Jag har egentligen väldigt svårt för bloggar. Tycker att folk skriver om de mest meningslösa sakerna i världen, visar upp bilder på kläder de varit och shoppat och jag har alltid undrat vem man skriver för. Nu ska jag börja skriva,,,för mig själv. Jag har ett otroligt behov av att få ur mig hur det är när ens föräldrar ibland bara gör så tokiga saker, så att man nästan tror att de driver med en och ibland är riktigt förståndiga och man tror att allt är bra, tills man märker fem minuter senare att de inte minns något av samtalet. Jag kommer nog skriva om allt tokigt mest och hur tokig jag blir på dem ibland. Frustrationen jag känner och bävan inför hur det kommer att bli. Jag har folk omkring mig som kan lyssna på mig, men jag vill inte sätta deras tålamod på prov hur mycket som helst.Jag provar med att skriva av mig istället. Vad jag än skriver, om jag är arg eller om jag ibland skrattar åt saker som händer- kom i håg att jag ändå, trots allt, älskar dem. De är mina föräldrar som beter sig som trotsiga tonårsbarn. Om någon lyckas hitta in på bloggen hoppas jag att det är någon som kan känna igen sig och kanske finna tröst i att man inte är ensam i världen om detta. Jag ska försöka att de närmaste dagarna ta mig tid till att se hur detta funkar och även skriva ner min historia från början, men just nu måste jag nog lägga mig. Arbetsdag imorgon.