lite med familjen!